Book of Common Prayer
Klagan, bön om räddning
(Ps 71:1-3)
31 För körledaren. En psalm av David.
2 Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
låt mig aldrig komma på skam.
Befria mig i din rättfärdighet.
3 Lyssna till mig,
skynda dig att rädda mig.
Var en klippa för mig, en fästning,
en borg där jag finner frälsning.
4 Du är min klippa och min borg.
Led mig, vägled mig för ditt namns skull!
5 Frigör mig ur nätet som har gillrats åt mig.
Du är min fästning.
6 I dina händer överlämnar jag min ande,
för du befriar mig, Herre, du trofaste Gud.
7 Jag hatar dem som tillber avgudar.
Jag förtröstar på Herren.
8 Jag jublar av glädje för din nåd.
Du såg mitt lidande
och du såg min själs ångest.
9 Du överlämnade mig inte åt min fiende.
Du ledde mig ut i frihet.
10 Herre, var nådig mot mig, för jag är i nöd,
mina ögon är matta av sorg,
likaså min kropp och själ.
11 Mitt liv försvinner i ångest och mina år i suckan,
min styrka och min kropp håller på
att tyna bort på grund av min skuld.
12 För alla mina fienders skull hånas jag,
mina grannar förfärar sig[a] över mig,
och de som ser mig på gatan flyr från mig.
13 Jag är lika bortglömd som en död,
jag har blivit som en krossad kruka.
14 Jag hör mångas skvaller,
skräck finns på alla håll,
de går samman mot mig
för att röja mig ur vägen.
15 Men jag förtröstar på dig, Herre!
Jag säger: ”Du är min Gud.”
16 Mina tider ligger i dina händer,
rädda mig ur mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
17 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare!
Rädda mig i din nåd!
18 Herre, låt mig inte komma på skam
när jag ropar till dig.
Låt i stället de gudlösa få skämmas
och lägga sig stilla i dödsriket,
19 där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat,
dessa fräcka, som högmodigt och föraktfullt
talar mot de rättfärdiga.
20 Stor är din godhet
som du har sparat åt dem som fruktar dig
och som du inför alla ger dem som tar sin tillflykt till dig.
21 Du gömmer dem hos dig,
skyddade mot människors sammansvärjning,
du förvarar dem i din hydda
i trygghet mot elaka tungor.
22 Välsignad vare Herren,
för han visade mig sin underbara nåd i en belägrad stad.
23 Förskräckt tänkte jag: ”Jag är bortstött från dig.”
Men du hörde mina böner,
när jag ropade till dig om hjälp.
24 Älska Herren, alla hans fromma.
Herren bevarar de trogna,
men dem som handlar i övermod straffar han strängt.
25 Var starka, fatta mod,
alla ni som hoppas på Herren.
En bön om räddning
35 Av David.
Herre, bekämpa dem som bekämpar mig!
Strid mot dem som strider mot mig!
2 Ta rustningen och skölden,
res dig och kom till min hjälp!
3 Lyft spjutet och lansen mot mina förföljare!
Säg till mig: ”Jag är din räddning!”
4 Låt dem som är ute efter mitt liv komma på skam och vanära!
Låt dem som planerar för min undergång få vända sig bort i skam!
5 Låt dem blåsa bort som agnar för vinden,
när Herrens ängel jagar bort dem.
6 Gör deras väg mörk och hal,
när Herrens ängel förföljer dem!
7 Utan orsak har de lagt ut ett nät för mig
och grävt en fallgrop åt mig.
8 Låt dem drabbas av undergång
utan att de vet om det,
fastna i sina egna nät som de lagt ut,
falla i sin egen grop, till sin undergång.
9 Men jag ska jubla i Herren
och glädja mig över hans räddning.
10 Med hela min kropp ropar jag:
”Herre, vem är som du?
Du räddar den svage från den starke
och den fattige och den nödställde från dem som plundrar dem.”
11 Falska vittnen kommer emot mig.
De frågar mig om sådant som jag inte vet något om.
12 De lönar mig med ont för gott,
jag är övergiven.
13 När de var sjuka, klädde jag mig i säcktyg,
jag ödmjukade mig själv med fasta,
men min bön återvände bara till mig.[a]
14 Som om det varit min vän eller bror
eller som i sorg efter en mor
gick jag sorgklädd och nerböjd.
