Book of Common Prayer
Den som litar på Herren är förnöjd
131 En vallfartssång. Av David.
Herre, jag är inte stolt och högfärdig.
Jag går inte in i stora ting,
sådant som jag inte begriper mig på.
2 Nej, jag har lugnat ner mig och är stilla,
som ett spädbarn,
som ett litet barn i sin mors famn.
3 Hoppas på Herren, Israel,
nu och för evigt.
Davids löfte, Herrens löfte
132 En vallfartssång.
2 Herre, kom ihåg allt lidande som David fick utstå.
Han svor en ed inför Herren,
gav ett löfte inför Jakobs Mäktige:
3 ”Jag vill inte gå in i mitt hus,
och jag vill inte lägga mig i min säng,
4 inte tillåta mina ögon att slutas i sömn
eller mina ögonlock att tyngas av slummer,
5 förrän jag funnit en plats åt Herren,
en boning åt Jakobs Mäktige.”
6 Vi hörde om den[a] i Efrata
och fann den på Jaars fält.
7 Låt oss gå till hans boning,
falla ner inför hans fotpall.
8 Res dig, Herre, gå till din viloplats,
du och din makts ark!
9 Dina präster ska vara klädda i rättfärdighet,
dina fromma ska jubla av glädje!
10 För din tjänare Davids skull,
förkasta inte din smorde.
11 Herren har svurit David en ed,
som han aldrig tar tillbaka:
”Dina egna ättlingar
ska jag låta sitta på din tron.
12 Om dina söner håller mitt förbund
och mina befallningar som jag ger dem,
ska även deras söner för alltid sitta på din tron.”
13 För Herren har utvalt Sion,
där har han velat ha sin boning.
14 ”Detta är min viloplats för evigt.
Här vill jag bo, det är min önskan.
15 Jag ska välsigna Sion med riklig försörjning
och mätta dess fattiga med mat.
16 Jag ska klä dess präster i frälsning,
och dess fromma ska jubla av glädje.
17 Här vill jag låta ett horn[b] växa upp åt David;
jag har satt upp en lampa åt min smorde.
18 Hans fiender ska jag klä i skam,
men kronan på hans huvud ska stråla.”
Vänskapens glädje
133 En vallfartssång. Av David.
Vad underbart och skönt det är
när bröder kan bo tillsammans i harmoni.
2 Det är som den dyrbara oljan på huvudet,
som rinner ner i skägget,
på Arons skägg,
ända ner till kraglinningen.
3 Det är som Hermons dagg
som faller ner på Sions berg.
För där ger Herren befallning om välsignelse
och liv för evigt.
Bön om beskydd för hot och förtal
140 För körledaren. En psalm av David.
2 Herre, rädda mig från onda människor.
Skydda mig från dessa våldsamma män,
3 som lägger onda planer
och dagligen är ute efter strid.
4 De vässar sina tungor som ormar,
och deras ord är som huggormsgift. Séla
5 Bevara mig, Herre, för de gudlösas handlingar,
skydda mig från våldsmän som försöker få mig på fall.
6 De högmodiga sätter ut snaror för mig,
de breder ut nät vid vägkanten
och lägger ut fällor för mig. Séla
7 Jag säger till Herren: ”Du är min Gud.”
Lyssna, Herre, till mina böner!
8 Herre, Herre, min starke räddare,
som skyddar mitt huvud på stridens dag,
9 låt inte de ondas önskningar uppfyllas, Herre!
Låt inte deras planer lyckas, så att de blir högfärdiga! Séla
10 Låt dem som omringar mig själva drabbas
av den ofärd som de har talat om!
11 Låt brinnande kol falla över dem
och kasta ner dem i eld,
i djupa hålor som de inte kan ta sig upp ur!
12 En baktalare ska inte bestå i landet,
och en våldsman ska följas av olyckor och slås ner.
13 Jag vet att Herren tar sig an de hjälplösa
och skaffar de fattiga rätt.
14 De rättfärdiga ska prisa dig
och de uppriktiga bo i din närhet.
En förtvivlads bön
142 Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön.
2 Jag ropar med hög röst till Herren,
jag ropar med hög röst till Herren
och ber om nåd.
3 Jag utgjuter min klagan inför honom,
jag berättar om min nöd för honom.
4 När jag är färdig att ge upp,
vet du hur jag har det.
På den väg jag går
har de lagt ut snaror för mig.
5 Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig.
Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig.
6 Jag ropar till dig, Herre, jag säger:
”Du är min tillflykt,
min del i de levandes land.”
7 Lyssna till mitt rop,
för jag är förtvivlad.
Rädda mig från mina förföljare,
för de är starkare än jag.
8 För mig ut ur mitt fängelse,
så att jag kan prisa ditt namn.
Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig,
för du har varit god mot mig.
Grodor överallt
25 En vecka hade gått sedan Herren slagit Nilen.
8 Herren sa till Mose: ”Gå tillbaka till farao och säg så här: ’Så säger Herren: Låt mitt folk gå och hålla gudstjänst åt mig. 2 Om du vägrar och inte vill släppa folket, ska jag låta hela landet drabbas av grodor. 3 Nilen ska vimla av dem, och de ska komma upp på land, in i ditt palats, i ditt sovrum och upp i din säng, i dina hovmäns hus och ditt folks hus, i dina bakugnar och baktråg. 4 Grodorna ska klättra på dig och på ditt folk och dina hovmän.’ ”
5 Herren sa till Mose: ”Säg till Aron att räcka ut sin hand med staven över alla floder, bäckar och dammar i Egypten, så att det kommer grodor över hela landet.”
6 Aron räckte då ut sin hand över vattnen i Egypten, och grodorna täckte hela landet. 7 Men magikerna gjorde samma sak genom sina hemliga konster och lät grodor komma över Egypten.
8 Då kallade farao till sig Mose och Aron: ”Be till Herren att han tar bort grodorna, så ska jag låta folket gå för att offra åt honom.”
9 ”Du ska själv få bestämma den tidpunkt då du vill att jag ska be för dig, dina hovmän och ditt folk”, sa Mose till farao, ”så att grodorna försvinner från dig och dina hus, och blir bara kvar i Nilen.”
10 ”Gör det imorgon”, sa farao. ”Det ska bli som du vill”, svarade Mose”, för att du ska inse att ingen är lik Herren, vår Gud. 11 Alla grodor ska försvinna från dig och dina hus och dina hovmän och ditt folk och bara bli kvar i Nilen.”
12 Mose och Aron lämnade farao och Mose ropade till Herren att ta bort grodorna som han hade sänt över farao. 13 Herren gjorde som Mose bad honom och det låg döda grodor i alla hus, på gårdarna och på fälten. 14 De samlades ihop i stora högar och det blev en stank över hela landet. 15 Men när farao såg att hemsökelsen var över, blev han hård på nytt och vägrade att släppa folket, så som Herren hade sagt.
Myggsvärmar
16 Då sa Herren till Mose: ”Säg till Aron att slå på markens stoft med sin stav, så ska det komma mygg över hela Egypten.” 17 Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt, och när Aron slog med staven på marken kom det mygg som satte sig på människor och djur. Allt stoft på marken i hela Egypten blev till mygg. 18 Magikerna försökte göra samma sak genom sina hemliga konster, frambringa mygg, men den här gången misslyckades de. Myggorna fanns överallt på människor och djur.
19 ”Detta är Guds finger”, sa de till farao. Men farao var lika hård. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, så som Herren hade sagt.
7 Redan dödens tjänst, byggd på bokstäver som var inhuggna i stentavlor, kom med en sådan härlighet att israeliterna inte kunde se på Moses ansikte som strålade så starkt, även om den härligheten avtog.[a] 8 Hur mycket större ska då inte härligheten i Andens tjänst vara! 9 Om redan domens tjänst var så fylld av härlighet, hur mycket mer härlighet ska då inte finnas i rättfärdighetens tjänst! 10 Den tidigare härligheten visar sig inte ha någon härlighet alls jämfört med denna överväldigande härlighet. 11 För om det som sedan avtog var fyllt av härlighet, hur mycket större är då inte härligheten i det som består!
12 Eftersom vi nu har ett sådant hopp träder vi fram i frimodighet 13 och gör inte som Mose, som hängde en slöja framför ansiktet för att Israels folk inte skulle se hur härligheten avtog och försvann. 14 Men deras förstånd förstockades, och slöjan finns än idag kvar när det gamla förbundets skrifter läses upp.[b] Slöjan försvinner ju inte förrän i och med Kristus.[c] 15 Än idag hänger det en slöja över deras hjärtan när man läser ur Moses lag. 16 Men så fort någon vänder sig till Herren tas slöjan bort. 17 Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är friheten. 18 Alla vi som har fått slöjan borttagen kan nu se Herrens härlighet, och den förvandlar oss till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.
Jesus talar med en rik man
(Matt 19:16-30; Luk 18:18-30)
17 När han sedan skulle fortsätta sin väg, kom en man springande och föll på knä framför honom och sa: ”Gode Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?”
18 ”Varför kallar du mig god?” frågade Jesus. ”Ingen är god förutom Gud. 19 Buden kan du: ’Du ska inte mörda, Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte stjäla, Du ska inte vittna falskt. Du ska inte lura av någon det som är hans, Visa respekt för din far och mor.[a]’ ”
20 ”Mästare”, svarade mannen, ”allt detta har jag hållit ända sedan jag var ung.”
21 Då fylldes Jesus av kärlek och såg på honom och sa: ”Det är bara en sak som fattas dig. Gå och sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”
22 Men när mannen hörde det mörknade hans ansikte och han gick bedrövad bort, för han ägde mycket.
23 Jesus såg sig omkring och sa till sina lärjungar: ”Hur svårt är det inte för den som har pengar att komma in i Guds rike!”
24 Lärjungarna blev förskräckta över det han sa. Jesus upprepade: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! 25 Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”
26 De blev ännu mer förskräckta och sa till varandra: ”Vem kan då bli räddad?”
27 Jesus såg på dem och sa: ”För människorna är det omöjligt, men inte för Gud, eftersom allting är möjligt för honom.”
28 Då sa Petrus till honom: ”Vi har lämnat allt för att följa dig.”
29 Jesus svarade: ”Sannerligen säger jag er: var och en som lämnar hus eller syskon eller föräldrar eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull, 30 han ska få hundra gånger så mycket igen. Han ska få hus och syskon och mödrar och barn och åkrar redan här i tiden, mitt under förföljelser, och evigt liv i den kommande tidsåldern. 31 Många som är sist ska bli först, och många som är först ska bli sist.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.