Book of Common Prayer
Dom och frälsning i Israels historia
78 En vishetspsalm av Asaf.
Lyssna, mitt folk,
till min undervisning,
vänd era öron till min muns ord!
2 Jag vill öppna min mun
för att tala visdomsord[a],
lägga fram gåtor från gången tid.
3 (A) Vad vi har hört och lärt känna,
vad våra fäder berättat för oss
4 vill vi inte dölja för deras barn.
För det kommande släktet
förkunnar vi Herrens lov,
hans makt och de under han gjort.
5 (B) Han upprättade
ett vittnesbörd i Jakob,
han gav sin undervisning i Israel
och befallde våra fäder
att lära ut den till sina barn,
6 så att den blev känd
för det kommande släktet,
de barn som skulle födas.
De i sin tur skulle
berätta för sina barn,
7 så att de sätter sitt hopp till Gud
och inte glömmer Guds gärningar
utan följer hans bud.
8 (C) De ska inte bli som sina fäder,
ett trotsigt och upproriskt släkte
med opålitligt hjärta
och en ande trolös mot Gud.
9 Efraims söner,
beväpnade bågskyttar,
vände på stridens dag.
10 (D) De höll inte Guds förbund
utan vägrade följa hans lag,
11 de glömde hans gärningar
och undren han visat dem.
12 (E) Inför deras fäder
hade han gjort under
i Egyptens land, på Soans mark[b].
13 (F) Han klöv havet
och förde dem igenom,
han lät vattnet stå som en mur.
14 (G) Han ledde dem
med molnskyn om dagen
och med eldsken
hela natten.
15 (H) Han klöv klippor i öknen
och lät dem dricka
som ur väldiga hav,
16 han lät bäckar rinna fram
ur klippan
och vatten skölja ner
som strömmar.
17 Men de fortsatte att synda
mot honom,
de gjorde uppror
mot den Högste i öknen.
18 (I) De frestade Gud i sina hjärtan
genom att kräva mat efter sitt begär.
19 De talade mot Gud, de sade:
"Kan Gud duka ett bord i öknen?
20 Visst slog han klippan
så att vattnet flödade
och bäckar strömmade fram,
men kan han också ge bröd
eller skaffa kött åt sitt folk?"
21 (J) När Herren hörde det
blev han vred.
Eld blossade upp mot Jakob,
vrede vällde fram mot Israel,
22 för de trodde inte på Gud
och litade inte på hans frälsning.
23 Ändå gav han befallning
åt skyarna i höjden
och öppnade himlens portar.
24 (K) Han lät manna regna över dem
till mat
och gav dem säd från himlen.
25 Människor fick äta änglars bröd,
han sände dem mat
så att de blev mätta.
26 (L) Han lät östanvinden
komma från himlen
och styrde sunnanvinden dit
med sin makt.
27 Han lät kött regna över dem
som stoft,
bevingade fåglar som havets sand.
28 Han lät dem falla mitt i deras läger,
runt omkring deras[c] boningar.
29 De åt och blev övermätta,
han lät dem få vad de haft begär till.
30 Men innan de släckt sitt begär,
medan maten ännu var
i deras mun,
31 (M) kom Guds vrede över dem.
Han dödade bland de starkaste
och slog ner Israels utvalda[d] män.
32 (N) Ändå fortsatte de att synda
och trodde inte på hans under.
33 (O) Då lät han deras dagar försvinna
i tomhet
och deras år i plötslig skräck.
34 När han dräpte dem
frågade de efter honom,
de vände om och sökte Gud.
35 (P) De mindes att Gud är deras klippa,
att Gud den Högste
är deras befriare.
36 (Q) De försökte bedra honom
med sina ord,
de ljög för honom med sin tunga.
37 Deras hjärtan var inte uppriktiga
mot honom,
de var inte trogna
mot hans förbund.
38 (R) Men han är barmhärtig
och försonar skuld,
han vill inte förgöra.
Ofta höll han tillbaka sin vrede
och lät inte hela sin glöd
bryta fram.
39 (S) Han tänkte på att de bara är kött,
en vind[e] som försvinner
och inte kommer åter.
40 Hur ofta trotsade de honom inte
i öknen
och bedrövade honom
i ödemarken!
41 Gång på gång frestade de Gud
och kränkte Israels Helige.