15 Men nu när jag själv snubblade,
samlades de i skadeglädje.
De samlades mot mig för anfall
utan att jag visste något.
De hånar mig utan hejd.
16 De mobbar mig hånfullt,
liksom de gudlösa,
och gnisslar tänder mot mig.[b]
17 Herre, hur länge ska du se på?
Rädda mig från deras illgärningar,
mitt dyrbara liv från dessa lejon!
18 Jag ska då tacka dig inför den stora församlingen,
prisa dig inför folkhopen.
19 Låt inte dem glädjas
som utan orsak är mina fiender,
låt inte dem blinka med ögonen
som utan anledning har hatat mig.
20 Det de säger leder inte till fred,
och de tänker ut svekfulla planer mot de stilla i landet.
21 De gapar mot mig och säger:
”Haha, det var väl vad vi skulle se!”
22 Herre, du har sett detta.
Tig inte! Var inte långt borta från mig!
23 Vakna, stå upp till mitt försvar,
min Gud och Herre, skaffa mig rätt!
24 Skaffa mig rätt, i din rättfärdighet, Herre, min Gud,
låt dem inte få glädjas över mig.
25 Låt dem inte få säga: ”Ha, det gick som vi ville!”
Låt dem inte säga: ”Nu har vi slukat honom.”
26 Låt dem skämmas och förödmjukas
som gläder sig över min olycka,
låt dem klä sig i skam och förödmjukelse
som förhäver sig över mig!
27 Men låt alla dem få jubla av glädje
som gläder sig över min rätt,
låt dem ständigt säga:
”Stor är Herren, som vill sin tjänares välgång!”
28 Då ska jag vittna om din rättfärdighet,
lovprisa dig dagen lång.
10 Mose svarade: ”Herre, jag har inte så lätt för att tala. Det har jag aldrig haft och inte nu heller, sedan du har talat till mig! Jag har svårt att uttrycka mig.”
11 ”Vem har gett människan hennes mun?” frågade Herren honom. ”Är det inte jag, Herren, som gör att en människa kan tala eller inte tala, se eller inte se, höra eller inte höra? 12 Gå nu och jag ska vara med dig och hjälpa dig att tala och jag ska lära dig vad du ska säga.”
13 ”Men Herre, kan du inte sända någon annan?” invände Mose. 14 Då blev Herren arg på Mose och sa: ”Du har ju din bror Aron, leviten. Han är en man som kan tala. Han är redan på väg till dig och kommer att bli glad när han träffar dig. 15 Tala till honom och lägg orden i hans mun. Jag ska hjälpa er båda att tala tillsammans, och jag ska tala om för er vad ni ska göra. 16 Han ska vara din talesman inför folket, och han ska vara din mun och du ska vara som Gud för honom. 17 Ta med dig staven, så att du med den kan göra tecknen.”
Mose återvänder till Egypten
18 Mose gick hem och sa till sin svärfar Jetro: ”Jag skulle vilja gå tillbaka till Egypten och besöka mina släktingar för att se om de fortfarande lever.” ”Naturligtvis får du gå, och lycka till”, svarade Jetro.
19 Innan Mose lämnade Midjan, sa Herren till honom: ”Gå tillbaka till Egypten, för alla de som ville döda dig är nu själva döda.”
20 Mose satte sin hustru och sina söner på en åsna och började resan till Egypten. I handen hade han Guds stav.
21 Herren sa till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, gör inför farao de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag kommer att göra hans hjärta hårt, så att han inte släpper folket. 22 Då ska du säga till honom: ’Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. 23 Jag har gett dig befallning att låta honom gå, så att han kan hålla gudstjänst åt mig, men du har vägrat. Därför ska jag döda din förstfödde son.’ ”
24 Vid ett nattläger under resan kom Herren emot Mose[a] och ville döda honom. 25 Då tog Sippora en flintkniv och skar bort förhuden på sin son och vidrörde Moses[b] fötter med den och sa: ”Du är verkligen min blodsbrudgum.” 26 Sedan lät Herren honom vara.[c] Detta med blodsbrudgum sa hon med tanke på omskärelsen.
27 Vid samma tid sa Herren till Aron: ”Gå ut i öknen och möt Mose.” Aron gick ända till Horeb, Guds berg, där han träffade Mose och hälsade honom med en kyss. 28 Mose talade om för Aron allt som Herren hade sänt honom till att säga och alla de tecken han fått befallning om att utföra.
