Book of Common Prayer
En uppmaning att hylla och lyda Herren
95 Kom, låt oss sjunga till Herrens ära,
jubla inför vår frälsnings klippa!
2 Kom till honom med tacksamhet!
Låt oss sjunga lovsånger till honom,
3 för Herren är en stor Gud,
en stor kung över alla gudar.
4 I hans hand är jordens djup,
och honom tillhör bergstopparna.
5 Hans är havet, för han har gjort det,
och det torra landet, som hans händer har format.
6 Kom, låt oss tillbe, falla ner och böja knä
inför Herren, vår skapare,
7 för han är vår Gud! Vi är hans folk,
fåren i hans hjord och i hans omsorg.
Om ni idag hör hans röst:
8 ”Förhärda inte era hjärtan,
som vid Meriva, som den där dagen i Massa i öknen,
9 där era fäder satte mig på prov,
de prövade mig, fastän de hade sett mina gärningar.
10 I fyrtio år var jag förbittrad på detta släkte,
och jag sa:
’Detta folk far vilse i sina hjärtan.
De känner inte mina vägar.’
11 Därför svor jag i min vrede:
’De ska aldrig komma in i min vila.’ ”
Ångerpsalm; tröst i nöden
102 Bön av en betryckt och svag som utgjuter sin klagan inför Herren.
2 Herre, hör min bön!
Låt mitt rop om hjälp nå dig!
3 Dölj dig inte för mig när jag är i nöd.
Lyssna, och skynda dig att svara mig när jag ropar.
4 För mina dagar försvinner som rök,
och det brinner i mitt inre som en glöd.
5 Mitt innersta är förtorkat,
vissnat som gräs.
Jag glömmer att äta min mat,
6 och min suckan har gjort
att jag magrat till bara skinn och ben.
7 Jag är som en pelikan[a] långt ute i vildmarken,
som en uggla bland ruiner.
8 Jag ligger vaken,
jag är som en ensam fågel på taket.
9 Mina fiender hånar mig dag efter dag
och använder mig i svordomar.
10 Jag äter aska som bröd
och blandar min dryck med tårar,
11 för din vredes och förbittrings skull.
Du har gripit mig och stött bort mig.
12 Mitt liv är som kvällsskuggan,
jag vissnar som gräset.
13 Men du, Herre, regerar i evighet,
och från generation till generation ska man komma ihåg dig.
14 Du ska gripa in
och visa nåd mot Sion.
Nu är det dags att visa medlidande med det,
nu har den tiden kommit.
15 Dina tjänare älskar dess stenar,
de lider av att se det ligga i grus.
16 Folken ska frukta Herrens namn
och kungarna på jorden din härlighet,
17 när Herren bygger upp Sion på nytt
och visar sig i sin härlighet.
18 Han ska lyssna till de nödlidandes böner
och inte förakta vad de ber om.
19 Detta ska skrivas ner för kommande generationer,
för att folk som han kommer att skapa[b] ska prisa Herren.
20 För han blickar ner från sin heliga höjd,
Herren ser ner till jorden.
21 Han hör den fångnes klagan
och befriar de dödsdömda.
22 Herrens namn ska förkunnas i Sion
och hans lov i Jerusalem,
23 när folk och riken samlas
för att tjäna honom.
24 Han har gjort mig kraftlös trots att jag är i mina bästa år.
Han har förkortat min levnadstid.
25 Jag säger:
”Min Gud, ryck inte bort mig mitt i livet,
du som själv lever från generation till generation!
26 För länge sedan lade du jordens grund,
och himlarna är dina händers verk.
27 De ska försvinna, men du består.
De är alla som utslitna kläder som du byter ut,
och de försvinner.
28 Men du är densamme,
och dina år ska aldrig ta slut.
29 Dina tjänares barn ska leva vidare hos dig,
och deras efterkommande bestå inför dig.”
Femte boken
(107—150)
Tacksamhet och lovprisning till Herren
107 Prisa Herren, för han är god,
hans nåd består för evigt.
2 Så ska de säga som Herren har friköpt,
de som han har befriat ur fiendens våld,
3 samlat från länderna,
från öster och väster, från norr och söder.
4 De irrade omkring i öknen, i ödemarken,
utan att finna någon boplats.
5 De var hungriga, törstiga,
och deras liv tynade bort.
6 De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
7 Han förde dem till den rätta vägen,
till en plats där de kunde bo.
8 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
9 Han gav vatten till den törstige
och den hungriges själ mättade han med sitt goda.
10 Där fanns de som satt i djupaste mörker,
fångna i lidandets järnbojor,
11 för de hade gjort uppror mot Guds ord
och föraktat den Högstes råd.
12 Därför lät han dem slita ont.
De föll, och ingen kunde hjälpa dem.
13 De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
14 Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret
och bröt sönder deras bojor.
15 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
16 Han krossar portarna av koppar
och bryter sönder järnbommarna.
17 Andra var dåraktiga
och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.
18 De avskydde all mat
och närmade sig dödens portar.
19 De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
20 Han sa bara ett ord och de blev botade,
han räddade dem från graven.
21 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
22 De ska frambära tack som offer,
sjunga om allt han gjort.
23 Andra seglade på haven med skepp
och drev handel på de stora vattnen.
24 De såg Herrens gärningar
och hans under i djupen.
25 Han talade, och en stormvind blåste upp,
så att vågorna gick höga.
26 De reste sig mot himlen
och störtade sedan mot djupen.
Modet svek dem i olyckan,
27 och de raglade och stapplade som berusade,
och all deras vishet var borta.
28 De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
29 Han lugnade stormen
och vågorna tystnade.
30 De gladde sig över att det hade blivit lugnt,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
32 De ska prisa honom när folket samlas
och lova honom i de äldstes krets.
