Book of Common Prayer
Bön om snar hjälp
70 För körledaren. Av David, till åminnelse.
2 (A) Gud, kom till min räddning!
Herre, skynda till min hjälp!
3 (B) Låt dem som vill ta mitt liv
få skam och vanära,
låt dem som önskar mig olycka
vika tillbaka och blygas.
4 Låt dem vända om i sin skam,
de som säger: "Haha!"
5 Låt alla som söker dig
få jubla och glädjas i dig,
låt dem som älskar din frälsning
alltid få säga: "Gud är stor!"
6 (C) Men jag är svag och fattig.
Gud, skynda till mig!
Du är min hjälp och min befriare.
Herre, dröj inte!
Bön om hjälp i ålderdomen
71 (D) Till dig, Herre,
tar jag min tillflykt.
Låt mig aldrig behöva skämmas.
2 Rädda mig och befria mig
i din rättfärdighet,
vänd ditt öra till mig och fräls mig.
3 (E) Var min klippa där jag kan bo,
dit jag alltid kan komma,
du som gett befallning
om min frälsning.
Du är mitt bergfäste
och min borg.
4 Min Gud, befria mig
ur den gudlöses hand,
ur förbrytarens
och förtryckarens grepp,
5 för du är mitt hopp, Herre,
Herre, min trygghet
ända från min ungdom.
6 (F) Du har varit mitt stöd
ända från moderlivet,
du har förlöst mig
ur min mors inre.
Dig lovar jag alltid.
7 Jag har blivit som ett tecken
för många,
och du är min starka tillflykt.
8 Min mun ska fyllas av ditt lov,
av din ära dagen lång.
9 Förkasta mig inte
när jag blir gammal,
överge mig inte
när min kraft tar slut,
10 (G) för mina fiender talar om mig,
de som vaktar på min själ
rådslår med varandra:
11 "Gud har övergett honom.
Jaga och grip honom,
det finns ingen
som räddar honom!"
12 (H) Gud, var inte långt ifrån mig!
Min Gud, skynda till min hjälp!
13 (I) Låt min själs fiender
få skämmas och gå under,
låt dem som vill mig ont
höljas i hån och vanära.
14 Men jag ska alltid hoppas
och prisa dig om och om igen.
15 (J) Min mun ska förkunna
din rättfärdighet,
din frälsning dagen lång,
fast jag inte förstår dess vidd[a].
16 Jag ska komma i Herrens,
Guds väldiga kraft,
jag ska prisa din rättfärdighet,
din och ingen annans.
17 (K) Gud, du har undervisat mig
ända från min ungdom,
och än i dag förkunnar jag
dina under.
18 (L) Överge mig inte, Gud,
när jag blir gammal och grå,
innan jag fått förkunna
din makt för nya släkten,
din kraft[b] för alla som ska komma.
19 (M) Din rättfärdighet
når upp till himlen, Gud,
du har gjort stora ting.
Gud, vem är som du?
20 (N) Du har låtit oss se
mycket nöd och olycka,
men du ska åter ge oss liv,
åter lyfta oss ur jordens djup.
21 (O) Föröka min storhet
och trösta mig igen,
22 (P) så vill jag tacka dig till lyra
för din trofasthet, min Gud,
jag vill lovsjunga dig till harpa,
du Israels Helige.
23 (Q) Mina läppar ska jubla
när jag lovsjunger dig,
så även min själ som du har friköpt.
24 Min tunga ska tala
om din rättfärdighet dagen lång,
för de som ville mig ont
måste skämmas och blygas.
Templets förstöring
74 (A) En vishetspsalm av Asaf.
Varför, Gud, har du förkastat oss
för alltid?
Varför ryker din vrede
mot fåren i din hjord?
2 Tänk på din församling
som du vann i forna tider,
din arvedels stam
som du återlöste.
Tänk på Sions berg
där du tog din boning.
3 Vänd dina steg till dessa eviga ruiner.
Allt i helgedomen
har fienden förstört.
4 (B) Dina motståndare skränade
på platsen där du möter oss,
de satte upp sina fälttecken
som tecken.
5 Det var som när yxor höjs
i en tät skog,
6 (C) alla ornament slog de sönder
med yxa och hacka.
7 (D) De satte eld på din helgedom
och vanhelgade ditt namns boning
ända till grunden.
8 De sade i sina hjärtan:
"Vi ska kuva dem fullständigt!"
Alla Guds mötesplatser
brände de ner i landet.
9 (E) Vi ser inte våra tecken,
ingen profet finns kvar
och ingen av oss vet
hur länge det varar.
10 Hur länge, Gud,
ska fienden få håna
och ständigt förakta ditt namn?
11 Varför håller du tillbaka din hand,
din högra hand?
Dra fram den ur din famn
och förgör dem!
12 (F) Gud, min kung sedan urminnes tid,
du som skapar frälsning på jorden!
13 (G) Du delade havet med din makt,
du krossade drakarnas huvuden
på vattnet,
14 (H) du knäckte Leviatans huvuden
och gav honom till mat
åt öknens skaror.
15 (I) Du lät källa och bäck bryta fram,
du lät starka strömmar torka ut.
16 (J) Din är dagen, din är också natten,
du har skapat ljuset[a] och solen.
17 Du har fastställt jordens alla gränser.
Sommar och vinter är skapade
av dig.
18 Tänk på hur fienden hånar, Herre,
hur ett dåraktigt folk
föraktar ditt namn!
