Book of Common Prayer
Besvikelse och förtvivlan över en väns svek
55 För körledaren, till stränginstrument. Maskil. Av David.
2 Lyssna till min bön, Gud!
Göm dig inte när jag vädjar till dig!
3 Lyssna till mig och svara mig!
Mina tankar plågar mig,
jag har ingen ro,
4 för fienden väsnas och de gudlösa pressar mig.
De drar olycka över mig,
och i vrede anfaller de mig.
5 Mitt inre fylls av ångest,
dödsångesten griper mig.
6 Fruktan och fasa gastkramar mig.
Jag darrar och är rädd,
skräcken överväldigar mig.
7 Jag sa: ”Tänk om jag hade vingar som duvan,
så att jag kunde flyga bort och finna en viloplats.
8 Jag skulle flyga långt bort
till öknen och stanna där.” Séla
9 Jag skulle skynda mig att söka skydd
undan detta oväder och denna storm.
10 Herre, förvirra de gudlösa,
låt dem gräla sinsemellan,
för jag ser våld och strid i staden.
11 Dag och natt går de omkring den på dess murar.
Olycka och ofärd har förskansat sig därinne.
12 Våldet har tagit överhanden,
och förtryck och svek lämnar aldrig dess torg.
13 Om det hade varit en fiende som hånat mig,
hade jag kunnat stå ut med det.
Om det hade varit en ovän som satt sig upp mot mig,
kunde jag ha gömt mig för honom.
14 Men det var du, min jämlike,
min vän, min förtrogne.
15 Vi gick i underbar gemenskap
i folkskaran till Guds hus.
16 Låt döden utan varning ta dem,
låt dem fara levande ner i dödsriket,
för ondskan bor i och mitt ibland dem.
17 Men jag vill ropa till Gud,
och Herren ska rädda mig.
18 Både morgon, middag och kväll suckar jag och klagar högt inför honom,
och han ska lyssna till mig.
19 Han befriar mig och ger mig frid,
när fienderna anfaller mig,
hur många mina motståndare än är.
20 Gud ska höra mig och förödmjuka dem,
han som har regerat i evigheter, séla,
dessa som aldrig ändrar sig
och som inte fruktar Gud.
21 Han gav sig på dem som levde i fred med honom,
han våldförde sig på sitt förbund.[a]
22 Hans ord var hala som smör,
men hans hjärta var fyllt av stridslust.
Hans tal var lenare än olja
och ändå ett draget svärd.
23 Lämna din börda till Herren!
Han ska ta hand om dig.
Han låter aldrig den rättfärdige vackla.
24 Men du, Gud, ska störta ner dem i fördärvets djup.
De blodtörstiga och svekfulla uppnår inte ens hälften av människans livslängd.
Men jag förtröstar på dig.
Tacksamhet för bönesvar
138 Av David.
Jag vill prisa dig av hela mitt hjärta.
Jag vill lova dig med sång inför gudarna.
2 Jag böjer mig ner, mot ditt heliga tempel,
och prisar ditt namn
för din nåd och trofasthet.
För du har upphöjt ditt namn och ditt ord över allting.
3 När jag ropade till dig svarade du mig,
du styrkte mig och gav mig ny kraft.
4 Alla kungar på jorden ska prisa dig, Herre,
när de får höra dina ord.
5 De ska sjunga om Herrens vägar,
för Herrens härlighet är stor.
6 Herren är den högste, men han ser till de låga.
De stolta genomskådar han redan på långt håll.
7 När jag måste gå igenom nöd,
håller du mig vid liv.
Du sträcker ut din hand mot mina fienders vrede,
och med din mäktiga hand räddar du mig.
8 Herren kommer att fullborda sitt verk för mig.
Herre, din nåd varar för evigt.
Överge inte dina händers verk.
Guds allvetande och allestädes närvaro
139 För körledaren. En psalm av David.
Herre, du rannsakar mig och vet allt om mig.
2 Du vet om jag sitter eller står.
Även om du är långt borta från mig
vet du vad jag tänker.
3 Du granskar mig vare sig jag går eller ligger.
Du vet om allt som jag företar mig.
4 Redan innan jag har ett ord på min tunga
vet du, Herre, vad jag tänker säga.
5 Du omsluter mig på alla sidor,
och du håller din hand över mig.
6 Att veta detta är förunderligt för mig,
mycket större än vad jag någonsin kan förstå.
7 Vart skulle jag kunna gå för din Ande?
Vart skulle jag kunna fly för din närvaro?
8 Om jag far upp till himlen är du där,
och om jag bäddar åt mig i dödsriket, är du där.
9 Om jag kunde ta morgonrodnadens vingar,
eller gömma mig vid havets yttersta gräns,
10 kommer din hand att leda mig,
din starka hand att gripa mig.
11 Om jag bad mörkret att gömma mig
och ljuset omkring mig att bli natt,
12 så är inte mörkret mörkt för dig,
utan natten lyser som dagen, och mörkret är ljus.
13 Du skapade organen inne i min kropp,
du vävde samman mig i min mors livmoder.
14 Jag prisar dig för det förunderliga,
att jag är så underbart skapad!
Dina verk är förunderliga, det vet jag väl.
15 Mitt skelett var inte dolt för dig
när jag formades i det tysta,
när jag vävdes samman i jordens djup.
16 Du såg mig innan jag föddes.
I din bok blev varje bestämd dag i mitt liv inskriven
innan någon av dem började.[a]
17 Hur ofattbara är inte dina tankar för mig, Gud!
Hur enormt är inte deras antal!
