Book of Common Prayer
Lovprisning till historiens Herre
78 Maskil. Av Asaf.
Mitt folk, lyssna till min undervisning!
Vänd era öron till vad jag säger!
2 Jag vill öppna min mun för liknelser,
jag ska yttra hemligheter från gamla tider.
3 Vad vi har hört och känner till,
vad våra fäder har berättat för oss,
4 vill vi inte dölja för deras barn.
Vi vill förkunna för nästa generation Herrens väldiga gärningar,
hans makt och de under som han utfört.
5 Han gav förordningar till Jakob,
stiftade en lag åt Israel,
som han befallde våra fäder
att undervisa sina barn om,
6 så att kommande generationer skulle få kännedom om dem,
och att deras barn som skulle komma att födas
i sin tur skulle kunna berätta för sina barn.
7 Så skulle de sätta sin lit till Gud
och inte glömma hans gärningar,
utan följa hans bud.
8 De skulle inte vara som sina fäder,
en trotsig och upprorisk generation,
som inte var lojala och trogna mot Gud.
9 Efraims män, beväpnade med båge,
vände om på stridens dag.
10 De bröt förbundet med Gud
och vägrade att följa hans lag.
11 De glömde hans gärningar,
underverk som han hade låtit dem se.
12 Han gjorde under inför deras fäder
i Egyptens land, på Soans slätter.
13 Han delade havet och ledde dem rakt igenom det.
Han lät vattnet stå som en vägg.
14 På dagen ledde han dem med ett moln
och på natten med ett eldsken.
15 Han klöv klippor i öknen
och gav dem rikligt med vatten ur djupet.
16 Strömmar lät han bryta fram från klippan,
han lät vatten flyta fram som en flod.
17 Ändå fortsatte de att synda mot honom
och göra uppror mot den Högste i öknen.
18 De utmanade Gud
och krävde mat i sin lystnad.
19 De talade mot Gud:
”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen?
20 Se, han slog på klippan,
och vatten strömmade fram och bäckar flödade.
Men kan han också ge bröd
och förse sitt folk med kött?”
21 Men Herren hörde dem och blev vred.
En eld tändes mot Jakob,
vreden växte fram mot Israel,
22 därför att de inte trodde på Gud
eller litade på hans räddning.
23 Han befallde att himlen skulle öppnas
och slog upp himlens dörrar,
24 han lät manna regna ner som mat,
han gav dem säd från himlen.
25 Människor fick äta änglars mat,
han gav dem rikligt att äta.
26 Han släppte loss östanvinden från himlen
och förde fram sunnanvinden med sin kraft.
27 Han lät kött regna ner som stoft,
fåglar som sanden i havet.
28 Han lät det falla ner i deras läger,
runt omkring deras tält.
29 De åt tills de fick mer än nog.
Han lät dem få vad de begärde.
30 Men innan de stillat sina begär,
innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen,
31 upptändes Guds vrede mot dem.
Han dödade de starkaste
och slog ner Israels unga män.
32 Trots detta fortsatte de att synda
och trodde inte, trots hans under.
33 Då lät han deras liv sluta i tomhet
och deras år i skräck.
34 När han dödade, frågade de efter honom,
vände om och sökte honom.
35 Då kom de ihåg att Gud var deras klippa,
att Gud den Högste var deras befriare.
36 Men de hycklade med sina ord för honom,
de ljög för honom.
37 Deras hjärtan var inte lojala mot honom,
och de var inte trogna mot hans förbund.
38 Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning,
han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede,
lät inte sin vredes glöd flamma upp.
39 Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser
som försvinner som en vindpust,
för att inte komma åter.
40 Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
41 Gång på gång frestade de Gud
och gjorde Israels Helige bedrövad.
42 De kom inte ihåg den makt som han visade
när han befriade dem från fienden,
43 när han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans slätter.
44 Han förvandlade deras floder till blod,
och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna.
45 Han sände stora svärmar med flugor som åt dem
och grodor som förstörde.
46 Han gav deras gröda åt gräshoppor
och deras skörd åt skadedjur.[a]
47 Han förstörde deras vinrankor med hagel
och mullbärsfikonträden med slagregn[b].
48 Han utlämnade deras boskap åt hagel
och deras hjordar åt blixten.[c]
49 Han släppte loss sin glödande vrede över dem,
vrede, harm och förbittring,
en skara av olycksänglar.
50 Han gav sin vrede fritt utlopp
och skonade inte deras liv,
utan lät dem dö av pest.
51 Han slog allt förstfött i Egypten,
de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor.
52 Han ledde ut sitt folk som en flock,
han ledde dem som en hjord genom öknen.
53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
och havet täckte deras fiender.
54 Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land,
till det berg som hans makts hand hade erövrat.
55 Han drev bort folken framför dem,
han delade ut deras land som arvedel
och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält.
56 Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom
och höll inte hans befallningar.
57 De vände sig bort i trolöshet som sina fäder,
bort, som en förrädisk båge.
58 De retade upp honom med sina offerplatser
och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder.