19 Ge inte din turturduvas själ
åt vilddjuren,
glöm inte dina förtrycktas liv
för alltid!
20 Tänk på förbundet,
för landets mörka vrår
är fulla av våldets nästen.
21 Låt inte den kuvade
vända skamsen tillbaka,
låt den förtryckte och fattige
få prisa ditt namn.
22 (K) Res dig, Gud, och för din talan!
Tänk på hur dåren hånar dig
dagen lång.
23 Glöm inte dina fienders rop,
det skrän som ständigt stiger
från dina motståndare.
Sara dör
23 Sara blev hundratjugosju år[a]. Så gammal blev Sara. 2 Hon dog i Kirjat-Arba, det vill säga Hebron i Kanaans land. Och Abraham kom för att sörja Sara och gråta över henne.
3 Sedan reste sig Abraham upp från sin döda och talade med hetiterna[b]. Han sade: 4 (A) ”Jag är en främling och gäst hos er. Ge mig en egen gravplats hos er, så att jag kan begrava min döda.” 5 Hetiterna svarade Abraham: 6 ”Hör på oss, herre. Du är en Guds furste bland oss. Begrav din döda i den förnämsta av våra gravar. Ingen av oss ska vägra att ge dig sin grav, så att du kan begrava din döda där.”
7 Då reste sig Abraham och bugade djupt för hetiterna, landets folk, 8 och sade till dem: ”Om ni verkligen vill låta mig begrava min döda, så lyssna på mig och lägg ett ord för mig hos Efron, Sohars son, 9 så att han ger mig grottan i Makpela som tillhör honom och som ligger vid utkanten av hans mark. Jag vill att han ger mig den mot full betalning som egen gravplats bland er.”
10 Men Efron satt där bland hetiterna. Och hetiten Efron svarade Abraham inför alla hetiterna som hade kommit till stadsporten: 11 ”Nej, min herre, lyssna på mig. Jag ger dig fältet. Grottan som finns där skänker jag dig också. Jag ger den till dig inför mitt folk. Begrav din döda.” 12 Abraham bugade sig djupt för landets folk 13 och sade till Efron inför folket: ”Jag ber dig, lyssna på mig. Jag betalar vad marken är värd. Ta emot det av mig och låt mig begrava min döda där.” 14 Efron svarade Abraham: 15 ”Min herre, lyssna på mig. En bit mark värd fyrahundra siklar[c] silver, vad betyder det mellan mig och dig? Begrav du din döda.” 16 Abraham lyssnade på Efron och vägde upp åt honom summan som han nämnt inför hetiterna, fyrahundra siklar silver, gångbart i handel[d].
17 Så överläts Efrons mark i Makpela vid Mamre åt Abraham, hela markstycket, både grottan som fanns där och alla träd runt omkring på området. 18 Det skedde inför hetiternas ögon, inför alla dem som hade kommit till stadsporten.
19 (B) Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan vid fältet i Makpela mitt emot Mamre, det vill säga Hebron i Kanaans land. 20 Marken och grottan som fanns där överläts så av hetiterna till Abraham som egen gravplats.
32 (A) Vad mer ska jag säga? Tiden räcker inte för att berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David, Samuel och profeterna. 33 (B) Genom tron besegrade de kungariken, skipade rätt, fick löften uppfyllda, stängde lejons gap, 34 (C) släckte rasande eld och undkom svärdets egg. De var svaga men fick kraft, de blev starka i strid och drev främmande härar på flykten. 35 (D) Kvinnor fick sina döda tillbaka genom uppståndelse.
Andra blev torterade och accepterade ingen befrielse[a], för de ville nå en bättre uppståndelse. 36 (E) Andra fick utstå hån och piskrapp, ja, även bojor och fängelse. 37 (F) De blev stenade, söndersågade[b], dödade med svärd. De gick runt i fårskinn och gethudar, nödlidande, plågade och misshandlade. 38 (G) Världen var inte värdig att ta emot dem. De irrade omkring i öknar och bergstrakter, i grottor och hålor.
39 (H) Och fast alla dessa hade fått vittnesbörd för sin tro, fick de inte det som var utlovat. 40 Gud har nämligen förberett något bättre för oss: först tillsammans med oss ska de nå fram till målet.
Maning till uthållighet
12 (I) När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. 2 (J) Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå[c] den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron.
60 Många av hans lärjungar som hörde det sade: "Det här är en svår tanke[a]. Vem står ut med att höra den?" 61 Jesus förstod inom sig att hans lärjungar klagade över detta, och han sade till dem: "Tar ni anstöt av det här? 62 Tänk då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut! 63 (A) Det är Anden som ger liv, köttet hjälper inte. De ord som jag har talat till er är Ande och liv. 64 (B) Men det finns några bland er som inte tror." Jesus visste redan från början vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom. 65 Han fortsatte: "Det var därför jag sade till er att ingen kan komma till mig om han inte får det givet av Fadern."
66 Efter detta drog sig många av hans lärjungar undan och slutade vandra med honom. 67 Då sade Jesus till de tolv: "Inte tänker ni väl också gå?" 68 Simon Petrus svarade honom: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, 69 (C) och vi tror och förstår att du är Guds Helige." 70 (D) Jesus svarade dem: "Har jag inte själv valt ut er tolv? Ändå är en av er en djävul." 71 Han menade Judas, Simon Iskariots[b] son. Det var han som skulle förråda honom, och han var en av de tolv.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation