Book of Common Prayer
Den som litar på Herren är förnöjd
131 En vallfartssång. Av David.
Herre, jag är inte stolt och högfärdig.
Jag går inte in i stora ting,
sådant som jag inte begriper mig på.
2 Nej, jag har lugnat ner mig och är stilla,
som ett spädbarn,
som ett litet barn i sin mors famn.
3 Hoppas på Herren, Israel,
nu och för evigt.
Davids löfte, Herrens löfte
132 En vallfartssång.
2 Herre, kom ihåg allt lidande som David fick utstå.
Han svor en ed inför Herren,
gav ett löfte inför Jakobs Mäktige:
3 ”Jag vill inte gå in i mitt hus,
och jag vill inte lägga mig i min säng,
4 inte tillåta mina ögon att slutas i sömn
eller mina ögonlock att tyngas av slummer,
5 förrän jag funnit en plats åt Herren,
en boning åt Jakobs Mäktige.”
6 Vi hörde om den[a] i Efrata
och fann den på Jaars fält.
7 Låt oss gå till hans boning,
falla ner inför hans fotpall.
8 Res dig, Herre, gå till din viloplats,
du och din makts ark!
9 Dina präster ska vara klädda i rättfärdighet,
dina fromma ska jubla av glädje!
10 För din tjänare Davids skull,
förkasta inte din smorde.
11 Herren har svurit David en ed,
som han aldrig tar tillbaka:
”Dina egna ättlingar
ska jag låta sitta på din tron.
12 Om dina söner håller mitt förbund
och mina befallningar som jag ger dem,
ska även deras söner för alltid sitta på din tron.”
13 För Herren har utvalt Sion,
där har han velat ha sin boning.
14 ”Detta är min viloplats för evigt.
Här vill jag bo, det är min önskan.
15 Jag ska välsigna Sion med riklig försörjning
och mätta dess fattiga med mat.
16 Jag ska klä dess präster i frälsning,
och dess fromma ska jubla av glädje.
17 Här vill jag låta ett horn[b] växa upp åt David;
jag har satt upp en lampa åt min smorde.
18 Hans fiender ska jag klä i skam,
men kronan på hans huvud ska stråla.”
Vänskapens glädje
133 En vallfartssång. Av David.
Vad underbart och skönt det är
när bröder kan bo tillsammans i harmoni.
2 Det är som den dyrbara oljan på huvudet,
som rinner ner i skägget,
på Arons skägg,
ända ner till kraglinningen.
3 Det är som Hermons dagg
som faller ner på Sions berg.
För där ger Herren befallning om välsignelse
och liv för evigt.
Uppmaning till lovprisning
134 En vallfartssång.
Kom och lova Herren,
alla ni Herrens tjänare,
ni som tjänstgör i Herrens hus varje natt.
2 Lyft upp era händer mot helgedomen
och prisa Herren.
3 Må Herren, han som har gjort himmel och jord,
välsigna dig från Sion.
En lovsång som prisar Herrens under
135 Halleluja!
Prisa Herrens namn,
prisa honom, ni Herrens tjänare,
2 ni som står i Herrens hus,
på förgårdarna till vår Guds hus.
3 Prisa Herren, för han är god!
Lovsjung hans namn,
för det är underbart.
4 Herren har utvalt Jakob åt sig
och Israel till sin egendom.
5 Jag vet att Herren är stor,
vår Herre är större än alla gudar.
6 Herren gör allt vad han vill
både i himlen och på jorden, i haven och i djupen.
7 Han låter molnen stiga upp vid horisonten,
han sänder blixt och regn
och han sänder ut vindarna från sina förråd.
8 I Egypten dödade han de förstfödda
bland både människor och djur.
9 Han sände tecken och under till Egypten,
till farao och dennes tjänstefolk.
10 Han besegrade många folk
och dödade mäktiga kungar,
11 Sichon, amoréernas kung,
Og, Bashans kung
och alla Kanaans kungar.
12 Han gav deras länder
som en arvslott till sitt folk Israel.
13 Herre, ditt namn består i evighet.
I alla tider kommer man att minnas dig, Herre.
14 Herren skaffar rätt åt sitt folk
och förbarmar sig över sina tjänare.
15 Folkens gudar är silver och guld,
verk av människohänder.
16 De har munnar som inte kan tala
och ögon som inte kan se.
17 De har öron som inte kan höra,
och i deras munnar finns ingen andedräkt.
18 De som har gjort dem ska bli som de,
liksom alla som sätter sin lit till dem.
19 Israels släkt, prisa Herren!
Arons släkt, prisa Herren!
20 Levis släkt, prisa Herren!
Prisa Herren, ni som fruktar honom!
21 Prisad vare Herren från Sion,
han som bor i Jerusalem.
Halleluja!
7 Min son, håll mina ord,
bevara mina bud inom dig.