29 Mose och Aron gick sedan och sammankallade alla de äldste i Israel. 30 Aron berättade för dem vad Herren hade sagt till Mose och Mose utförde tecknen inför folket. 31 Då trodde folket, när de hörde att Herren tagit sig an dem och sett deras förtryck. De föll ned och tillbad.
Profetisk gåva är viktigare än att tala andra språk
14 Sträva efter kärleken, men sök också efter andliga gåvor, inte minst gåvan att profetera. 2 Den som talar ett annat språk talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår ju vad han säger, eftersom han talar hemligheter i anden.[a] 3 Men den som profeterar talar till människor, och hans ord bygger upp, förmanar och tröstar. 4 Den som talar ett annat språk blir själv uppbyggd, men den som profeterar bygger upp församlingen.
5 Jag önskar att ni alla ska tala andra språk, men ännu hellre att ni profeterar. Att profetera är nämligen viktigare än att tala andra språk, om man nu inte tolkar det så att församlingen byggs upp.
6 Syskon, om jag nu kom till er och bara talade andra språk, skulle det hjälpa er om jag inte förmedlade någon uppenbarelse, kunskap, profetia eller undervisning? 7 Om ett livlöst instrument, en flöjt eller en harpa, ger ifrån sig toner som inte kan skiljas från varandra, hur ska man då kunna uppfatta vad som spelas på flöjt eller harpa? 8 Och om en trumpetsignal är otydlig, hur ska soldaterna då kunna göra sig redo för strid? 9 På samma sätt är det med er när ni talar. Om er tunga formar obegripliga ord, hur ska människor då kunna förstå vad ni menar? Ert tal blir ju då bara nonsens ut i tomma luften.
10 I världen finns hur många språk som helst, och inget av dem är utan mening. 11 Men om en människa talar till mig på ett språk vars ljud jag inte kan tolka, då står vi där som främlingar för varandra. 12 På samma sätt är det med er. När ni är ivriga att få andliga gåvor, sök då att få rikligt med sådana som bygger upp församlingen. 13 Den som talar andra språk bör be om gåvan att tolka det han säger. 14 Om jag ber på ett annat språk så är det min ande som ber, men mitt förnuft producerar ingenting.
15 Hur förhåller det sig då? Jo, jag vill be med min ande, men också med mitt förnuft. Jag vill sjunga med min ande, men också med mitt förnuft. 16 För om du tackar Gud bara med din ande, hur ska då någon som inte förstår det kunna säga sitt amen[b] till ditt tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. 17 Det är bra att du tackar, men den andre byggs inte upp. 18 Själv är jag tacksam till Gud för att jag talar andra språk mer än någon av er. 19 Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att även andra kan lära sig något, än tiotusen ord på ett annat språk.
Jesus förutsäger för andra gången att han ska dö
(Matt 17:22-23; Luk 9:43-45)
30 Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han försökte undvika att det skulle bli känt, 31 eftersom han undervisade sina lärjungar.
Han sa: ”Människosonen ska överlämnas till människorna, och de kommer att döda honom, men efter tre[a] dagar ska han uppstå från de döda.”
32 Men de förstod inte vad han talade om, och de vågade inte fråga heller.
Jesus förklarar vem som är störst
(Matt 18:1-5; Luk 9:46-48)
33 Så kom de till Kafarnaum, och när de var hemma, frågade han dem: ”Vad pratade ni om på vägen?” 34 Men de teg, för de hade diskuterat vem av dem som var störst.
35 Då satte han sig ner och bad de tolv att komma till honom, och han sa till dem: ”Den som vill vara den främste måste göra sig minst och bli allas tjänare.”
36 Sedan tog han ett barn och ställde det mitt ibland dem, lade armen om barnet och sa: 37 ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig.”
Lärjungarna förbjuder en man att göra under i Jesus namn
(Matt 10:42; Luk 9:49-50)
38 Johannes sa till Jesus: ”Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, men eftersom han inte var en av oss försökte vi stoppa honom.”
39 Då sa Jesus: ”Låt honom hållas. Ingen som gör under i mitt namn kan plötsligt efteråt börja tala illa om mig. 40 Den som inte är mot oss, han är för oss. 41 Sannerligen säger jag er: om någon bara ger er ett glas vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus, så ska han inte gå miste om sin lön.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.