42 De kom inte ihåg hans hand
eller dagen då han befriade dem
från fienden,
43 då han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans mark.
44 (T) Han förvandlade deras floder
till blod
så att de inte kunde dricka
ur bäckarna.
45 (U) Han sände flugsvärmar
som förtärde dem
och grodor som förstörde för dem,
46 (V) han gav deras gröda åt larver
och deras skördar åt gräshoppor.
47 (W) Han slog deras vinstockar
med hagel
och deras fikonträd med skyfall[f],
48 han utlämnade deras boskap åt hagel
och deras hjordar åt blixtar.
49 (X) Han sände över dem sin vredesglöd,
harm, vrede och nöd,
en skara av olycksänglar.
50 (Y) Han gav fritt utlopp åt sin vrede,
han skonade inte deras själ
från döden
utan utlämnade deras liv åt pesten.
51 (Z) Han slog allt förstfött i Egypten,
livskraftens förstling
i Hams hyddor.
52 (AA) Han lät sitt folk bryta upp
som en fårflock
och förde dem som en hjord
genom öknen.
53 (AB) Han ledde dem tryggt,
de behövde inte vara rädda,
deras fiender svaldes av havet.
54 (AC) Han förde dem till sitt heliga land,
till det berg som hans högra hand
hade vunnit.
55 (AD) Han fördrev hednafolken
framför dem,
han gav dem deras land
som arvedel
och lät Israels stammar bo
i deras hyddor.
56 (AE) Men de trotsade och frestade
Gud den Högste,
de höll inte fast
vid hans vittnesbörd.
57 (AF) De vek trolöst tillbaka
som sina fäder,
de gav vika som en opålitlig båge.
58 (AG) De väckte hans vrede
med sina offerhöjder
och kränkte honom
med sina avgudabilder.
59 Gud hörde det och blev vred,
han förkastade Israel med all kraft.
60 (AH) Han övergav sin boning i Shilo[g],
det tält han rest bland människorna.
61 (AI) Han gav sin makt i fångenskap
och sin ära[h] i fiendehand.
62 (AJ) Sitt folk utlämnade han åt svärdet,
han blev vred på sin arvedel.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
deras unga kvinnor
blev utan brudsång.
64 (AK) Deras präster föll för svärd,
deras änkor kunde inte
hålla dödsklagan.
65 Då vaknade Herren som ur sömn,
som en hjälte bedövad av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender
och drog evig skam över dem.
67 Han förkastade Josefs hydda
och utvalde inte Efraims stam,
68 (AL) men Juda stam utvalde han,
Sions berg som han älskar.
69 (AM) Han byggde sin helgedom
hög som himlen,
grundade den likt jorden för evigt.
Isak i Gerar
26 (A) Det blev svält i landet igen, efter den första svältperioden som hade inträffat på Abrahams tid[a]. Isak begav sig då till filisteernas kung Abimelek[b] i Gerar. 2 Där uppenbarade Herren sig för honom och sade: ”Dra inte ner till Egypten utan bo kvar i det land som jag säger dig. 3 Stanna som främling här i landet. Jag ska vara med dig och välsigna dig, för jag ska ge dig och dina efterkommande alla dessa landområden, och jag ska hålla den ed som jag gett din far Abraham. 4 (B) Jag ska göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen, och jag ska ge dina efterkommande alla dessa landområden. Och i din avkomma ska jordens alla folk bli välsignade[c], 5 eftersom Abraham lyssnade till min röst och tog vara på det jag förordnat: mina befallningar, föreskrifter och lagar.”
6 Så stannade Isak i Gerar.
12 Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt[a], för Herren välsignade honom. 13 Han blev en mäktig man, och hans egendom växte mer och mer. Till slut var han mycket rik. 14 Han ägde så mycket får och kor och hade så många tjänare att filisteerna blev avundsjuka på honom. 15 (A) Alla brunnar som hans fars tjänare hade grävt medan hans far Abraham levde, fyllde filisteerna igen med jord. 16 Abimelek sade till Isak: ”Flytta bort från oss! Du har blivit alldeles för mäktig för oss.” 17 Då flyttade Isak därifrån och slog sig ner i Gerars dalgång[b] och bodde där.
