Book of Common Prayer
Lovprisning till historiens Herre
78 Maskil. Av Asaf.
Mitt folk, lyssna till min undervisning!
Vänd era öron till vad jag säger!
2 Jag vill öppna min mun för liknelser,
jag ska yttra hemligheter från gamla tider.
3 Vad vi har hört och känner till,
vad våra fäder har berättat för oss,
4 vill vi inte dölja för deras barn.
Vi vill förkunna för nästa generation Herrens väldiga gärningar,
hans makt och de under som han utfört.
5 Han gav förordningar till Jakob,
stiftade en lag åt Israel,
som han befallde våra fäder
att undervisa sina barn om,
6 så att kommande generationer skulle få kännedom om dem,
och att deras barn som skulle komma att födas
i sin tur skulle kunna berätta för sina barn.
7 Så skulle de sätta sin lit till Gud
och inte glömma hans gärningar,
utan följa hans bud.
8 De skulle inte vara som sina fäder,
en trotsig och upprorisk generation,
som inte var lojala och trogna mot Gud.
9 Efraims män, beväpnade med båge,
vände om på stridens dag.
10 De bröt förbundet med Gud
och vägrade att följa hans lag.
11 De glömde hans gärningar,
underverk som han hade låtit dem se.
12 Han gjorde under inför deras fäder
i Egyptens land, på Soans slätter.
13 Han delade havet och ledde dem rakt igenom det.
Han lät vattnet stå som en vägg.
14 På dagen ledde han dem med ett moln
och på natten med ett eldsken.
15 Han klöv klippor i öknen
och gav dem rikligt med vatten ur djupet.
16 Strömmar lät han bryta fram från klippan,
han lät vatten flyta fram som en flod.
17 Ändå fortsatte de att synda mot honom
och göra uppror mot den Högste i öknen.
18 De utmanade Gud
och krävde mat i sin lystnad.
19 De talade mot Gud:
”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen?
20 Se, han slog på klippan,
och vatten strömmade fram och bäckar flödade.
Men kan han också ge bröd
och förse sitt folk med kött?”
21 Men Herren hörde dem och blev vred.
En eld tändes mot Jakob,
vreden växte fram mot Israel,
22 därför att de inte trodde på Gud
eller litade på hans räddning.
23 Han befallde att himlen skulle öppnas
och slog upp himlens dörrar,
24 han lät manna regna ner som mat,
han gav dem säd från himlen.
25 Människor fick äta änglars mat,
han gav dem rikligt att äta.
26 Han släppte loss östanvinden från himlen
och förde fram sunnanvinden med sin kraft.
27 Han lät kött regna ner som stoft,
fåglar som sanden i havet.
28 Han lät det falla ner i deras läger,
runt omkring deras tält.
29 De åt tills de fick mer än nog.
Han lät dem få vad de begärde.
30 Men innan de stillat sina begär,
innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen,
31 upptändes Guds vrede mot dem.
Han dödade de starkaste
och slog ner Israels unga män.
32 Trots detta fortsatte de att synda
och trodde inte, trots hans under.
33 Då lät han deras liv sluta i tomhet
och deras år i skräck.
34 När han dödade, frågade de efter honom,
vände om och sökte honom.
35 Då kom de ihåg att Gud var deras klippa,
att Gud den Högste var deras befriare.
36 Men de hycklade med sina ord för honom,
de ljög för honom.
37 Deras hjärtan var inte lojala mot honom,
och de var inte trogna mot hans förbund.
38 Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning,
han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede,
lät inte sin vredes glöd flamma upp.
39 Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser
som försvinner som en vindpust,
för att inte komma åter.
40 Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
41 Gång på gång frestade de Gud
och gjorde Israels Helige bedrövad.
42 De kom inte ihåg den makt som han visade
när han befriade dem från fienden,
43 när han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans slätter.
44 Han förvandlade deras floder till blod,
och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna.
45 Han sände stora svärmar med flugor som åt dem
och grodor som förstörde.
46 Han gav deras gröda åt gräshoppor
och deras skörd åt skadedjur.[a]
47 Han förstörde deras vinrankor med hagel
och mullbärsfikonträden med slagregn[b].
48 Han utlämnade deras boskap åt hagel
och deras hjordar åt blixten.[c]
49 Han släppte loss sin glödande vrede över dem,
vrede, harm och förbittring,
en skara av olycksänglar.
50 Han gav sin vrede fritt utlopp
och skonade inte deras liv,
utan lät dem dö av pest.
51 Han slog allt förstfött i Egypten,
de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor.
52 Han ledde ut sitt folk som en flock,
han ledde dem som en hjord genom öknen.
53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
och havet täckte deras fiender.
54 Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land,
till det berg som hans makts hand hade erövrat.
55 Han drev bort folken framför dem,
han delade ut deras land som arvedel
och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält.
56 Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom
och höll inte hans befallningar.
57 De vände sig bort i trolöshet som sina fäder,
bort, som en förrädisk båge.
58 De retade upp honom med sina offerplatser
och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder.
59 När Gud hörde dem blev han vred,
och han förkastade Israel helt.
60 Han övergav sin boning i Shilo,
det tält han hade satt upp bland människorna.
61 Han lät sin makt[d] föras bort i fångenskap
och överlämnade sin härlighet i fiendehänder.
62 Han överlämnade sitt folk åt svärdet
och var vred på sin egendom.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång.
