Book of Common Prayer
Herrens dom
50 En psalm av Asaf[a].
Gud, Herren Gud, har talat,
och han kallar på jorden från öster till väster.
2 Från Sion i dess fullkomliga skönhet
träder Gud fram i glans.
3 Vår Gud kommer, han håller inte tyst.
En uppslukande eld går framför honom
och en rasande storm omger honom.
4 Han kallar på himlen där ovan, och på jorden,
för att döma sitt folk.
5 ”Samla till mig mina fromma,
som ingår ett förbund med mig genom offer.”
6 Himlarna förkunnar hans rättfärdighet,
för Gud är den som dömer. Séla
7 ”Lyssna, mitt folk, jag vill tala!
Israel, jag vill vittna mot dig.
Jag är Gud, din Gud.
8 Jag klagar inte på dina offer eller brännoffer,
för dem har jag alltid framför mig.
9 Jag behöver inga tjurar från ditt stall
eller bockar ur dina fållor,
10 för alla skogens djur är mina,
likaså boskapen på de tusentals bergen.
11 Jag känner varje fågel i bergen
och allt levande på marken är mitt.
12 Även om jag var hungrig,
skulle jag inte säga det till dig,
för hela jorden är min,
och allt som finns på den.
13 Skulle jag äta kött från tjurar
och dricka blod från bockar?
14 Offra tacksägelse åt Gud,
och fullfölj vad du lovat till den Högste.
15 Ropa till mig i nödens tid,
och jag ska befria dig, och du ska ära mig.”
16 Men till den gudlöse säger Gud:
”Varför rabblar du bara upp mina bud
och talar om mitt förbund
17 du som hatar vägledning
och vänder ryggen åt mina ord?
18 När du ser en tjuv, slår du dig ihop med honom,
och du ger dig i lag med äktenskapsbrytare.
19 Du använder din mun till det onda
och väver svek med din tunga.
20 Du talar illa om din bror
och förtalar din mors son.
21 Detta har du gjort, och jag höll mig tyst.
Du tänkte då att jag var som du.
Men jag tänker gå till rätta med dig
och låta dig se att jag straffar dig.
22 Lägg märke till detta, ni som glömmer Gud,
för att jag inte ska slita er i stycken,
och då kan ingen rädda er längre.
23 Den som offrar tacksägelse ärar mig,
och den som vandrar på min väg ska jag låta se Guds frälsning.”
Bön om beskydd vid fienders anfall
59 För körledaren, ”Fördärva inte”. Av David, miktam, när Saul skickade män för att bevaka huset och döda honom.
2 Min Gud, rädda mig från mina fiender,
skydda mig för mina motståndare.
3 Befria mig från dem som gör orätt,
rädda mig från dessa blodtörstiga män.
4 Se hur de ligger och lurar på mig!
Våldsamma män gör en konspiration mot mig
utan att jag överträtt något eller syndat, Herre.
5 Jag har inte gjort något fel,
och ändå är de redo att attackera mig.
Vakna! Kom till mig och se!
6 Du, Herre, härskarornas Gud, Israels Gud,
vakna och straffa folken!
Visa ingen nåd mot de trolösa som gör orätt. Séla
7 På kvällen återkommer de,
ylar som hundar och stryker omkring i staden.
8 Se vad de spyr ut ur sin mun,
med läppar som svärd,
för de tänker: ”Vem skulle höra det?”
9 Men du skrattar åt dem, Herre,
du hånler åt alla folk.
10 Gud, du är min[a] styrka!
Jag håller mig till dig, för du är min borg.
11 Min Gud går i sin nåd före mig,
Gud låter mig se mina fienders fall.
12 Döda dem inte, för då kan mitt folk glömma.
Använd din makt och låt dem irra omkring
och gå under, Herre, vår sköld.
13 För syndens skull som är i deras mun,
för orden på deras läppar,
låt dem fångas i sitt högmod,
för den förbannelse och lögn de talar.
