Book of Common Prayer
En bön om räddning från dem som kommer med falska anklagelser
120 En vallfartssång.[a]
I min nöd ropade jag till Herren,
och han svarade mig.
2 Herre, rädda mig från lögnarna
och från bedrägligt tal.
3 Vad kan han ge dig,
vad mer kan han ge dig, du lögnare?[b]
4 Må han straffa dig
med krigarens skarpa pilar
och glödande ginstkol!
5 Ve mig som bor i Meshek
och lever bland Kedars tält!
6 Alltför länge har jag bott bland dem
som hatar fred.
7 Jag är för fred,
men så fort jag säger något vill de strida.
Guds hjälp
121 En vallfartssång.
Jag ser upp mot bergen.
Varifrån ska min hjälp komma?
2 Min hjälp kommer från Herren,
han som har gjort himmel och jord.
3 Han låter inte din fot snava,
för han som bevarar dig slumrar inte.
4 Han som bevarar Israel
slumrar aldrig, sover aldrig.
5 Herren bevarar dig.
Hans skugga finns vid din högra sida.
6 Solen ska inte skada dig om dagen,
inte heller månen om natten.
7 Herren bevarar dig från allt ont,
han bevarar ditt liv.
8 Herren bevarar dig var du än rör dig,
nu och för evigt.
Bön om fred för Jerusalem
122 En vallfartssång. Av David.
Jag blev glad när man sa till mig:
”Kom, så går vi till Herrens hus.”
2 Nu står vi i dina portar, Jerusalem,
3 Jerusalem, du väluppförda stad,
där husen står tätt intill varandra.[c]
4 Dit går stammarna upp,
Herrens stammar
– det är en förordning åt Israel –
för att prisa Herren.
5 För där står domstolar,
troner för Davids kungahus.
6 Be om fred för Jerusalem!
Låt det gå väl för alla som älskar dig.
7 Låt friden härska innanför dina murar
och tryggheten i dina palats.
8 För mina bröders och vänners skull
ber jag om fred för dig.
9 För Herrens, vår Guds, hus skull
vill jag söka ditt bästa.
Gud ger nåd
123 En vallfartssång.
Jag lyfter min blick upp till dig,
till dig som bor i himlen.
2 Som en tjänare ser på sin herres hand,
som en tjänarinna sin husfrus hand,
så ser vi upp till Herren, vår Gud,
tills han visar oss nåd.
3 Visa oss nåd, Herre, visa oss nåd!
Vi har fått utstå så mycket förakt.
4 Vi har fått utstå mycket hån från de självsäkra
och förakt från de högmodiga.
Tacksägelse för befrielse ur nöden
124 En vallfartssång. Av David.
Om Herren inte hade stått på vår sida
– så ska Israel säga –
2 om Herren inte hade stått på vår sida,
när människor anföll oss,
3 då skulle de ha svalt oss levande
och utplånat oss i sin brinnande vrede mot oss.
4 Vattnen skulle ha övertäckt oss,
strömmen sköljt över oss,
5 de forsande vattnen flödat över oss.
6 Välsignad vare Herren,
som inte har låtit dem slita oss i stycken.
7 Vi har kommit undan,
som en fågel från jägarens snara.
Snaran har gått sönder,
och vi har kommit undan.
8 Vår hjälp kommer från Herren,
han som har gjort himmel och jord.
Guds beskydd
125 En vallfartssång.
De som litar på Herren är som berget Sion,
det kan inte rubbas utan består för evigt.
2 Liksom bergen omger Jerusalem,
så omger Herren sitt folk,
nu och för evigt.
3 De gudlösas spira ska inte vila över de rättfärdigas land,
för att inte locka de rättfärdiga till att göra det som är orätt.
4 Herre, gör gott mot dem som är goda,
mot dem som har ett uppriktigt hjärta.
5 Men de som viker av på avvägar
ska Herren föra bort tillsammans med dem som gör orätt.
Frid över Israel!
Återställd lycka
126 En vallfartssång.
När Herren förde tillbaka Sions fångar,
var det som om vi drömde.
2 Vi skrattade högt och sjöng av glädje, vi jublade.
Bland folken sades det:
”Herren har gjort stora ting för dem!”
3 Ja, Herren har gjort stora ting med oss,
och vi är glada.
4 Återställ vår lycka, Herre,
liksom bäckarna i Negev!
5 De som sår med tårar
ska få skörda med glädje.
6 Gråtande går de ut med säden de ska så,
men med jubel kommer de tillbaka och bär sina kärvar.
Meningslöst utan Guds välsignelse
127 En vallfartssång. Av Salomo.
Om inte Herren bygger huset,
är byggnadsarbetarnas möda till ingen nytta.
Om inte Herren vakar över staden,
står vaktposten förgäves på sin plats.
2 Det är meningslöst att stiga upp tidigt
och gå sent till sängs
för att kunna äta det bröd ni slitit för.
Gud ger sina vänner vila.[d]
3 Barn är en gåva från Herren,
livsfrukt en lön.
4 En ung mans söner är som pilar i en krigares händer.
5 Lycklig är den man som har sitt koger fyllt med dem.
De kommer inte på skam inför fienden i rätten.
4 Lyssna, barn, till er fars förmaningar,
lyssna, så att ni blir förståndiga.
2 Jag ger er god lärdom.
Överge inte min undervisning.
3 När jag som liten var hos min far,
ett spädbarn, min mors ende son,
4 lärde han mig:
”Bevara mina ord i ditt hjärta och håll mina bud,
så kommer du att leva.
