Book of Common Prayer
Den lidandes bön
69 För körledaren, enligt Shoshannim[a]. Av David.
2 Rädda mig, Gud,
för vattnet står mig upp till halsen!
3 Djupare och djupare sjunker jag i dyn,
jag saknar fotfäste.
Jag har kommit ut på djupt vatten,
floden sveper över mig.
4 Jag har ropat mig trött,
min strupe är hes.
Mina ögon är matta
och ser med väntan på dig, min Gud.
5 De som har hatat mig utan anledning
är flera än hårstråna på mitt huvud.
Det är många som vill förgöra mig
och som utan orsak är mina fiender,
Jag måste ersätta vad jag inte har stulit.
6 Du känner min dumhet, Gud,
min skuld är inte gömd för dig.
7 Låt dem som hoppas på dig inte komma på skam för min skull,
härskarornas Herre,
låt inte dem som söker dig hamna i vanära för min skull,
du Israels Gud.
8 Det är för din skull som jag hånas
och mitt ansikte täcks av skam.
9 Jag har blivit främmande för mina egna bröder,
en främling för min mors söner.
10 Min iver för ditt tempel förtär mig,
och dina förolämpares förolämpningar har fallit över mig.
11 När jag sörjer och fastar
hånar man mig.
12 När jag klär mig i sorgkläder
blir jag en visa för dem.
13 De som sitter i porten sladdrar om mig,
och i dryckesvisorna sjunger man om mig.
14 Men jag ber till dig, Herre, vid rätt tid.
Svara mig, Gud, i din stora nåd,
i din frälsnings trofasthet.
15 Rädda mig ur detta träsk!
Låt mig inte sjunka!
Rädda mig från dem som hatar mig
och från de djupa vattnen.
16 Låt inte vattenmassorna begrava mig
eller djupet uppsluka mig.
Låt inte avgrunden sluta sitt gap över mig.
17 Herre, svara mig i din godhet och nåd,
vänd dig till mig i din stora barmhärtighet.
18 Göm dig inte för mig, din tjänare,
för jag är i nöd.
Skynda dig att svara!
19 Kom nära mig och befria mig,
friköp mig från mina fiender!
20 Du vet hur jag hånas, förolämpas och vanäras.
Du ser alla mina ovänner.
21 Deras förakt har krossat mitt hjärta,
och jag är sjuk.
Jag sökte medlidande
men fann inget,
någon som kunde trösta mig
men hittade ingen.
22 De blandade gift i min mat
och gav mig ättika att dricka i min törst.
23 Låt deras bord framför dem bli en snara
och deras frid[b] en fälla.
24 Låt deras ögon drabbas av mörker, så att de inte ser,
och deras höfter alltid vackla.
25 Häll ut din vrede över dem!
Låt dem känna din vredes glöd,
26 och låt deras hem stå öde
och ingen mer bo i deras tält.
27 De förföljer den som du har slagit
och pratar om plågan hos den du har sårat.
28 Ställ dem till svars för synd efter synd,
låt dem inte få del av din rättfärdighet.
29 Utplåna dem från de levandes bok!
Låt dem inte finnas upptecknade bland de rättfärdiga.
30 Jag är i nöd och ångest,
Gud, låt din räddning bli min tillflykt.
31 Då ska jag prisa Guds namn med sång,
ära honom med tacksägelse.
32 Det behagar Herren mer än en tjur
eller en oxe med horn och klövar.
33 De förtryckta ska se det och glädja sig,
ni som söker Gud ska få nytt mod,
34 för Herren hör de fattiga
och föraktar inte sina fångna.
35 Låt himlen och jorden prisa honom,
haven och allt som rör sig i dem!
36 Gud ska rädda Sion
och bygga upp Juda städer igen,
de ska bo där och ta det i besittning.
37 Hans tjänares barn ska ärva det,
och alla som älskar hans namn ska bo där.
Tredje boken
(73—89)
Den gudlöses kortvariga framgång och den rättfärdiges eviga lön
73 En psalm av Asaf.
Gud är sannerligen god mot Israel,
mot dem som har rena hjärtan.
2 Men jag höll på att snava,
mina fötter höll på att tappa fästet.
3 Jag var avundsjuk på de högmodiga
då jag såg de gudlösas framgång.
4 De slipper svårigheter ända fram till sin död,
de är friska och välmående.
5 De råkar inte i människans nöd
och plågas inte som andra.
6 Därför är högfärd deras halsband,
och våld deras kläder.
7 Ur deras fetma tittar ögonen fram,
deras fantasier har ingen gräns.
8 De talar föraktfullt och ondsint.
De är högfärdiga och förtrycker andra.
9 De gör anspråk på himlen
och talar som om de ägde jorden.
10 Så återvänder hans folk dit
och suger åt sig mängder av vatten.[a]
11 De frågar: ”Hur kan Gud veta?
Skulle den Högste ha den kunskapen?”
12 Så är det med de gudlösa,
ostörda ökar de alltid sin rikedom.
13 Förgäves har jag hållit mitt hjärta rent
och tvättat mina händer i oskuld.
14 Jag har plågats dagen lång,
bestraffats var morgon.
15 Om jag hade sagt: ”Så vill jag tala”,
skulle jag ha varit en förrädare mot dina barns generation.
16 När jag försökte förstå detta
var det alltför mödosamt för mig,
17 tills jag kom in i Guds helgedom
och insåg hur det går med dessa till slut.
18 Du låter dem vandra på en hal väg,
störtar dem i fördärvet
19 och plötsligt går de under.
De tar en ände med förskräckelse.
20 Det blir som när man vaknar ur en dröm:
Du, Herre, reser dig
och föraktar dem som om de vore fantasier.[b]
21 När mitt hjärta var bittert
och det sved inom mig,
22 då var jag oförnuftig och ovetande,
som ett djur inför dig.
23 Ändå är jag alltid hos dig,
och du håller min högra hand.
24 Du leder mig efter ditt råd,
och sedan för du mig till härligheten[c].
25 Vem har jag i himlen utom dig?
Och när jag har dig,
önskar jag ingenting på jorden.
26 Min kropp och min själ kan tyna bort,
men Gud är min inre klippa och min del för evigt.
27 Men de som är långt borta från dig kommer att förgås.
Du förgör dem som inte är trogna mot dig.
28 Men det är gott för mig att vara nära Gud.
Jag har gjort Herren Gud till min tillflykt,
och jag vill berätta om alla dina gärningar.
Isak gifter sig med Rebecka
24 Abraham var nu en mycket gammal man och Gud hade välsignat honom på alla sätt. 2 Abraham sa till sin förvaltare och äldste tjänare: ”Lägg din hand under min höft och 3 svär[a] vid Herren, himlens och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son av de kanaaneiska flickorna på orten där jag nu bor! 4 Gå i stället till mitt hemland, till mina släktingar, och ta en hustru åt min son Isak där!”
5 ”Men om jag inte kan hitta en flicka som vill följa med mig till det här landet?” frågade tjänaren, ”ska jag då ta med din son dit, tillbaka till det land som du kommer ifrån?” 6 ”Nej, det får du inte göra vad som än händer”, svarade Abraham. 7 ”Herren, himlens Gud, förde mig bort från mitt hem, mina fäders land, och svor under ed att ge mig och mina ättlingar detta land. Han ska skicka sin ängel framför dig, och du ska finna en flicka därifrån som kan bli min sons hustru. 8 Om hon inte vill följa med dig är du fri från denna ed, men under inga omständigheter får du ta med dig min son dit.”
9 Tjänaren lade då handen under sin herre Abrahams höft och svor en ed att göra så. 10 Han tog med sig tio av sin husbondes kameler, lastade med gåvor av allt det bästa hans husbonde ägde, och reste till den stad där Nachor bodde, i Aram Naharajim[b]. 11 Där lät han kamelerna lägga sig ner bredvid en källa utanför staden. Det var kväll och byns kvinnor kom ut för att hämta vatten.
12 ”Herre, min husbonde Abrahams Gud”, bad han, ”visa att du är god mot min husbonde Abraham och hjälp mig att lyckas. 13 Här står jag nu bredvid denna källa och byns flickor kommer ut för att hämta vatten. 14 Om jag ber en av dem: ’Låna mig din kruka så att jag får dricka’ och hon då säger: ’Javisst, och jag ska ge vatten åt dina kameler också’, så låt det då vara den som du har utsett till din tjänare Isak. Då vet jag att du har visat godhet mot min husbonde.”