18 Isak grävde på nytt fram de vattenbrunnar som hade grävts på hans far Abrahams tid men fyllts igen av filisteerna efter Abrahams död. Och han gav dem samma namn som hans far hade gett dem. 19 När Isaks tjänare grävde i dalen, fann de en källa med rinnande vatten[c].
20 Herdarna från Gerar började då tvista med Isaks herdar och sade: ”Vattnet är vårt!” Därför gav han brunnen namnet[d] Esek, eftersom de hade grälat med honom. 21 Därefter grävde Isaks tjänare en annan brunn, men de började tvista om den också. Då gav han den namnet Sitna. 22 Sedan bröt han upp därifrån och grävde ännu en brunn. Den tvistade de inte om. Därför gav han den namnet Rehobot och sade: ”Nu har Herren gett oss utrymme så att vi kan växa[e] här i landet.”
23 Därifrån drog Isak upp till Beer-Sheba. 24 (B) Den natten uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är din far Abrahams Gud. Var inte rädd! Jag är med dig, och jag ska välsigna dig och göra din avkomma talrik för min tjänare Abrahams skull”. 25 (C) Då byggde han ett altare där och åkallade Herrens namn och slog upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.
Isak och Abimelek sluter förbund
26 (D) Abimelek kom till honom från Gerar tillsammans med sin vän Ahussat och sin befälhavare Pikol. 27 Men Isak sade till dem: ”Varför kommer ni till mig, ni som hatade mig och drev bort mig från er?” 28 De svarade: ”Vi har tydligt sett att Herren är med dig. Därför tänkte vi att vi borde ge varandra en ed och sluta förbund: 29 Du ska inte göra oss något ont, liksom vi inte har ofredat dig utan bara gjort dig gott och låtit dig gå i frid. Du är nu välsignad av Herren.” 30 Då ordnade Isak en festmåltid för dem, och de åt och drack. 31 De steg upp tidigt nästa morgon och svor varandra eden. Sedan sände Isak i väg dem, och de gick ifrån honom i frid.
32 Samma dag kom Isaks tjänare och berättade för honom om brunnen som de grävt och sade till honom: ”Vi har funnit vatten.” 33 (E) Och han kallade den Shiba. Därför heter staden Beer-Sheba[f] än i dag.
17 (A) Lyd era ledare och rätta er efter dem, för de vakar över era själar och ska avlägga räkenskap. Låt dem göra det med glädje och inte suckande, för det skulle inte vara lyckligt för er.
18 (B) Be för oss. Vi vet att vi har ett gott samvete och vill göra rätt på alla sätt. 19 Särskilt vill jag att ni ber att jag snart ska få komma tillbaka till er.
20 (C) Fridens Gud har i kraft av ett evigt förbunds blod fört fårens store herde, vår Herre Jesus, upp från de döda. 21 Må han fullkomna er i allt gott så att ni gör hans vilja, och må han verka i oss det som behagar honom genom Jesus Kristus. Hans är äran i evigheters evighet. Amen.
Sluthälsningar
22 Jag ber er, bröder, att lyssna tåligt till mina förmanande ord. Jag har ju skrivit kortfattat till er.
23 (D) Jag kan berätta för er att vår broder Timoteus[a] har blivit frisläppt. Kommer han snart ska jag besöka er tillsammans med honom. 24 Hälsa alla era ledare och alla de heliga. Bröderna från Italien hälsar er. 25 Nåden vare med er alla.
Jesus och äktenskapsbryterskan[a]
8 Sedan gick var och en hem till sitt, och Jesus gick till Olivberget. 2 Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem.
3 Då förde de skriftlärda och fariseerna dit en kvinna som hade blivit gripen för äktenskapsbrott. De ställde henne i mitten 4 och sade: "Mästare[b], den här kvinnan greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. 5 I lagen har Mose befallt oss att stena[c] sådana. Vad säger då du?" 6 Detta sade de för att pröva honom och få något att anklaga honom för[d]. Men Jesus böjde sig ner och började skriva med fingret på marken.
7 (A) När de fortsatte fråga honom, reste han sig och sade: "Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne." 8 Sedan böjde han sig ner igen och skrev på marken. 9 (B) När de hörde detta började de gå därifrån en efter en, de äldste[e] först. Han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. 10 Jesus reste sig upp och sade till henne: "Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?" 11 (C) Hon svarade: "Nej, Herre." Då sade Jesus: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!"
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation