Book of Common Prayer
Tacksägelse och lovsång
66 För körledaren, en sång, en psalm.
Hylla Gud, hela jorden!
2 Lovsjung hans namns ära!
Höj en lovsång till honom!
3 Säg till Gud: ”Väldiga är dina verk!
För din stora makt kryper dina fiender inför dig.
4 Hela jorden böjer sig ner inför dig,
de lovar dig,
de prisar ditt namn.” Séla
5 Kom och se vad Gud har gjort,
hans väldiga gärningar för människobarn!
6 Han förvandlade havet till torrt land,
de kunde ta sig över floden till fots.
Låt oss glädjas i honom!
7 Han härskar med sin makt för evigt.
Han vakar över folken,
och de upproriska kan inte resa sig mot honom. Séla
8 Prisa vår Gud, ni folk,
och låt hans lov höras,
9 för han bevarar våra liv
och låter inte våra fötter vackla.
10 Gud, du har prövat oss
och renat oss som silver.
11 Du lät oss fångas i nätet
och lastade på oss en tung börda.
12 Du lät människor rida över oss.
Vi gick genom eld och vatten,
men du förde oss in i överflöd.
13 Nu kommer jag med brännoffer till ditt tempel,
för jag vill fullfölja mina löften till dig,
14 som mina läppar lovade och min mun uttalade
när jag var i nöd.
15 Jag vill offra till dig feta djur,
med rök från baggar.
Jag vill offra tjurar och bockar. Séla
16 Kom och lyssna, alla ni som fruktar Gud,
jag vill berätta för er vad han har gjort för mig.
17 Jag ropade till honom,
och jag sjöng en lovsång till honom.
18 Om jag haft orätt inom mig
skulle Herren inte ha lyssnat till mig.
19 Men nu lyssnade Gud på mig
och hörde min bön.
20 Välsignad är Gud,
som inte avvisade min bön
och inte höll tillbaka sin nåd mot mig.
Guds välsignelse
67 För körledaren, till stränginstrument. En psalm, en sång.
2 Gud, var nådig mot oss och välsigna oss!
Låt ditt ansikte lysa mot oss, séla,
3 så att man på jorden får lära känna din väg
och alla folk den räddning du ger.
4 Folken ska prisa dig, Gud,
alla folk ska prisa dig.
5 Må alla folken glädja sig och jubla,
för du dömer folken rättvist,
och du leder folken på jorden. Séla
6 Folken ska prisa dig, Gud,
alla folk ska prisa dig.
7 Jorden ger sin skörd,
och Gud, vår Gud, välsignar oss.
8 Gud välsignar oss,
och hela jorden ska frukta honom.
Guds ära i naturen, lovprisning av hans lag
19 För körledaren. En psalm av David.
2 Himlarna förkunnar Guds majestät,
himlavalvet vittnar om hans händers verk.
3 Dag berättar om det för dag,
natt förklarar det för natt.
4 Utan tal, utan ord,
utan att deras röster hörs
5 når deras röst[a] ut över hela jorden,
deras ord till världens ände.
Där har han ställt upp ett tält åt solen,
6 som är som en brudgum,
som kommer från sin kammare,
en hjälte som gläds åt loppet på sin bana.
7 Solen går upp vid himlens ena ände och går runt till den andra,
och ingenting kan gömma sig för dess hetta.
8 Herrens lag är fullkomlig,
den förnyar livet[b].
Herrens förordningar är fasta,
de gör den okunnige vis.
9 Herrens stadgar är rätta,
de ger hjärtat glädje,
Herrens bud är klara,
de lyser upp ögonen.
10 Herrens fruktan är ren,
den består för evigt.
Herrens bestämmelser är sanna,
de är alla rättfärdiga,
11 mer värdefulla än guld,
mer än mängder av rent guld,
sötare än honung,
honung som droppar från vaxkakan.
12 Genom dem varnas din tjänare,
och den som följer dem får en stor lön.
13 Vem ser sina egna felsteg?
Befria mig från mina hemliga synder,
14 och bevara mig, din tjänare, för avsiktliga felsteg[c],
så att de inte får makt över mig.
Då blir jag oskyldig och fri från stor överträdelse.
15 Låt mina ord och mina innersta tankar behaga dig,
Herre, min klippa, min befriare!
Gud är vår tillflykt
46 För körledaren. Av Korachs ättlingar, till Alamót[a]. En sång.
2 Gud är vår tillflykt och starkhet,
en beprövad hjälp i vår nöd.
3 Därför är vi inte rädda även om jorden skulle skaka
och bergen störta ner i havsdjupen,
4 även om dess vatten skulle brusa och skumma
och bergen skaka vid havets uppror. Séla
5 Det går en flod vars strömmar gläder Guds stad,
till den Högstes heliga boning.
6 Gud själv är i dess mitt, den ska aldrig vackla.
Gud hjälper den när morgonen gryr.
7 Folken väsnas och riken faller.
Han höjer sin röst, och jorden förgås.
8 Härskarornas Herre är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Séla
9 Kom och se Herrens gärningar,
ödeläggelser som han gör på jorden.
10 Han gör slut på krigen på jorden,
han bryter sönder bågen och bräcker spjutet,
han bränner upp sköldarna i eld.
11 ”Bli stilla och inse att jag är Gud,
upphöjd över folken, upphöjd över jorden.”
12 Härskarornas Herre är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Séla
8 Sedan såg Israel på de två pojkarna och sa: ”Vilka är dessa?” 9 Josef svarade sin far: ”De är mina söner som Gud har gett mig här.” Israel sa: ”För fram dem till mig så ska jag välsigna dem!” 10 På grund av sin höga ålder kunde Israel knappt se. Därför tog Josef pojkarna till honom, så att han kunde kyssa och omfamna dem.
11 Israel sa till Josef: ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen, men nu har Gud till och med låtit mig få se dina barn.”
12 Josef tog pojkarna från Israels knä[a] och bugade sig djupt med ansiktet mot marken. 13 Så förde han fram pojkarna till Israel, med Efraim på sin högra sida och Manasse på sin vänstra, så att Manasse hamnade framför Israels högra hand och Efraim framför hans vänstra. 14 Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, och sin vänstra hand på samma sätt på Manasses huvud, alltså korsade han sina händer, fastän Manasse var den förstfödde.
15 Sedan välsignade han Josef och sa:
”Gud, som mina fäder Abraham och Isak levde i gemenskap med,
Gud, som har varit min herde hela livet,
16 ängeln som löst mig från allt ont,
må välsigna dessa pojkar.
De ska kallas efter mitt namn och mina fäder Abrahams och Isaks namn.
Må de föröka sig så att de blir ett stort folk!”
17 Men när Josef såg att hans far hade lagt sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Därför lyfte han sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud och lägga den på Manasses huvud i stället. 18 ”Far, gör inte så”, sa han. ”Detta är den äldste, lägg din högra hand på honom!” 19 Men Israel vägrade. ”Jag vet vad jag gör, min son”, sa han. ”Av Manasse ska det bli ett folk, också han ska bli stor, men hans yngre bror ska bli ännu större, och av hans ättlingar ska det bli många folk.”
20 Så välsignade han pojkarna denna dag med orden:
”Israels[b] folk ska välsigna varandra genom att säga:
’Gud ska göra dig lik Efraim och Manasse.’ ”
Han satte alltså Efraim före Manasse.
21 Sedan sa Israel till Josef: ”Jag ska snart dö, men Gud kommer att vara med er och föra er tillbaka till era förfäders land. 22 Och jag ger dig nu, utöver det jag ger till dina bröder, en utvald bergsrygg[c] som jag tog från amoréerna med svärd och båge.”
11 Om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, ska han som uppväckte Kristus från de döda också göra era dödliga kroppar levande igen genom sin Ande som bor i er.
12 Vi har alltså, syskon, inga som helst skyldigheter mot vår mänskliga natur, så att vi måste leva som den vill. 13 Nej, om ni lever på det viset kommer ni att dö. Men om ni med Anden kväver kroppens impulser får ni leva, 14 för alla som leds av Guds Ande är Guds barn. 15 Ni har ju inte fått en ande som förslavar er i rädsla. Nej, Anden gör er till Guds egna barn, som kan ropa till Gud: ”Abba, min far.”[a] 16 Anden vittnar med vår ande att vi är Guds barn. 17 Men om vi är Guds barn, är vi också arvingar till Gud, tillsammans med Kristus, om vi lider tillsammans med honom för att en dag få dela härligheten med honom.
Den härlighet som väntar Guds barn
18 Jag anser att de lidanden vi får gå igenom här i denna tid inte betyder någonting jämfört med den härlighet som en dag ska uppenbaras för oss. 19 Hela skapelsen väntar med spänning på att få se Guds barn uppenbaras. 20 Allt skapat har ju hamnat i ett tillstånd av tomhet, inte för att de själva ville det, utan därför att Gud dömde skapelsen till tomheten, dock i hopp 21 om att skapelsen en dag ska befrias från förgänglighetens slaveri och få del av Guds barns härliga frihet.
22 Vi vet att hela skapelsen våndas som en kvinna när hon ska föda barn. 23 Och till och med vi, som har fått Guds Ande som en första gåva, våndas i vårt inre. Vi väntar på att Gud för alltid ska ge oss sina barns rättigheter och befria vår kropp. 24 Vi är räddade i hoppet, men ett hopp som man redan ser uppfyllt är inget hopp, för vem hoppas på något som redan har hänt? 25 Men om vi hoppas på något vi ännu inte ser, väntar vi uthålligt.
27 Men arbeta inte för den mat som förgås, utan för den som kan ge er evigt liv, den som Människosonen ska ge er. För Gud Fadern har satt sitt sigill på honom.”
28 Då frågade de: ”Vad ska vi då göra för att det ska vara Guds verk?”
29 Jesus svarade dem: ”Det är Guds verk att ni tror på honom som han har sänt.”
30 De svarade: ”Vad kan du göra för tecken som vi kan se, så att vi kan tro på dig? Vad kan du göra för tecken? 31 Våra förfäder åt manna i öknen. Det står ju skrivet: ’Han gav dem bröd från himlen att äta.[a]’ ”
32 Men Jesus svarade: ”Ja, sannerligen säger jag er: det var inte Mose som gav er brödet från himlen, utan min Fader ger er sant bröd från himlen. 33 Brödet från Gud är det som kommer ner från himlen och ger världen liv.”
34 ”Herre”, sa de, ”ge oss alltid det brödet!”
35 Då svarade Jesus: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig mer bli hungrig. Och den som tror på mig ska aldrig mer bli törstig. 36 Men som jag redan har sagt er, så tror ni inte trots att ni har sett mig. 37 Alla de som min Fader ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort. 38 Jag har ju inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja utan för att göra hans vilja som har sänt mig. 39 Och detta är hans vilja som har sänt mig, att jag inte ska förlora en enda av dem som han har gett mig, utan att jag ska låta dem uppstå på den sista dagen. 40 Detta är min Faders vilja, att alla som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv. Och jag ska låta dem uppstå på den sista dagen.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.