Gud kallar Mose
Mose föds
2 Vid denna tid gifte sig ett par som båda tillhörde Levi stam. 2 Hon blev gravid och födde en son som hon märkte var vacker. Hon gömde honom i tre månader. 3 Men när hon inte längre kunde hålla honom gömd, gjorde hon en korg av papyrus och tätade den med jordbeck och tjära. Hon lade pojken i korgen och placerade den i vassen vid flodstranden. 4 Pojkens syster stod på avstånd för att se vad som skulle hända.
5 En prinsessa, en av faraos döttrar, kom just då för att bada i floden, och när hennes sällskapsdamer gick utmed stranden, upptäckte hon korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. 6 Hon öppnade den och fick se barnet. Pojken grät och hon blev rörd. ”Det måste vara ett av de hebreiska barnen”, sa hon.
7 Då kom pojkens syster fram till prinsessan och frågade: ”Ska jag gå och be någon av de hebreiska kvinnorna att amma barnet åt dig?” 8 ”Ja, gör det!” svarade prinsessan. Då gick flickan och hämtade pojkens mamma. 9 ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig”, sa prinsessan, ”så ska jag betala dig för det.” Då tog kvinnan hand om barnet och ammade honom.
10 När han blivit äldre, gick hon till faraos dotter med honom och han blev adopterad som prinsessans son. Prinsessan kallade honom Mose[a], för hon sa: ”Jag har dragit upp honom ur vattnet.”
Mose flyr till Midjan
11 En dag när Mose redan var vuxen, besökte han sina landsmän och såg på hur de slet och arbetade. Han fick också se hur en egypter slog ner en hebré, en från hans eget folk. 12 Mose såg sig omkring för att vara säker på att ingen iakttog honom och dödade sedan egyptern och gömde hans kropp i sanden.
13 Nästa dag när han kom tillbaka dit, fick han se två hebréer som råkat i slagsmål. Han sa då till angriparen: ”Varför slår du en av ditt eget folk?”
14 Men mannen svarade. ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptern igår?” När Mose förstod att man visste vad han hade gjort, blev han rädd. 15 Farao fick också höra talas om saken och ville döda Mose. Men Mose flydde därför bort till midjaniternas land.
En gång vilade han vid en brunn. 16 Prästen i Midjans land hade sju döttrar, som då hade kommit för att vattna sin fars får. 17 Men några herdar försökte mota bort dem. Då hjälpte Mose dem och gav fåren vatten.
18 När flickorna kom hem frågade deras far Reguel dem: ”Hur kommer det sig att ni är tillbaka så tidigt idag?” 19 ”Det var en egypter där som försvarade oss mot herdarna”, förklarade de. ”Han hämtade upp vatten åt oss och gav fåren.” 20 ”Men var har ni gjort av honom?” frågade deras far. ”Lämnade ni honom kvar därborta? Be honom komma hit och äta med oss.”
21 Mose gick med på att bli kvar hos mannen, och Reguel gav honom sin dotter Sippora till hustru. 22 Hon födde en son, som Mose gav namnet Gershom[b], för han sa: ”Jag är en främling i ett främmande land.”
27 Ni utgör alltså Kristus kropp, och var för sig är ni delar av den. 28 Gud har gjort några i församlingen till apostlar, andra till profeter eller lärare, några har fått förmågan att göra under, gåvor att bota sjuka, hjälpa, leda eller tala andra språk. 29 Kan alla vara apostlar? Kan alla profetera? Kan alla undervisa? Kan alla göra under? 30 Kan alla bota sjuka? Kan alla tala andra språk, eller kan alla tolka dessa språk? 31 Nej. Men sök efter de största nådegåvorna.
Och nu ska jag visa er en väg som är överlägsen alla andra.
Den viktigaste egenskapen: att visa kärlek
13 Om jag har fått förmågan att tala andra språk, både människors och änglars, men inte visar kärlek, då liknar jag en gonggong eller en skrällande cymbal. 2 Om jag har fått profetians gåva och känner till alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har en tro som är så stark att jag kan flytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting. 3 Om jag ger allt jag äger till de fattiga, och låter mig brännas på bål, men inte har kärlek, då har jag ändå inte gjort något av värde.
Jesus förvandlas på berget
(Matt 17:1-13; Luk 9:28-36)
2 Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes till ett högt berg, där de kunde vara för sig själva. Där förvandlades han inför dem. 3 Hans kläder blev bländande vita, vitare än något blekningsmedel i världen kan göra kläder. 4 Och de fick se Elia och Mose stå och tala med Jesus.[a] 5 Då sa Petrus till Jesus: ”Rabbi[b], det är gott att få vara här! Låt oss bygga tre hyddor, en åt dig och en åt Mose och en åt Elia.” 6 Han visste inte vad han skulle säga, för de var helt skräckslagna.
7 Sedan kom ett moln och sänkte sig ner över dem, och en röst från molnet sa: ”Detta är min älskade Son. Lyssna på honom!”
8 Men då de plötsligt såg sig omkring, såg de ingen där mer, förutom Jesus.
9 På väg ner från berget befallde Jesus dem att inte berätta för någon vad de sett, förrän Människosonen hade uppstått från de döda. 10 Därför höll de det för sig själva men talade med varandra om vad som menades med att ”uppstå från de döda”.
11 Lärjungarna frågade honom nu: ”Varför säger de skriftlärda att Elia först måste komma?” 12 Jesus svarade: ”Elia ska komma först och ställa allt till rätta.[c] Men varför står det i Skriften att Människosonen måste lida och bli föraktad? 13 Jag säger er, att Elia redan har kommit och de behandlade honom som de ville, precis som det står skrivet om honom.[d]”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.