Book of Common Prayer
En bön om nåd, ledning och förlåtelse
25 Av David.
Till dig, Herre, sätter jag mitt hopp,[a]
2 du min Gud, på dig förtröstar jag.
Låt mig inte komma på skam,
och låt inte mina fiender triumfera över mig.
3 Ingen som hoppas på dig behöver någonsin skämmas.
Men de som utan orsak handlar svekfullt ska stå där med sin skam.
4 Herre, visa mig dina vägar,
lär mig dina stigar!
5 Led mig i din sanning och undervisa mig,
du min frälsnings Gud.
Jag hoppas på dig, alltid.
6 Herre, tänk på din barmhärtighet
och nåd som du alltid har visat.
7 Tänk inte på min ungdoms synder,
mina överträdelser,
utan kom ihåg mig i din nåd,
tänk på mig i din godhet, Herre.
8 Herren är god och rättsinnig,
därför visar han syndarna vägen.
9 Han vägleder de ödmjuka rätt,
han undervisar de ödmjuka om sin väg.
10 Alla Herrens vägar är nåd och trofasthet
för dem som håller hans förbund och befallningar.
11 Herre, för ditt namns skull,
förlåt min synd, för den är stor.
12 Vem det än är som fruktar Herren,
honom låter Herren veta vilken väg han ska välja.
13 Han får leva ett gott liv,
och hans barn ska ärva landet.
14 Herren har förtroende för dem som fruktar honom,
och de får insyn i hans förbund.
15 Jag ser alltid upp till Herren,
för han frigör min fot ur nätet.
16 Vänd dig till mig, var nådig mot mig,
för jag är ensam och nertyngd.
17 Min ångest blir allt värre.
Befria mig från min nöd!
18 Se hur jag lider och vilket elände jag har!
Förlåt mig alla mina synder!
19 Se hur många fiender jag har
och hur våldsamt de hatar mig!
20 Bevara mitt liv och rädda mig!
Låt mig inte komma på skam,
för jag tar min tillflykt till dig.
21 Låt oskuld och uppriktighet bevara mig,
för mitt hopp står till dig.
22 O, Gud, befria Israel från all dess nöd!
Tacksägelse över segern
9 För körledaren, till mutlabbén[a]. En psalm av David.[b]
2 Herre, jag vill prisa dig av allt mitt hjärta
och berätta om alla dina under.
3 Jag vill vara glad och jubla i dig.
Jag vill lovsjunga ditt namn,
du den Högste.
4 Mina fiender drar sig tillbaka,
vacklar och förgås inför dig.
5 Du har försvarat min rätt och min sak,
du har satt dig på tronen
som en rättfärdig domare.
6 Du har tillrättavisat folken
och gjort slut på de ogudaktiga
och utplånat deras namn för all framtid.
7 Fienden är borta, utplånad för evigt.
Du ödelade städerna,
man ska inte ens komma ihåg dem.
8 Men Herren regerar för all framtid.
Han har ställt fram sin tron för att döma.
9 Han dömer världen i rättfärdighet,
han härskar över folken med rättvisa.
10 Herren är en tillflykt för de förtryckta,
en borg i nödens tid.
11 De som känner dig vid ditt namn,
förtröstar på dig, Herre,
för du överger inte dem som söker dig.
12 Lovsjung Herren,
honom som bor på Sion!
Berätta för folken vad han har gjort!
13 Han som hämnas blodsdåd kommer ihåg,
han glömmer inte de förtrycktas klagan.
14 Herre, var nådig mot mig,
se hur jag får lida för dem som hatar mig,
du som kan lyfta mig upp från dödens portar,
15 så att jag kan lovprisa dig i dotter Sions[c] portar
och glädjas över din räddning.
16 Folken faller själva i den grop de grävt,
och deras egen fot fastnar i det nät de lagt ut.
17 Herren gör sig känd,
han skipar rätt.
Den gudlöse snärjs i sina egna gärningar.
Higgajón[d]. Sélah
18 De gudlösa ska återvända till dödsriket,
alla folk som har glömt Gud.
19 Den fattige ska inte vara glömd för alltid,
inte heller är de förtrycktas hopp borta för evigt.
20 Stå upp, Herre! Låt inte människor få makten!
Låt folken bli dömda inför dig!
