Book of Common Prayer
Bön om hjälp
(Ps 40:14-18)
70 För körledaren. Av David, till påminnelse.
2 Gud, befria mig!
Herre, skynda dig och kom till min hjälp!
3 Låt skam och vanära komma över dem
som är ute efter mitt liv.
Låt dem som vill min olycka
vända tillbaka i förnedring.
4 Låt dem som nu hånskrattar ”haha, haha”
vända tillbaka i skam.
5 Men låt alla som söker dig glädjas och jubla i dig,
låt dem som älskar din räddning alltid säga: ”Gud är stor!”
6 Jag är betryckt och fattig,
skynda till mig, Gud!
Du är min hjälp och befriare,
Herre, dröj inte!
Den åldrandes bön om hjälp
(Ps 30:2-4)
71 Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
låt mig aldrig komma på skam.
2 Befria mig och befria mig i din rättfärdighet.
Lyssna till mig och rädda mig.
3 Var en klippa för mig, en tillflykt,
dit jag alltid får komma,
du som har gett en befallning om min räddning,
du min klippa och min borg.
4 Befria mig, min Gud, ur de ondas grepp,
ur de orättfärdiga och grymma människornas våld.
5 Du är mitt hopp, Herre, min Gud,
min förtröstan alltsedan jag var ung.
6 Sedan jag föddes har du varit mitt stöd;
du har lett mig sedan min tillblivelse i moderlivet.
Jag vill alltid prisa dig.
7 Jag har blivit ett tecken för många,
men du är min starka tillflykt.
8 Min mun fylls av din lovprisning,
din ära dagen lång.
9 Förkasta mig inte på ålderns höst.
Överge mig inte när mina krafter avtar.
10 Mina fiender talar mot mig,
de som vill ta mitt liv gör en konspiration.
11 De säger: ”Gud har övergett honom!
Jaga honom, grip honom!
Det finns ingen som kan rädda honom.”
12 Gud, var inte så långt borta!
Skynda till min hjälp, min Gud!
13 Låt mina motståndare komma på skam och förgås.
Låt dem höljas i förakt och vanära som vill skada mig.
14 Jag ska alltid hoppas på dig
och prisa dig mer och mer.
15 Jag vill förkunna din rättfärdighet,
dagen lång din räddning,
även om jag inte fattar vidden av den[a].
16 Jag ska komma och berätta om min Herres, Herrens, väldiga kraft,
din, endast din, rättfärdighet.
17 Gud, du har varit min lärare från min ungdom,
och fortfarande förkunnar jag dina underverk.
18 Överge mig inte, Gud, nu när jag är gammal och gråhårig.
Låt mig förkunna din kraft för nästa generation,
din makt för dem som ska komma.
19 Din rättfärdighet, Gud, når upp till skyarna.
Gud, du som har gjort stora ting,
vem är som du?
20 Du har ställt mig inför mycket och bittert lidande,
men du ger mig ändå liv på nytt
och lyfter mig upp ur djupen.
21 Du upprättar mig igen
och möter mig med ny tröst.
22 Jag vill prisa dig till harpa
för din trofasthet, min Gud,
och lovsjunga dig till lyra,
du Israels Helige.
23 Jag vill jubla och lovsjunga dig,
för du har friköpt mig.
24 Dagen lång vill jag berätta om din rättfärdighet,
för de som ville mig ont
har förödmjukats och kommit på skam.
Klagan över landets och templets förstörelse
74 Maskil. Av Asaf.[a]
Gud, varför har du förkastat oss för evigt?
Varför brinner din vrede mot fåren på dina egna ängar?
2 Kom ihåg din församling
som du en gång vann åt dig,
ditt folk som du friköpte till din egendom,
Sions berg, din boning.
3 Styr dina steg mot de eviga ruinerna.
Fienden har ödelagt allting i helgedomen.
4 Dina fiender har skränat i ditt hus
och ställt upp sina egna tecken där.
5 Det var som när man slår med yxor
i en tät skog.
6 De slog sönder alla snidade paneler
med yxor och bräckjärn.
7 De satte eld på din helgedom,
så att den brann ner till grunden.
De vanhelgade ditt namns boning.
8 De sa för sig själva:
”Vi ska krossa dem helt.”
De brände ner alla gudstjänstplatser i landet.
9 Vi ser inte våra tecken.
Profeterna är borta.
Ingen av oss vet hur länge detta varar.
10 Gud, hur länge ska fienden få håna?
Ska fienden för all framtid få dra ditt namn i smutsen?
11 Varför griper du inte in utan håller tillbaka din högra hand?
Dra fram den ur din mantel och förgör dem!
12 Gud, sedan urminnes tid har du varit min kung.
Du kommer med räddning till jorden.
13 Med din styrka besegrade du Havet.
Du klöv havsodjurens huvuden,
14 du krossade Leviatans huvuden
och gav honom till mat åt öknens varelser.[b]
15 Du öppnade källor och strömmar,
du lät starka strömmar torka ut.
16 Både dag och natt är din egendom,
och du satte dit både ljuset och solen.
17 Du har satt jordens gränser,
och du skapade sommaren och vintern.
18 Men Herre, tänk på hur fienden hånar
och hur dåraktigt folk föraktar ditt namn.
19 Utlämna inte din turturduva[c] åt dessa rovdjur,
glöm inte dina hjälplösa för alltid.
20 Kom ihåg ditt förbund!
Landets mörka hörn är våldets boningar.
21 Låt inte den förtryckte dra sig undan i skam,
låt de fattiga och förtryckta prisa ditt namn.
22 Res dig, Gud, och försvara din sak!
Tänk på hur du dagen lång hånas av dårar.
23 Ha inte överseende med dina motståndares skrik
och fienders larm som ständigt hörs.
Abraham begraver Sara
23 När Sara var 127 år gammal, 2 dog hon i Kirjat-Arba, nuvarande Hebron, i Kanaans land. Abraham kom för att sörja Sara och begråta henne. 3 Sedan lämnade han den döda och sa till hettiterna: 4 ”Jag bor här som gäst och främling hos er. Låt mig få köpa ett stycke mark som jag kan ha som gravplats, där jag kan begrava min döda.”
5 Männen svarade: 6 ”Hör nu herre, du är en Guds furste här bland oss. Begrav din döda i den bästa av våra gravar. Ingen av oss ska vägra dig sin gravplats. Du kan begrava din döda i vilken som helst av dem.”
7 Då böjde sig Abraham djupt inför landets folk, hettiterna, 8 och sa: ”Om ni nu vill tillåta mig att begrava min döda här, så hör på mig och tala med Efron, Sochars son, 9 om han vill sälja grottan i Makpela, som ligger vid slutet av hans åker. Jag ska naturligtvis betala fullt pris för den, och så får jag en egen familjegrav bland er.”
10 Hettiten Efron satt där bland alla de andra och nu svarade han Abraham medan de andra hörde på inför alla som kommit till stadsporten[a]: 11 ”Min herre, hör på mig! Jag ger dig både åkern och grottan. Med folket som vittnen ger jag den härmed till dig. Gå och begrav din döda.”
12 Abraham bugade sig än en gång inför landets folk 13 och svarade Efron medan alla lyssnade: ”Nej, låt mig köpa den av dig. Låt mig få betala det fulla priset för åkern, och sedan ska jag begrava min döda.”
14 Efron svarade Abraham: 15 ”Hör, herre! Ett land värt 400 siklar[b] silver – vad betyder det för dig och mig? Gå du och begrav din döda.”
16 Då tog Abraham fasta på Efrons ord och vägde upp det pris Efron hade nämnt inför hettiterna – 400 siklar silver, enligt gängse affärspraxis. 17 Efrons åker i Makpela, nära Mamre, grottan i änden på åkern och alla träden på åkern, blev så 18 Abrahams egendom där vid stadsporten i närvaro av hettiterna. 19 Och Abraham begravde sedan sin hustru Sara i grottan i Makpela, nära Mamre, i Hebron i Kanaans land. 20 Så köpte Abraham åt sig åkern och grottan av hettiterna som begravningsplats.
32 Behöver jag göra listan längre? Det skulle ta alltför lång tid att berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David, och om Samuel och profeterna. 33 Genom sin tro kunde dessa människor besegra andra riken, främja rättfärdighet, och få det som utlovats. De kunde stänga till lejonens gap, 34 släcka rasande eld, och undgå att dödas av svärd. Trots sin svaghet blev de starka, och de fick kraft att strida och driva hela arméer på flykten. 35 Kvinnor fick tillbaka sina döda uppståndna. Andra torterades till döds och ville inte bli frisläppta, för de såg fram emot en bättre uppståndelse. 36 En del blev hånade och piskade, andra kedjades fast och fick sitta i fängelse. 37 De stenades till döds, sågades mitt itu eller dödades med svärd. De gick omkring klädda i fårskinn och gethudar. De led brist, blev förföljda och misshandlade. 38 Världen förtjänade inte att ha dem ibland sig. De höll till i ödemarken och bland bergen, i grottor och jordhålor.
39 Men ingen av dessa fick se löftet uppfyllt, trots att de alla genom sin tro hade fått Guds vittnesbörd. 40 Gud hade nämligen en bättre plan för oss, så att de inte ska uppnå fullkomlighet förrän tillsammans med oss.
Var uthålliga
12 När vi nu har en sådan sky av vittnen runt omkring, låt oss kasta av allt som hindrar, all synd som vill gripa tag i oss, och med uthållighet springa mot målet. 2 Låt oss fästa blicken på Jesus, som är upphovet till vår tro och som också fullkomnar den. Han såg fram emot den glädje som väntade honom, uthärdade korset utan att bry sig om dess skam och sitter nu på den högra sidan om Guds tron.[a]
Många av Jesus lärjungar lämnar honom
60 Många av hans lärjungar som hörde honom, sa: ”Det här är ett hårt tal! Vem kan stå ut med att höra på honom?”
61 Men Jesus var väl medveten om att hans lärjungar retade sig på detta, och därför sa han till dem: ”Får det här er att ta anstöt? 62 Vad ska ni då tänka när ni får se Människosonen återvända dit upp där han var tidigare? 63 Det är bara Anden som kan ge liv, det fysiska[a] är inte till någon nytta. Vad jag har talat till er är Ande och liv. 64 Men det är några av er som inte tror.” Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom.
65 Han fortsatte: ”Det var därför jag sa att ingen kan komma till mig om inte min Fader ger honom det.”
66 När han hade sagt detta, drog sig många lärjungar bort från honom och ville inte längre fortsätta med honom.
67 Då frågade Jesus de tolv: ”Tänker ni också ge er iväg?”
68 Men Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, 69 och vi tror och vet att du är Guds helige.”
70 Då sa Jesus: ”Jag har väl själv valt ut er tolv, och ändå är en av er en djävul.” 71 Den han syftade på var Judas, Simon Iskariots son, en av de tolv, som senare skulle förråda honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.