15 Innan han knappt hunnit be färdigt, kom Rebecka, dotter till Betuel, son till Milka, Abrahams bror Nachors hustru, med en vattenkruka på sin axel. 16 Hon var mycket vacker och orörd, ingen man hade haft henne. Hon gick ner till källan, fyllde sin kruka och kom upp igen. 17 Tjänaren skyndade fram till henne och bad om vatten att dricka.
18 ”Javisst, min herre”, sa hon och böjde snabbt ner krukan åt honom så att han kunde dricka. 19 Sedan sa hon: ”Jag ska hämta vatten åt dina kameler också, så att de kan dricka sig otörstiga.”
20 Hon tömde krukan i vattenhon och sprang ner till källan igen och fortsatte att bära vatten åt kamelerna, tills de slutligen hade fått nog. 21 Tjänaren betraktade henne tyst för att se om Herren låtit hans färd lyckas eller inte. 22 När kamelerna hade slutat dricka, tog han fram en näsring av guld som vägde en halv sikel[c], och två guldarmband som vägde tio siklar.
23 ”Säg mig, vems dotter är du?” frågade han. ”Kan det vara så att din far har någon plats, där han kan ta emot oss över natten?” 24 ”Min far heter Betuel, son till Milka och hennes man Nachor”, svarade hon, 25 och fortsatte: ”Vi har gott om halm och mat åt kamelerna, och gästrum har vi också.”
26 Då föll mannen ner på marken och tillbad Herren 27 och sa: ”Lovad vare Herren, min herre Abrahams Gud, som inte har upphört med att visa sin godhet och trofasthet gentemot min herre! Och mig har Herren lett till en familj som är släkt med min husbonde.”
3 Tänk på honom som själv fick stå ut med så mycket fiendskap från syndiga människor. Då ska ni inte tröttna och ge upp.
Gud fostrar sina barn
4 Ännu har ni ju inte låtit ert blod flöda i kampen mot synden. 5 Ni har glömt den uppmaning som getts er som söner:
”Min son, förakta inte Herrens fostran.
Tappa inte modet, när han tillrättavisar dig.
6 Herren fostrar var och en som han älskar,
han tuktar varje son som han har kär.”[a]
7 Håll ut i lidandet som ni får gå igenom. Det är för er fostran. Gud behandlar er som sina söner. Var finns den son som inte tuktas av sin far? 8 Om ni inte blir uppfostrade, som alla andra, då är ni inga äkta barn, inga riktiga söner.
9 Våra biologiska fäder uppfostrade oss, och vi respekterade dem. Har vi då inte ännu större anledning att underordna oss andarnas Fader, så att vi får leva? 10 Våra fäder fostrade oss under några korta år, och de gjorde så gott de kunde. Men han fostrar oss för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet. 11 All fostran känns mer smärtsam än glädjande för stunden. Men för den som övas genom den resulterar den till slut i frid och rättfärdighet.
Jesus blir hånad av sina bröder
7 Efter detta vandrade Jesus omkring i Galileen. Han ville hålla sig borta från Judeen, eftersom judarna var ute efter att döda honom. 2 Men snart var det dags för lövhyddefesten[a], 3 och Jesus bröder sa till honom: ”Du borde gå härifrån till Judeen, så att också dina lärjungar får se vad du gör. 4 Ingen som vill bli känd håller sin verksamhet hemlig. När du nu gör allt detta, så visa dig för världen.” 5 Inte ens hans bröder trodde nämligen på honom.
6 Men Jesus svarade: ”Tiden har inte kommit för mig än, men för er är det rätt tid när som helst. 7 Världen kan inte hata er. Men mig hatar den, eftersom jag vittnar om att dess gärningar är onda. 8 Gå ni iväg till högtiden. Jag går ännu inte till den här högtiden, för min tid har inte helt och fullt kommit.” 9 Och så stannade han kvar i Galileen.
Jesus undervisar i templet
10 När bröderna hade gett sig iväg till högtiden gick Jesus sedan dit i hemlighet, inte offentligt. 11 Judarna försökte få tag i honom under högtiden och frågade om någon visste var han var. 12 Folket pratade mycket om honom i smyg. Några sa: ”Han är en god människa”, medan andra sa: ”Nej, han bedrar folket.” 13 Ingen hade mod nog att prata öppet om honom, för alla var rädda för judarna.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.