21 Låt skräcken komma över dem, Herre!
Låt folken veta att de är bara människor! Séla
Ett rättfärdigt liv
15 En psalm av David.
Herre, vem får bo i ditt tält?
Vem får vistas uppe på ditt heliga berg?
2 Den som lever ett oklanderligt liv,
gör det som är rättfärdigt
och talar sanning av hjärtat,
3 den som inte förtalar andra,
den som inte skadar sin granne
eller vanärar sin medmänniska,
4 den som föraktar den förkastlige
men ärar dem som fruktar Herren,
den som håller sin ed även om det skulle skada honom,
5 den som inte lånar ut pengar mot ränta
och vägrar att ta emot mutor för att fälla en oskyldig.
Den som gör så kommer aldrig att vackla.
27 Skryt inte över morgondagen,
du vet ju inte vad den för med sig.
2 Låt någon annan prisa dig, gör det inte själv,
utan en främling, inte din egen mun.
3 Stenen är tung och sanden en börda,
men den dummes förargelse är tyngre än dessa båda.
4 Vreden är grym och raseriet en störtflod,
men vem kan stå ut med svartsjuka?
5 Öppen kritik är bättre
än dold kärlek.
6 Den älskades slag sker i trofasthet,
men en fiende ger överflödiga kyssar.
10 Överge inte din egen eller din fars vän,
och sök inte upp en släkting när du är i nöd.
En nära granne är bättre än en bror långt borta.
11 Min son, bli vis och därmed min glädje.
Då kan jag bemöta alla som ringaktar mig.
12 Den kloke ser faran och sätter sig i säkerhet.
De okunniga går bara vidare och får sedan lida för det.
2 Om det finns tröst hos Kristus, uppmuntran genom kärlek och gemenskap i Anden, om det finns ömhet och medkänsla, 2 gör mig då verkligt glad genom att leva i harmoni med varandra. Älska varandra, var eniga i ert tänkande och sträva mot samma mål.
3 Var inte själviska och försök inte imponera på varandra. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4 Tänk inte bara på vad som är bra för er, utan tänk också på andras behov.
5 Ha samma inställning som Kristus Jesus hade.
6 Fastän han till sin natur[a] var Gud,
ansåg han inte sin jämlikhet med Gud vara något att hålla fast vid.
7 Nej, han avstod från allt,
antog en tjänares gestalt och blev lik en människa.
Till det yttre blev han människa,
8 han gjorde sig ödmjuk och lydde
ända in i döden, döden på ett kors.
9 Därför har Gud upphöjt honom över allt annat
och gett honom det namn som står över alla andra namn,
10 för att alla ska böja knä för Jesus namn,
både i himlen och på jorden och under jorden,
11 och alla bekänna att Jesus Kristus är Herren[b],
så att Gud, vår Fader, blir ärad.[c]
Var ljus för världen
12 Därför, mina kära, så som ni alltid har varit lydiga, arbeta nu med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara när jag är hos er utan desto mer när jag är borta. 13 Det är ju Gud som verkar i er, så att ni av vilja och i gärning gör det han vill.
Petrus förnekar att han känner Jesus
(Matt 26:69-75; Mark 14:66-72; Luk 22:54-62)
15 Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen kände översteprästen och fick därför komma in med Jesus på översteprästens gård. 16 Petrus däremot stod kvar utanför porten. Men den lärjunge som kände översteprästen gick sedan ut och talade med tjänsteflickan som stod vakt vid porten så att Petrus kunde följa med honom in. 17 Flickan i porten frågade då Petrus: ”Är inte du också en lärjunge till den där mannen?” Men Petrus svarade: ”Nej, det är jag inte.”
18 Tjänstefolket och tempelvakterna stod runt en koleld som de hade gjort upp eftersom det var kallt. Petrus ställde sig också där tillsammans med dem och värmde sig.
25 Petrus stod fortfarande vid elden och värmde sig. Och där frågade man honom: ”Är inte du också en av hans lärjungar?” Men Petrus nekade: ”Nej, det är jag inte.”
26 Då sa en av översteprästens tjänare, en släkting till den man som Petrus hade huggit örat av: ”Visst såg jag dig därute i trädgården tillsammans med Jesus?”
27 Men Petrus nekade än en gång. Och i samma stund gol tuppen.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.