59 När Gud hörde dem blev han vred,
och han förkastade Israel helt.
60 Han övergav sin boning i Shilo,
det tält han hade satt upp bland människorna.
61 Han lät sin makt[d] föras bort i fångenskap
och överlämnade sin härlighet i fiendehänder.
62 Han överlämnade sitt folk åt svärdet
och var vred på sin egendom.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång.
64 Prästerna dödades med svärd
och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan.
65 Då vaknade Herren, som ur en sömn,
som en krigare som varit upprymd av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender,
han skickade bort dem till evig skam.
67 Han förkastade Josefs boningar,
han utvalde inte Efraims stam.
68 I stället utvalde han Judas stam
och berget Sion som han älskade.
69 Där byggde han sin helgedom likt höjderna,
lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt.
70 Han utsåg David till sin tjänare
och hämtade honom från fårfållorna.
71 Från fåren hämtade han honom,
för att bli herde för hans folk Jakob,
för Israel, hans arvedel.
72 Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta,
han ledde dem med skicklig hand.
Lydnad innebär välsignelse
(5 Mos 7:12-16; 28:1-14)
26 Ni får inte göra er några avgudar eller sätta upp stenstoder eller ställa uthuggna stenar i ert land för att tillbe dem. Jag är Herren, er Gud.
2 Ni ska hålla mina sabbater och visa vördnad för min helgedom, för jag är Herren.
3 Om ni lyder mina stadgar och håller mina bud och rättar er efter dem, 4 ska jag ge er regn regelbundet. Landet ska ge sin skörd och träden sin frukt. 5 Ni ska få tröska tills det är dags för druvskörden och den ska i sin tur pågå tills det åter är dags att så. Ni ska få äta er mätta och bo tryggt i landet.
6 Jag kommer att ge er fred i landet och ni ska kunna gå till vila utan att behöva vara rädda. Jag ska driva bort alla farliga djur och inget svärd ska mer gå fram genom ert land. 7 Ni ska förfölja era fiender och de ska dö för era svärd. 8 Fem av er ska driva bort hundra och hundra ska driva bort tiotusen. Era fiender ska falla för era svärd.
9 Jag ska beskydda er, göra er fruktsamma och föröka er och upprätthålla mitt förbund med er. 10 Ni ska ha ett sådant överflöd av säd att äta att ni inte kommer att veta vad ni ska göra med den när nästa skörd är mogen. 11 Jag ska bo hos er och ska inte överge er. 12 Jag ska vandra ibland er och vara er Gud och ni ska vara mitt folk. 13 För jag är Herren, er Gud, som ledde er ut ur Egyptens land för att ni inte skulle behöva vara slavar. Jag har brutit sönder ert ok så att ni kan vandra fram med värdighet.
Följden av olydnad
(5 Mos 28:15-68)
14 Men om ni inte lyssnar till mig eller lyder mina bud 15 utan förkastar mina stadgar och föraktar mina befallningar så att ni inte handlar efter mina bud utan bryter mitt förbund, 16 så ska jag låta er drabbas av ångest, förödande sjukdom och brännande feber. Er syn ska försvagas och era liv förkortas. Ni ska så er säd förgäves och era fiender ska äta upp skörden.
17 Jag ska vända mig mot er och ni kommer att bli slagna av era fiender. De som hatar er kommer att regera över er. Ni kommer till och med att fly fast ingen förföljer er. 18 Om ni då fortfarande är olydiga mot mig, ska jag straffa er sju gånger värre för era synder. 19 Jag ska krossa ert stolta övermod och göra så att er himmel blir som järn och er jord som koppar. 20 Ni ska använda era krafter förgäves. Ert land ska inte ge skördar och era träd ska vara utan frukt.
Anvisningar om livet i församlingen
2 Framför allt uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, 2 för kungar och makthavare, så att vi får leva i fred och stillhet, i allting på ett gudfruktigt och värdigt sätt. 3 Detta är rätt och behagar Gud, vår Frälsare. 4 Han vill att alla ska bli räddade och komma till insikt om sanningen. 5 För det finns bara en Gud och bara en som är medlare mellan Gud och människor, och det är människan Kristus Jesus. 6 Han gav sig själv till lösen för alla – ett vittnesbörd som gavs när tiden var inne.
18 Hör nu vad som menas med liknelsen om lantbrukaren som sådde säd: 19 När någon hör ordet om riket men inte förstår, kommer den Onde och rycker bort sådden ur hans hjärta. Det är sådden längs stigen. 20 Den steniga markens sådd är den som hör ordet och tar emot det med glädje, 21 men som saknar rot inom sig och bara består en kort tid. När sedan lidanden eller förföljelser kommer på grund av ordet, faller han genast bort. 22 Sådden bland tistlar är den som hör ordet men låter världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväva det, så att det blir fruktlöst. 23 Men den bördiga jorden är den som lyssnar till ordet och förstår det och bär frukt, en skörd som är hundra, sextio eller trettio gånger så mycket som den sådd som såddes.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.