Book of Common Prayer
Förtröstan under förföljelse
56 (A) För körledaren, till "Den stumma duvan i fjärran". En sång av David, när filisteerna grep honom i Gat[a].
2 Förbarma dig över mig, Gud,
för människor jagar min själ.
Ständigt angriper de
och tränger mig,
3 (B) ständigt jagar mina förföljare mig.
Många angriper mig i högmod.
4 När fruktan fyller mig
litar jag på dig.
5 (C) På Gud, vars ord jag prisar,
på Gud litar jag
och fruktar inte.
Vad kan människor göra mig?
6 Ständigt förvränger de mina ord,
alla deras tankar
går ut på att skada mig.
7 (D) De gaddar ihop sig,
de ligger på lur,
de vaktar på mina steg
och vill ta mitt liv.
8 (E) Skulle de räddas i sin ondska?
Nej, slå ner folken
i din vrede, Gud!
9 (F) Du håller räkning
på min flykts dagar[b].
Samla mina tårar i ditt kärl[c],
för de står i din bok.
10 Mina fiender ska vika tillbaka
när jag ropar till dig.
Detta vet jag,
för[d] Gud är med mig.
11 På Gud, vars ord jag prisar,
på Herren, vars ord jag prisar,
12 (G) på Gud litar jag
och fruktar inte.
Vad kan människor göra mig?
13 (H) Jag har gett löften till dig, Gud,
och jag ska uppfylla dem
med tackoffer.
14 (I) Du har räddat min själ från döden
och mina fötter från fall,
så att jag kan vandra inför Gud
i de levandes ljus.
Bön och lovsång i nöden
57 (J) För körledaren, "Fördärva inte[e]". En sång av David när han hade flytt undan Saul och var i grottan[f].
2 (K) Förbarma dig, Gud,
förbarma dig över mig!
Till dig flyr min själ,
i dina vingars skugga
tar jag min tillflykt
tills faran är över.
3 (L) Jag ropar till Gud, den Högste,
till Gud, som fullbordar
sitt verk för mig.
4 (M) Han sänder sin hjälp från himlen
och frälser mig
när mina förföljare hånar mig.[g]
Sela
Gud sänder sin nåd
och sin sanning.
5 (N) Min själ är omgiven av lejon,
jag ligger bland människoätare
med tänder[h] som spjut och pilar
och tungor som skarpa svärd.
6 Visa din höghet över himlen, Gud,
och din härlighet över hela jorden!
7 (O) De lägger nät för mina fötter,
min själ är nerböjd.
De gräver en grop för mig,
men de faller själva däri.
Sela
8 (P) [i]Mitt hjärta är frimodigt, Gud,
mitt hjärta är frimodigt.[j]
Jag vill sjunga och spela.
9 (Q) Vakna, min ära[k],
vakna, lyra och harpa!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
10 (R) Jag vill tacka dig bland folken,
Herre,
lovsjunga dig bland folkslagen,
11 (S) för din nåd är stor
och når till himlen,
din sanning ända till skyarna.
12 Visa din höghet över himlen, Gud,
och din härlighet över hela jorden!
Dom över de gudlösa
58 (T) För körledaren, "Fördärva inte". En sång av David.
2 (U) För ni verkligen rättfärdighetens
talan när ni tiger[l]?
Dömer ni rätta domar,
ni människors barn?
3 Nej, i hjärtat gör ni onda planer,
era händer banar väg
för våld i landet.
4 (V) De gudlösa är avfälliga
från födseln,
lögnarna far vilse
ända från moderlivet.
5 (W) De har gift som ormens gift,
de liknar en döv huggorm
som stänger sitt öra
6 och inte hör ormtjusaren,
den skicklige besvärjaren.
7 (X) Gud, krossa tänderna i deras mun,
bryt de unga lejonens käkar,
Herre!
8 (Y) Låt dem försvinna
likt vatten som rinner bort.
När han spänner bågen,
låt pilen vara utan udd.
9 (Z) Som snigeln smälter bort i slem
ska han försvinna,
som en kvinnas dödfödda foster
som aldrig fick se solen.
10 (AA) Innan era grytor
känner hettan från törnet,
vare sig det är färskt
eller brinner,
ska han svepa bort det
med en stormvind.[m]
11 (AB) Den rättfärdige ska glädja sig
när han ser hämnden,
han ska tvätta sina fötter
i den gudlöses blod,
12 (AC) och människor ska säga:
"Den rättfärdige får sin lön.
Det finns en Gud
som dömer på jorden."
Beskydd mot onda planer
64 För körledaren. En psalm av David.
2 Gud, hör min röst när jag klagar,
skydda mitt liv från fiendens hot!
3 Göm mig från de ondas
hemliga planer[a],
från förbrytarnas hetsiga hop.
4 (A) De gör sina tungor
skarpa som svärd,
de laddar med bittra ord
som pilar
5 (B) för att skjuta den oskyldige
ur bakhåll.
Plötsligt skjuter de honom
utan fruktan.