14 Förgör dem i vrede, förgör dem så att de inte finns mer!
Låt dem veta att Gud regerar i Jakob till jordens yttersta gräns. Séla
15 På kvällen återkommer de,
ylar som hundar och stryker omkring i staden.
16 De driver omkring och letar efter mat
och gnyr om de inte mättas.
17 Men jag vill sjunga om din makt
och jubla var morgon över din nåd,
för du har varit min borg,
en tillflykt i min nöd.
18 Gud, du är min styrka.
Till dig sjunger jag min lovsång.
Gud är min borg, min nåds Gud.
Bön om räddning
(Ps 108:7-14)
60 För körledaren, enligt ”Förbundstecknets lilja”[b], miktam. Av David, till undervisning, 2 när han var i strid med araméerna[c] i Naharajim och i Sova och Joav kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolvtusen man.
3 Gud, du har förkastat oss och brutit ner oss.
Du har varit vred, men upprätta oss igen!
4 Du har skakat landet och fått det att rämna.
Hela nu dess sprickor, för det bävar.
5 Du har låtit ditt folk erfara hårda ting,
du har gett oss vin att dricka så att vi raglar.
6 Men åt dem som fruktar dig har du rest ett banér
att fly till undan pilbågen. Séla
7 Befria dina älskade,
rädda oss med din starka hand, hjälp oss.
8 Gud har talat i sin helgedom:
”Jag ska triumfera,
dela ut Shekem och mäta upp Suckotdalen.
9 Gilead är mitt och Manasse är mitt,
Efraim är min hjälm och Juda min spira.
10 Moab är mitt tvättfat,
mot Edom ska jag kasta min sko,
och över filistéerna ska jag höja ett segerrop.”[d]
11 Vem kan leda mig till den befästa staden?
Vem kan leda mig till Edom?
12 Har inte du, Gud, förkastat oss
och inte längre velat gå ut med våra härar?
13 Hjälp oss nu mot fienden,
för människor kan inte rädda.
14 Med Gud på vår sida ska vi vinna,
för han kommer att trampa ner våra fiender.
Guds ära i naturen, lovprisning av hans lag
19 För körledaren. En psalm av David.
2 Himlarna förkunnar Guds majestät,
himlavalvet vittnar om hans händers verk.
3 Dag berättar om det för dag,
natt förklarar det för natt.
4 Utan tal, utan ord,
utan att deras röster hörs
5 når deras röst[a] ut över hela jorden,
deras ord till världens ände.
Där har han ställt upp ett tält åt solen,
6 som är som en brudgum,
som kommer från sin kammare,
en hjälte som gläds åt loppet på sin bana.
7 Solen går upp vid himlens ena ände och går runt till den andra,
och ingenting kan gömma sig för dess hetta.
8 Herrens lag är fullkomlig,
den förnyar livet[b].
Herrens förordningar är fasta,
de gör den okunnige vis.
9 Herrens stadgar är rätta,
de ger hjärtat glädje,
Herrens bud är klara,
de lyser upp ögonen.
10 Herrens fruktan är ren,
den består för evigt.
Herrens bestämmelser är sanna,
de är alla rättfärdiga,
11 mer värdefulla än guld,
mer än mängder av rent guld,
sötare än honung,
honung som droppar från vaxkakan.
12 Genom dem varnas din tjänare,
och den som följer dem får en stor lön.
13 Vem ser sina egna felsteg?
Befria mig från mina hemliga synder,
14 och bevara mig, din tjänare, för avsiktliga felsteg[c],
så att de inte får makt över mig.
Då blir jag oskyldig och fri från stor överträdelse.
15 Låt mina ord och mina innersta tankar behaga dig,
Herre, min klippa, min befriare!
Gud är vår tillflykt
46 För körledaren. Av Korachs ättlingar, till Alamót[a]. En sång.
2 Gud är vår tillflykt och starkhet,
en beprövad hjälp i vår nöd.
3 Därför är vi inte rädda även om jorden skulle skaka
och bergen störta ner i havsdjupen,
4 även om dess vatten skulle brusa och skumma
och bergen skaka vid havets uppror. Séla
5 Det går en flod vars strömmar gläder Guds stad,
till den Högstes heliga boning.
6 Gud själv är i dess mitt, den ska aldrig vackla.
Gud hjälper den när morgonen gryr.
7 Folken väsnas och riken faller.
Han höjer sin röst, och jorden förgås.
8 Härskarornas Herre är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Séla
9 Kom och se Herrens gärningar,
ödeläggelser som han gör på jorden.
10 Han gör slut på krigen på jorden,
han bryter sönder bågen och bräcker spjutet,
han bränner upp sköldarna i eld.
11 ”Bli stilla och inse att jag är Gud,
upphöjd över folken, upphöjd över jorden.”
12 Härskarornas Herre är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Séla
Josef kastas i fängelse
39 Josef hade nu förts ner till Egypten. Potifar, faraos hovman och befälhavare för livgardet, en egypter, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. 2 Herren var med Josef, allt han gjorde lyckades väl. Han var i sin egyptiske husbondes hus, 3 och denne förstod att Herren var med Josef och gav honom framgång i allt han företog sig. 4 Han såg med välvilja på Josef och gjorde honom till sin närmaste man. Josef fick ansvar för hela hushållet och över allt som Potifar ägde. 5 Från den dagen han gav Josef ansvaret för sitt hus och sin egendom, välsignade Herren egypterns hus på grund av Josef. Herren välsignade allt Potifar hade, såväl hemma som ute på markerna. 6 Josef fick ansvaret för allt hans husbonde ägde. Det enda Potifar själv behövde bry sig om var vad han skulle äta.
Josef var välbyggd och såg bra ut. 7 Efter en tid började Potifars hustru göra närmanden mot honom och föreslog att han skulle ligga med henne.
8 Josef vägrade och svarade: ”Min husbonde bekymrar sig inte för någonting i sitt hus utan har lämnat allt han äger i min vård. 9 Själv har han inte mer makt här än vad jag har. Han har inte undanhållit mig annat än dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag kunna göra något så ont som detta och synda mot Gud?”
10 Men hon fortsatte med sina förslag dag efter dag. Josef vägrade dock att lyssna till henne och ville varken ligga med henne eller ens vara nära henne.
11 En dag när han gick in i huset för att sköta sina sysslor, var ingen annan inne. 12 Då kom hon och grep tag i hans kläder och krävde att han skulle ligga med henne. Men han lämnade sin mantel i hennes hand och flydde ut. 13 När hon såg att han lämnade sin mantel och flydde, 14 ropade hon på husfolket och sa till dem:
”Se här! Han har tagit hit den där hebreiske slaven som bara vill roa sig med oss. Han kom och ville ligga med mig, men jag skrek högt, 15 och när han hörde mitt skrik, lämnade han sin mantel och sprang ut.”
16 Hon behöll hans mantel och när hans husbonde kom hem på kvällen, 17 berättade hon samma sak också för honom: ”Den där hebreiske slaven, som du har tagit hit, kom och ville roa sig med mig, 18 men jag ropade och skrek. Då lämnade han sin mantel och flydde.”
19 När husbonden hörde hustruns berättelse om hur hans slav hade uppfört sig mot henne, blev han rasande. 20 Husbonden grep Josef och spärrade in honom i det fängelse där kungen hade sina fångar. Så satt alltså Josef nu i fängelse. 21 Men Herren var med Josef också där och var god emot honom. Han gjorde fängelsechefen så välvilligt inställd mot Josef 22 att han gav Josef ansvaret för alla de andra fångarna liksom ansvaret för allt som gjordes där.
23 Fängelsechefen behövde inte bekymra sig över något av det som Josef tog hand om, för Herren var med honom och allt han gjorde lyckades väl.
14 Men en oandlig människa tar inte emot det som kommer från Guds Ande; det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. 15 Den andliga människan bedömer allt, men henne själv kan ingen bedöma. 16 Det står ju skrivet:
”Vem känner till hur Herren tänker?
Vem kan ge honom råd?”[a]
Men vi har Kristus sinne.
Paulus vädjar om enhet i församlingen
3 Syskon, jag kunde inte tala till er som till andliga människor, utan jag fick tala till er som till människor som fortfarande drivs av sin mänskliga natur, som till små barn i Kristus. 2 Jag fick mata er med mjölk, inte med fast föda, för den klarade ni inte av. Och den klarar ni inte ens nu, 3 eftersom ni fortfarande har kvar er gamla natur. Om ni är avundsjuka på varandra och bråkar, har ni väl fortfarande kvar er gamla natur och lever som de andra? 4 Är ni inte som alla andra när ni säger: ”Jag följer Paulus” eller ”Jag följer Apollos”?
5 Vad är då Apollos? Eller Paulus? Tjänare, som hjälpte er att börja tro. Var och en av oss har utfört det uppdrag vi fick från Herren.
6 Jag planterade, Apollos vattnade, men det var Gud som gav växten. 7 Varken den som planterar eller den som vattnar är något, utan bara Gud som ger växten. 8 Den som planterar och den som vattnar är ett, och var och en får lön efter sitt arbete. 9 Vi är ju medarbetare till Gud, och ni är Guds åker, hans bygge.
Församlingen är Guds bygge
10 På grund av den nåd Gud gav mig lade jag, som en erfaren byggmästare, grunden, och sedan bygger någon annan vidare på den. Men var och en som bygger måste tänka på hur han bygger. 11 Ingen kan lägga en annan grund än den som redan är lagd, och den grunden är Jesus Kristus själv. 12 På den grunden kan man bygga med guld, silver och ädelstenar, eller med trä, gräs och halm, 13 och det ska visa sig vad man har byggt, när den dagen kommer som ska avslöja det. Hur vars och ens verk är ska elden pröva. 14 Den vars bygge består ska få lön för sitt arbete. 15 Men den vars verk brinner ner blir utan lön. Själv ska han dock bli räddad, men som ur eld.
Jesus botar en förlamad man
(Matt 9:2-8; Luk 5:18-26)
2 Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kafarnaum igen, och nyheten om att han kommit hem spred sig snabbt. 2 Då samlades där så mycket folk att de inte ens fick plats utanför dörren. Och han förkunnade ordet för dem.
3 Då kom fyra män till honom bärande på en förlamad man. 4 Men när de inte kunde tränga sig igenom folkmassan och komma fram till Jesus gjorde de hål i taket ovanför honom. Genom öppningen firade de sedan ner bädden med den förlamade. 5 När Jesus såg deras tro, sa han till den förlamade: ”Min son, dina synder är förlåtna.”
6 Men några skriftlärda satt där, och de tänkte i sina hjärtan: 7 ”Hur kan han tala på det viset och häda? Vem utom Gud kan förlåta synder?”
8 Men Jesus förstod i sin ande vad de tänkte, och frågade dem: ”Varför tänker ni sådana tankar i era hjärtan? 9 Vilket är lättare, att säga till den förlamade: ’Dina synder är förlåtna’, eller att säga: ’Res dig upp, ta din bädd och gå?’ ” 10 ”Men för att ni ska veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden,” – nu talade han till den förlamade: 11 ”säger jag till dig: Res dig upp, ta din bår och gå hem!”
12 Då steg mannen upp, tog sin bädd och gick ut, mitt framför ögonen på de förbluffade människorna. Och man hyllade Gud och sa: ”Aldrig förr har vi sett något sådant!”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.