18 Om jag försökte räkna dem
skulle de vara fler än sandkornen.
När jag vaknar,
är jag fortfarande hos dig.
19 Gud, om du ändå ville döda de gudlösa,
avlägsna de blodtörstiga från mig!
20 De som talar svekfullt om dig,
de som har missbrukat dina städer.[b]
21 Herre, skulle jag inte hata dem som hatar dig,
avsky dem som reser sig mot dig?
22 Jag hatar dem starkt,
de är mina fiender.
23 Granska mig, Gud!
Känn mitt innersta och pröva mig,
känn mina oroliga tankar!
18 Mose satte upp det, ställde socklarna på plats, satte upp brädorna, sköt in tvärstängerna och satte upp stolparna. 19 Sedan bredde han ut tältduken över boningen och lade på överdraget på tältet så som Herren hade befallt honom.
20 Inne i arken placerade han förbundstecknet, satte bärstängerna på plats och placerade försoningsstället ovanpå arken. 21 Sedan förde han in arken i boningen och satte upp förhänget för att dölja arken med förbundstecknet så som Herren hade befallt honom.
22 Sedan ställde han bordet på norra sidan av uppenbarelsetältet utanför förhänget 23 och lade skådebröden på bordet inför Herren så som Herren hade befallt honom.
24 Han ställde lampstället i uppenbarelsetältet mitt emot bordet på södra sidan av boningen. 25 Sedan ställde han lamporna inför Herren så som Herren hade befallt honom, 26 ställde guldaltaret i uppenbarelsetältet intill förhänget 27 och tände en välluktande rökelse på altaret så som Herren hade befallt honom.
28 Han satte upp förhänget för ingången till boningen, 29 ställde brännofferaltaret vid ingången till boningen, uppenbarelsetältet, och offrade brännoffer och matoffer på det så som Herren hade befallt honom.
30 Sedan ställde han tvättfatet mellan uppenbarelsetältet och altaret och fyllde det med vatten för tvättning. 31 Mose och Aron och Arons söner tvättade sina händer och fötter där 32 varje gång de skulle gå till altaret och in i uppenbarelsetältet så som Herren hade befallt Mose.
33 Därefter satte han upp inhägnaden till förgården som skulle omge boningen och altaret och satte upp förhänget för ingången till förgården. Och så avslutade Mose arbetet.
Herrens härlighet
34 Då kom molnet och täckte uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde boningen. 35 Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, därför att molnet fanns där och Herrens härlighet fyllde boningen. 36 Och så snart molnet höjde sig från boningen, gick Israels folk vidare. 37 Men om molnet inte höjde sig, bröt de inte upp innan det höjde sig igen.
38 Herrens moln vilade över boningen under dagarna och på nätterna fanns en eld i molnet, så att Israels folk alltid kunde se det under hela sin resa.
Lev så att ni ärar Gud
4 Syskon, låt mig tillägga detta: Ni har fått lära er av oss hur man lever för att behaga Gud, och så lever ni också. Men vi vädjar till er för Herren Jesus skull att göra det ännu mer. 2 Ni vet vilka föreskrifter vi gav er från Herren Jesus.
3 För detta är Guds vilja: att ni ska bli heliga. Ni ska hålla er borta från all sexuell omoral. 4 Var och en ska lära sig att behärska sin egen kropp[a] i helighet och ära, 5 så att han inte lever i begär och lidelser, som hedningar som inte känner Gud. 6 Ingen får kränka eller utnyttja någon annan troende på det här området, för Herren straffar allt sådant, det har vi redan klart och tydligt talat om för er. 7 Gud har ju inte kallat oss till att leva i orenhet, utan till att leva i helighet. 8 Den som förkastar detta, gör det inte mot människor, utan mot Gud som ger er sin heliga Ande.
9 När det gäller att älska varandra som trossyskon, behöver jag inte skriva till er. Gud själv har ju lärt er att älska varandra, 10 och er kärlek till alla de troende i hela Makedonien har redan vuxit sig stark. Trots det, syskon, ber vi er att göra ännu mer. 11 Sätt en ära i att leva ett stilla liv, att försörja er själva och sköta ert arbete, precis som vi tidigare har sagt. 12 Då kommer ni att bli respekterade av människor utanför församlingen och blir inte beroende av någon.
Om hämnd
(Luk 6:29-30)
38 Ni har hört det sägas: ’Öga för öga, tand för tand.’[a] 39 Men jag säger: Möt inte ont med ont. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra mot honom. 40 Ställs du inför domstol och någon tar ifrån dig din skjorta, så ge honom ytterplagget också. 41 Befaller någon dig att gå med honom en mil[b], så gå två. 42 Ge till den som ber dig och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.
Om att älska sina fiender
(Luk 6:27-28; 6:32-36)
43 Ni har hört det sägas: ’Du ska älska din medmänniska[c] och hata din fiende.’[d] 44 Men jag säger er: älska era fiender, be för dem som förföljer er. 45 Då är ni barn till er Fader i himlen. För han låter solen skina över både onda och goda och regnet falla på både rättfärdiga och orättfärdiga.
46 Vad är det för märkvärdigt med att ni älskar dem som älskar er? Gör inte tullindrivare[e] det också? 47 Och om ni hälsar vänligt på era vänner men inte på någon annan, vad är det för märkvärdigt med det? Det gör ju de andra folken också. 48 Var fullkomliga som er Fader i himlen är fullkomlig.[f]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.