Book of Common Prayer
Ångerpsalm; tröst i nöden
102 Bön av en betryckt och svag som utgjuter sin klagan inför Herren.
2 Herre, hör min bön!
Låt mitt rop om hjälp nå dig!
3 Dölj dig inte för mig när jag är i nöd.
Lyssna, och skynda dig att svara mig när jag ropar.
4 För mina dagar försvinner som rök,
och det brinner i mitt inre som en glöd.
5 Mitt innersta är förtorkat,
vissnat som gräs.
Jag glömmer att äta min mat,
6 och min suckan har gjort
att jag magrat till bara skinn och ben.
7 Jag är som en pelikan[a] långt ute i vildmarken,
som en uggla bland ruiner.
8 Jag ligger vaken,
jag är som en ensam fågel på taket.
9 Mina fiender hånar mig dag efter dag
och använder mig i svordomar.
10 Jag äter aska som bröd
och blandar min dryck med tårar,
11 för din vredes och förbittrings skull.
Du har gripit mig och stött bort mig.
12 Mitt liv är som kvällsskuggan,
jag vissnar som gräset.
13 Men du, Herre, regerar i evighet,
och från generation till generation ska man komma ihåg dig.
14 Du ska gripa in
och visa nåd mot Sion.
Nu är det dags att visa medlidande med det,
nu har den tiden kommit.
15 Dina tjänare älskar dess stenar,
de lider av att se det ligga i grus.
16 Folken ska frukta Herrens namn
och kungarna på jorden din härlighet,
17 när Herren bygger upp Sion på nytt
och visar sig i sin härlighet.
18 Han ska lyssna till de nödlidandes böner
och inte förakta vad de ber om.
19 Detta ska skrivas ner för kommande generationer,
för att folk som han kommer att skapa[b] ska prisa Herren.
20 För han blickar ner från sin heliga höjd,
Herren ser ner till jorden.
21 Han hör den fångnes klagan
och befriar de dödsdömda.
22 Herrens namn ska förkunnas i Sion
och hans lov i Jerusalem,
23 när folk och riken samlas
för att tjäna honom.
24 Han har gjort mig kraftlös trots att jag är i mina bästa år.
Han har förkortat min levnadstid.
25 Jag säger:
”Min Gud, ryck inte bort mig mitt i livet,
du som själv lever från generation till generation!
26 För länge sedan lade du jordens grund,
och himlarna är dina händers verk.
27 De ska försvinna, men du består.
De är alla som utslitna kläder som du byter ut,
och de försvinner.
28 Men du är densamme,
och dina år ska aldrig ta slut.
29 Dina tjänares barn ska leva vidare hos dig,
och deras efterkommande bestå inför dig.”
Femte boken
(107—150)
Tacksamhet och lovprisning till Herren
107 Prisa Herren, för han är god,
hans nåd består för evigt.
2 Så ska de säga som Herren har friköpt,
de som han har befriat ur fiendens våld,
3 samlat från länderna,
från öster och väster, från norr och söder.
4 De irrade omkring i öknen, i ödemarken,
utan att finna någon boplats.
5 De var hungriga, törstiga,
och deras liv tynade bort.
6 De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
7 Han förde dem till den rätta vägen,
till en plats där de kunde bo.
8 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
9 Han gav vatten till den törstige
och den hungriges själ mättade han med sitt goda.
10 Där fanns de som satt i djupaste mörker,
fångna i lidandets järnbojor,
11 för de hade gjort uppror mot Guds ord
och föraktat den Högstes råd.
12 Därför lät han dem slita ont.
De föll, och ingen kunde hjälpa dem.
13 De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
14 Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret
och bröt sönder deras bojor.
15 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
16 Han krossar portarna av koppar
och bryter sönder järnbommarna.
17 Andra var dåraktiga
och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.
18 De avskydde all mat
och närmade sig dödens portar.
19 De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
20 Han sa bara ett ord och de blev botade,
han räddade dem från graven.
21 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
22 De ska frambära tack som offer,
sjunga om allt han gjort.
23 Andra seglade på haven med skepp
och drev handel på de stora vattnen.
24 De såg Herrens gärningar
och hans under i djupen.
25 Han talade, och en stormvind blåste upp,
så att vågorna gick höga.
26 De reste sig mot himlen
och störtade sedan mot djupen.
Modet svek dem i olyckan,
27 och de raglade och stapplade som berusade,
och all deras vishet var borta.
28 De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
29 Han lugnade stormen
och vågorna tystnade.
30 De gladde sig över att det hade blivit lugnt,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
32 De ska prisa honom när folket samlas
och lova honom i de äldstes krets.
Jakobs brottningskamp
22 Under natten steg Jakob upp, och tog sina båda hustrur, de två slavinnorna och sina elva söner och gick över vid Jabboks vadställe. 23 Han förde dem tillsammans med alla sina ägodelar över floden. 24 Han blev kvar där ensam, och en man brottades med honom till gryningen. 25 När denne såg att han inte kunde vinna kampen, slog han till Jakob på höften så att den gick ur led när de brottades med varandra.
26 Sedan sa han: ”Släpp mig, för dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag tänker inte släppa dig förrän du välsignar mig.” 27 ”Vad heter du?” frågade mannen[a]. ”Jakob”, svarade han. 28 ”Du ska inte längre heta Jakob”, sa mannen. ”Du ska heta Israel[b], för du har kämpat med både Gud och människor och segrat.” 29 ”Säg mig, vad heter du?” frågade Jakob. ”Varför frågar du om mitt namn?” sa mannen till honom. Och han välsignade honom där.
30 Jakob kallade platsen Penuel[c], för han sa: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå är jag fortfarande vid liv.” 31 När solen gick upp lämnade han Penuel. Han haltade på grund av sin höftskada. 32 Det är därför som Israels folk än i dag inte äter nervsträngen[d] i höftmuskeln, för det var på höftbenet, höftnerven, som mannen slog Jakob.
Bröderna sluter fred
33 När Jakob på avstånd såg Esau komma med sina fyrahundra män, fördelade han barnen mellan Lea och Rakel och de två slavinnorna. 2 De två slavinnorna och deras barn lät han gå först, sedan Lea och hennes barn och sist Rakel och Josef. 3 Jakob gick framför dem och när han närmade sig brodern, bugade han sig djupt inför honom sju gånger. 4 Då sprang Esau fram för att möta honom. Han kastade sig om halsen på honom och omfamnade honom och kysste honom och de grät båda.
5 Sedan såg Esau på kvinnorna och barnen och frågade: ”Vilka är alla dessa som du har med dig?” ”Det är mina barn som Gud har gett mig, herre”, svarade Jakob. 6 Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig djupt. 7 Sedan kom Lea med sina barn och bugade sig, och slutligen kom Rakel och Josef och bugade sig.
8 ”Och varför skickade du hela den skara jag mötte?” frågade Esau. Jakob svarade: ”Det är min gåva till dig, min herre, för att du ska bli välvilligt stämd.” 9 ”Min bror, jag har tillräckligt”, sa Esau. ”Behåll du vad du har.”
10 ”Nej, om du ser på mig med välvilja, ta emot min gåva”, svarade Jakob, ”om jag har funnit nåd inför dig. Att se ditt ansikte är som att se Guds ansikte, nu när du har mött mig med välvilja. 11 Ta därför emot min gåva som jag skickade till dig, för Gud har varit generös mot mig, och jag har tillräckligt.” Jakob stod alltså på sig, och till slut accepterade Esau gåvan.
12 ”Låt oss gå nu”, sa Esau. ”Jag följer med dig.” 13 Men Jakob svarade: ”Min herre, som du ser är barnen små, och i mina hjordar finns ungar som får di. Om de drivs alltför hårt en enda dag kommer de att dö. 14 Gå du före oss, min herre, så kommer vi efter i lugn och ro, i vår egen takt, allteftersom boskapen framför mig och barnen orkar med, tills jag kommer fram till dig, min herre, till Seir.”
15 Esau sa: ”Låt mig åtminstone lämna kvar några av mina män.” ”Varför det?” svarade Jakob. ”Det är nog att du tar emot mig med välvilja, min herre.”
16 Esau återvände då till Seir samma dag, 17 men Jakob fortsatte till Suckot. Där byggde han sig ett hus och gjorde hyddor för hjordarna och boskapen. Det är därför som platsen kallas Suckot[e].
3 Tänk vilken kärlek Fadern har visat oss när vi får kallas Guds barn, och det är vi verkligen! Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom. 2 Mina kära, vi är redan nu Guds barn, men vad vi ska bli i framtiden har ännu inte uppenbarats. Men vi vet att när han uppenbarar sig ska vi bli lika honom, för då får vi se honom så som han är. 3 Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv, så som han är ren.
4 Var och en som syndar bryter mot lagen, för synd är laglöshet. 5 Men ni vet att han uppenbarade sig för att ta bort synderna, och att det inte finns någon synd i honom. 6 Den som förblir i honom lever inte i synd. Den som fortsätter att synda har aldrig sett honom och känner honom inte.
7 Mina barn, låt ingen leda er vilse. Den som gör det som är rättfärdigt är rättfärdig, så som han är rättfärdig. 8 Och den som lever i synd är djävulens barn, för djävulen har syndat ända från början. Men Guds Son uppenbarade sig för att göra slut på djävulens verk. 9 Den som är född av Gud lever inte i synd, för Guds säd förblir i honom. Han kan inte fortsätta att synda eftersom han är född av Gud.
10 Av detta blir det alltså uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens. Den som handlar orättfärdigt är inte av Gud, och inte heller den som inte älskar sina trossyskon.
31 Då tog judarna än en gång upp stenar för att kasta på honom. 32 Men Jesus sa till dem: ”Jag har låtit er se många goda gärningar från Fadern. För vilken av dem tänker ni stena mig?”
33 Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan för att du hädar. Du, som är en människa, gör dig själv till Gud.”
34 Då sa Jesus: ”Står det inte i er egen lag att Gud sa: ’Jag säger att ni är gudar[a]’? 35 Man kallar alltså dem som fick ta emot Guds ord för gudar, och Skriften kan inte göras om intet. 36 Hur kan ni säga om honom som Fadern har helgat och sänt till världen att det är hädelse när jag säger: ’Jag är Guds Son’? 37 Om jag inte gör min Faders gärningar, då behöver ni inte tro på mig. 38 Men om jag gör dem, så tro åtminstone på dem, även om ni inte kan tro på mig. Då ska ni veta och inse att Fadern är i mig och jag i honom.”
39 De försökte då gripa honom igen, men han kom undan. 40 Sedan gick Jesus än en gång iväg till den plats på andra sidan Jordan där Johannes döparen först hade döpt, och han stannade där. 41 Det var många som kom till honom. Och de sa: ”Johannes gjorde inga tecken, men allt han sa om Jesus var sant.” 42 Många började där tro på honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.