5 Lär dig vishet och förnuft,
glöm inte vad jag talat och vik inte av från det.
6 Förkasta inte visheten, så ska den bevara dig.
Älska den, så ska den beskydda dig.
7 Visheten är viktigast, sträva därför efter att bli vis.
Använd allt du äger för att skaffa dig insikt.
8 Upphöj visheten, så kommer den att upphöja dig.
Grip om den, så ska den ge dig ära.
9 Den kommer att sätta en skön krans på ditt huvud
och ge dig en praktfull krona.”
10 Min son, lyssna och ta emot vad jag säger,
så får du ett långt liv.
11 Jag lär dig vishetens väg,
jag leder dig på rätta stigar.
12 På den vägen ska ingenting kunna hindra dig,
och inte ens om du springer ska du snubbla.
13 Håll dig till denna vägledning,
släpp den inte, ta vara på den,
för den är livet för dig!
14 Gå inte in på de gudlösas väg
och träd inte in på de ondas stig,
15 utan undvik den och gå inte dit,
vänd dig bort och gå din väg.
16 De ligger där sömnlösa om de inte fått göra något ont.
De kan inte somna om de inte fått någon på fall.
17 De äter ondskans bröd
och dricker våldets vin.
18 De rättfärdigas stig är som gryningsljuset,
som blir allt klarare tills fullt dagsljus råder.
19 Men de ondas väg är som djupaste mörker,
de vet inte var de snubblar.
20 Min son, lyssna till vad jag har att säga!
Lyssna noga till mina ord!
21 Släpp dem aldrig ur sikte,
låt dem tränga djupt in i ditt medvetande,
22 för de blir till liv för dem som finner dem
och hälsa för hela ens kropp.
23 Att du vakar över ditt innersta är viktigare än något annat,
för därifrån utgår livet.
24 Tillåt inga falska ord komma ur din mun,
och håll läpparnas svek långt ifrån dig.
25 Se rakt fram!
Fäst blicken på det som ligger framför.
26 Vaka över dina steg!
Håll dig endast till säkra och stadiga vägar.
27 Vik inte av vare sig till höger eller vänster,
håll dina steg borta från det onda.
Kärleken kommer från Gud
7 Mina kära, låt oss älska varandra, för kärleken kommer från Gud. Den som älskar är född av Gud och känner Gud. 8 Men den som inte älskar känner inte Gud, för Gud är kärlek.
9 Så uppenbarades Guds kärlek bland oss: han sände sin ende Son till världen för att vi skulle få liv genom honom. 10 Detta är kärleken, inte att vi älskade Gud utan att han älskade oss och sände sin son som försoningsoffer för våra synder.
11 Mina kära, eftersom Gud älskade oss så mycket, måste också vi älska varandra. 12 Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra, förblir Gud i oss, och hans kärlek är fullkomnad i oss. 13 Han har gett oss sin Ande. Därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. 14 Vi har själva sett och kan vittna om att Fadern sände sin Son för att rädda världen. 15 Om någon bekänner att Jesus är Guds Son, förblir Gud i honom och han i Gud. 16 Vi har lärt känna Guds kärlek gentemot oss, och vi tror på hans kärlek.
Gud är kärlek, och den som förblir i denna kärlek förblir i Gud och Gud i honom. 17 I detta har kärleken fullkomnats hos oss, att vi får vara frimodiga på domens dag, för så som han är, så är också vi här i världen. 18 Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver bort rädslan. Rädsla hör nämligen ihop med straff, och den som fortfarande är rädd har inte blivit fullkomlig i kärleken.
19 Vi älskar därför att han först älskade oss. 20 Om någon säger: ”Jag älskar Gud”, men hatar sin bror, då ljuger han. För om någon inte älskar sin bror som han har sett, hur kan han då älska Gud, som han aldrig har sett? 21 Det bud har vi fått av honom är att den som älskar honom också måste älska sin bror.
30 Jesus hade stannat utanför byn på den plats där Marta hade mött honom. 31 Så när judarna, som var i huset för att trösta Maria, såg henne skynda sig ut trodde de att hon skulle gå till graven för att gråta, och de följde efter henne. 32 När Maria kom fram till Jesus och såg honom, föll hon ner vid hans fötter och sa: ”Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött.” 33 När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som följt med henne också grät, blev han djupt upprörd och skakad, 34 och han frågade: ”Var har ni lagt honom?”
De sa: ”Kom och se, Herre!” 35 Jesus grät.
36 Då sa de som stod runt omkring: ”Se hur mycket han älskade honom.”
37 Men några av dem sa: ”Om han kunde bota en blind, då kunde han väl ha hindrat dennes död?” 38 Än en gång blev Jesus upprörd, och han gick till graven, som var en grotta med en sten framför öppningen.
39 Jesus sa nu: ”Ta bort stenen.” Men Marta, den döda mannens syster, sa: ”Herre, han luktar ju redan, för han har varit död i fyra dagar.”
40 Då sa Jesus till henne: ”Sade jag dig inte att om du tror, så ska du få se Guds härlighet?” 41 Då tog de bort stenen. Sedan såg Jesus upp mot himlen och sa: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. 42 Själv visste jag att du alltid hör mig, men för alla de människors skull som står här säger jag det ändå, så att de ska tro att du har sänt mig.” 43 Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut!” 44 Och den döde kom ut med både armar och ben inlindade i liksvepningen och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sa då till dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.