2 Håll mina bud, så får du leva.
Bevara min undervisning som din ögonsten.
3 Bind fast dem vid dina fingrar
och skriv dem på ditt hjärtas tavla.
4 Säg till visheten: ”Du är min syster”,
och kalla insikten din närmaste.
5 De bevarar dig för den främmande kvinnan,
för henne som talar förföriska ord.
6 En gång tittade jag ut
genom fönstergallret i mitt hus,
7 och bland de okunniga såg jag
en yngling som saknade vett.
8 Han gick nära hennes gathörn,
i riktning mot hennes hus
9 i skymningen, mot kvällen,
när nattmörkret föll.
10 Ut kom då en kvinna för att möta honom,
klädd som en prostituerad, och med sluga avsikter,
11 rastlös och utmanande,
med fötter som ständigt vill ut hemifrån.
12 Än på gator, än på torg,
vid varje gathörn står hon på lur.
13 Hon grep tag i honom, kysste honom
och talade till honom med en fräck uppsyn:
14 ”Jag har gett ett gemenskapsoffer,
fullföljt mina löften idag.
15 Därför har jag gått ut för att möta dig,
jag har letat efter dig
och nu har jag hittat dig.
16 Min säng är bäddad med sköna täcken
av färgat linne från Egypten,
17 och jag har bestänkt min bädd
med myrra, aloe och kanel.
18 Kom, så njuter vi av kärlek ända till morgonen,
älskar tillsammans med vällust!
19 Min man är på resa och är inte hemma,
han har rest långt bort.
20 Han tog med sig pengarna,
och han kommer inte tillbaka förrän vid fullmånen.”
21 Hon förledde honom med sitt överflödande prat,
hon förförde honom med sina smickrande läppar.
22 Han följde genast efter henne,
liksom en oxe som går för att slaktas.
Han var som en hjort som fastnat i en fälla,[a]
23 tills en pil genomborrar hans lever,
som en fågel som skyndar till en snara
utan att veta att hans liv står på spel.
24 Lyssna nu till mig, barn,
ge akt på vad jag säger.
25 Låt dig inte dras in på hennes vägar,
förirra dig inte in på hennes stigar.
26 Många är de offer hon fått på fall,
otaliga har hon slaktat.
27 Från hennes hus går vägen till dödsriket,
den leder till dödens kamrar.
Avslutning
13 Detta har jag skrivit till er som tror på Guds Sons namn, för att ni ska veta att ni har evigt liv. 14 Detta är den frimodighet vi kan ha inför honom, att om vi ber honom om något i enlighet med hans vilja så hör han oss. 15 Och om vi vet att han hör oss, vad det än gäller, då vet vi också att vi får det vi har bett honom om.
16 Om någon ser en annan troende begå en synd som inte leder till döden så ska han be, och Gud ska ge den personen liv, åt dem som inte begår en dödssynd. Det finns synd som leder till döden, och jag säger inte att man ska be för dem som begår sådana synder. 17 All orättfärdighet är synd, men alla synder leder inte till döden.
18 Vi vet att ingen som är född av Gud fortsätter att synda, för han som är född av Gud skyddar dem, och den Onde kan inte röra dem. 19 Vi vet att vi är av Gud, och att hela världen är under den Ondes makt. 20 Vi vet också att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi kan känna honom som är sann. Och nu lever vi i den Sanne, i hans Son, Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet.
21 Mina barn, akta er för avgudar.
55 Den judiska påskhögtiden närmade sig nu, och många från landet kom till Jerusalem i förväg för att gå igenom reningsceremonierna före påsken. 56 De sökte efter Jesus, och medan de stod i templet frågade de varandra: ”Vad tror ni? Har han inte tänkt komma till högtiden?” 57 Men översteprästerna och fariseerna hade befallt att den som visste var Jesus höll hus genast måste rapportera om detta, så att de kunde arrestera honom.
Maria i Betania smörjer Jesus fötter med dyrbar olja
(Matt 26:6-13; Mark 14:3-9; Luk 7:37-39)
12 Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. 2 Man ordnade där en festmåltid för honom. Marta serverade, och Lasaros var en av dem som åt tillsammans med Jesus vid bordet.
3 Då tog Maria en flaska[a] välluktande, dyrbar äkta nardusolja och smorde Jesus fötter och torkade dem med sitt hår. Och hela huset fylldes av doften från oljan.
4 Men Judas Iskariot, den av lärjungarna som senare skulle förråda honom, sa då: 5 ”Varför sålde man inte den här oljan för trehundra denarer och gav pengarna till de fattiga?”[b] 6 Detta sa han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv. Han skötte om kassan och brukade ta pengar därifrån.
7 Men Jesus svarade: ”Lämna henne ifred! Hon sparade den här oljan för min begravning. 8 De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er, men mig har ni inte alltid.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.