64 Prästerna dödades med svärd
och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan.
65 Då vaknade Herren, som ur en sömn,
som en krigare som varit upprymd av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender,
han skickade bort dem till evig skam.
67 Han förkastade Josefs boningar,
han utvalde inte Efraims stam.
68 I stället utvalde han Judas stam
och berget Sion som han älskade.
69 Där byggde han sin helgedom likt höjderna,
lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt.
70 Han utsåg David till sin tjänare
och hämtade honom från fårfållorna.
71 Från fåren hämtade han honom,
för att bli herde för hans folk Jakob,
för Israel, hans arvedel.
72 Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta,
han ledde dem med skicklig hand.
Josef ger sig till känna för sina bröder
45 Nu kunde Josef inte behärska sina känslor längre inför alla de närvarande. ”Gå ut härifrån allesammans”, ropade han till sina tjänare. Ingen av dem var närvarande när han sedan gav sig till känna för sina bröder, 2 och han brast ut i gråt och grät så högt att egypterna hörde det, även farao och hans hov fick veta det.
3 ”Jag är Josef”, sa han till sina bröder. ”Lever verkligen min far fortfarande?” Men hans bröder kunde inte svara honom. De var helt skräckslagna.
4 ”Kom fram hit”, sa han. De kom närmare, och än en gång sa han: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten! 5 Men sörj nu inte över att ni sålde mig hit. Ni behöver inte anklaga er själva. Gud skickade hit mig i förväg för att rädda era liv. 6 Dessa två år av svält kommer att följas av fem år till, då man varken kommer att plöja eller skörda. 7 Gud har skickat mig hit för att hålla er och era familjer vid liv, till räddning för många.
8 Ja, det var Gud som skickade mig hit och inte ni. Han har gjort mig till rådgivare åt farao, ledare för hela hans förvaltning och härskare över hela Egyptens land.
9 Skynda er nu hem till min far! Säg till honom: så här säger din son Josef: Gud har satt mig som härskare över hela Egyptens land. Kom hit till mig omedelbart! 10 Du ska få bo i Goshens land, så att du är nära mig med alla dina barn, barnbarn, dina djur och allt annat du äger. 11 Jag ska ta hand om dig här, eftersom det fortfarande återstår fem års hungersnöd. Varken du eller din familj eller någon av de dina ska lida någon brist. 12 Nu har ni ju själva sett, och min bror Benjamin också, att det verkligen är jag, Josef, som talar till er. 13 Berätta för vår far om min höga ställning här i Egypten och om allt ni har sett. Skynda er hem och hämta vår far!”
14 Josef föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. 15 Josef kysste och omfamnade alla sina bröder och grät. Sedan samtalade han och bröderna med varandra.
32 Jag vill bespara er extra bekymmer. En ogift ägnar sig åt det som tillhör Herren, hur han ska kunna behaga Herren. 33 Men en gift ägnar sig åt det som hör till den här världen, hur han ska behaga sin hustru. 34 Han blir splittrad. På samma sätt ägnar sig en ogift kvinna eller flicka åt det som tillhör Herren, för att vara helig till både kropp och själ. Men en gift kvinna ägnar sig åt det som hör till den här världen, hur hon ska behaga sin man.
35 Jag säger detta för ert eget bästa, inte för att begränsa er frihet, utan för att hjälpa er att leva anständigt och troget hålla er till Herren.
36 Om någon tror att han handlar orätt mot den vuxna flicka han är trolovad[a] med och vill gifta sig, då bör han gifta sig. Han syndar inte, utan de kan gifta sig. 37 Men den som i sitt hjärta är övertygad och inte känner något tvång, utan har sin vilja under kontroll och i sitt hjärta har bestämt sig för att inte gifta sig, han handlar rätt. 38 Den som gifter sig handlar alltså rätt, men den som inte gifter sig handlar ännu bättre.
39 En gift kvinna är bunden till sin man så länge han lever. Men om hennes man dör, kan hon gifta om sig med vem hon vill, bara det är med en troende. 40 Fast enligt min åsikt är det lyckligare för henne att förbli som hon är. Och jag tror att också jag har Guds Ande.
Människorna i Nasaret vägrar att tro
(Matt 13:54-58; Luk 4:16-30)
6 Sedan lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad tillsammans med sina lärjungar. 2 När det blev sabbat undervisade han i synagogan, och många som hörde honom blev förvånade och sa: ”Varifrån har han fått detta? Varifrån har han fått denna visdom, och att han kan göra sådana under med sina händer? 3 Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss.” Och så retade de sig på honom.
4 Då sa Jesus till dem: ”En profet blir föraktad bara i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.” 5 Så kunde han inte göra några under där, förutom att han botade några få sjuka genom att lägga händerna på dem. 6 Han förvånade sig över deras otro.
Jesus sänder ut sina tolv lärjungar
(Matt 10:1; 10:9-14; Luk 9:1-6)
Sedan vandrade Jesus runt i byarna och undervisade. 7 Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över orena andar. 8 Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav, ingen mat, ingen väska och inga pengar i bältet. 9 Sandaler skulle de ha, och bara en skjorta.
10 ”När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni fortsätter därifrån. 11 Men om man på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och skaka platsens damm av era fötter, och det får då vittna mot dem.”
12 Så gick de iväg och förkunnade att folk skulle vända om. 13 Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja[a] och botade dem.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.