6 (C) De uppmuntrar varandra
i sitt onda uppsåt[b],
de talar om att lägga snaror,
de säger: "Vem skulle se oss?"
7 (D) De smider onda planer:
"Nu har vi en färdig plan!"
Människans tankar och hjärta
är djupa.
8 (E) Då skjuter Gud dem,
en plötslig pil
och de är sårade.
9 (F) Deras egna tungor får dem på fall,
alla som ser dem
skakar på huvudet.
10 (G) Alla människor grips av skräck,
de förkunnar
vad Gud har gjort
och förstår att det är hans verk.
11 (H) Den rättfärdige gläder sig i Herren
och flyr till honom,
och alla som har ärliga hjärtan
skattar sig lyckliga.
Guds godhets rikedom
65 För körledaren. En psalm av David,
en sång.
2 (I) Gud, dig lovar man i stillhet[c] i Sion.
Till dig uppfyller man löften.
3 Du som hör bön,
till dig kommer alla människor.
4 (J) Synderna[d] är mig[e] övermäktiga,
du är den som sonar våra brott.
5 (K) Salig är den som du utväljer,
som får komma dig nära
och bo i dina gårdar[f].
Låt oss mättas
av det goda i ditt hus,
det heliga i ditt tempel.
6 (L) Du bönhör oss i rättfärdighet
med förunderliga gärningar,
du vår frälsnings Gud,
du tillflykt för jordens alla ändar
och för havet i fjärran.
7 Du gör bergen fasta med din makt,
du är rustad med kraft.
8 (M) Du stillar havens brus,
böljornas brus och folkens oro.
9 De som bor vid jordens ändar
häpnar för dina tecken,
öster och väster[g]
fyller du med jubel.
10 (N) Du tar hand om jorden
och vattnar den,
du gör den mycket rik.
Guds flod är full av vatten.
Du skaffar säd åt människorna
när du så bereder jorden.
11 (O) Du vattnar dess fåror
och jämnar det plöjda,
du mjukar upp den med skurar
och välsignar dess gröda.
12 (P) Du kröner året[h] med ditt goda,
dina spår dryper av rikedom.
13 (Q) Vildmarkens beten dryper,
höjderna klär sig i glädje,
14 ängarna fylls av hjordar
och dalarna täcks med säd.
Man ropar av glädje och sjunger.
Onda planer mot Nehemja
6 (A) Sanballat och Tobia, araben Geshem och våra andra fiender fick höra att jag hade byggt upp muren och att det inte längre fanns några hål i den, även om jag vid den tiden inte hade satt in dörrar i portarna än. 2 (B) Då sände Sanballat och Geshem bud till mig och lät säga: ”Kom, låt oss träffas i Kefirim i Onos dal[a].” De tänkte göra något ont mot mig. 3 Men jag skickade bud till dem och lät säga: ”Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma. Varför stoppa arbetet medan jag lämnar det och kommer ner till er?” 4 Samma budskap sände de till mig fyra gånger, men varje gång gav jag dem samma svar.
5 En femte gång sände Sanballat mig samma budskap. Nu hade hans tjänare ett öppet brev i sin hand. 6 I brevet stod skrivet: ”Det går ett rykte bland hednafolken, och Gashmu[b] säger det också, att du och judarna tänker göra uppror och att det är därför du bygger upp muren. Du tänker bli deras kung, sägs det. 7 Du lär också ha insatt profeter som ska utropa om dig i Jerusalem: Det finns en kung i Juda! Det kommer att rapporteras för kungen, och därför bör du komma så att vi får rådgöra med varandra.” 8 Men jag sände bud till honom och svarade: ”Inget av det du säger har hänt, du hittar på det ur eget huvud.” 9 Alla ville de nämligen skrämma oss, och de tänkte: Deras händer kommer att bli för svaga för arbetet, det blir aldrig klart. Men styrk nu mina händer!
10 Jag gick hem till Shemaja, son till Delaja, son till Mehetabel, som då höll sig inne. Han sade till mig: ”Låt oss träffas i Guds hus, i templet. Låt oss stänga templets dörrar, för de kommer för att döda dig, de kommer för att döda dig i natt.” 11 (C) Men jag svarade: ”Skulle en man som jag ta till flykten? Eller kan en man som jag gå in i templet[c] och ändå överleva? Nej, jag går inte dit.” 12 Jag insåg att det inte var Gud som hade sänt honom, utan han hade uttalat den profetian mot mig för att Tobia och Sanballat hade lejt honom. 13 Han var lejd för att jag skulle bli rädd och göra som han sade och därmed synda. De ville ge mig dåligt rykte för att kunna håna mig. 14 (D) Tänk, min Gud, på Tobia och Sanballat efter deras gärningar, och på profetissan Noadja och de andra profeterna som ville skrämma mig.
Avslutningen på arbetet
15 (E) Muren blev färdig på tjugofemte dagen i månaden Elul,[d] efter femtiotvå dagar. 16 När alla våra fiender hörde detta och alla folken runt omkring oss såg det,[e] sjönk de djupt i sina egna ögon. De förstod att detta arbete var vår Guds verk. 17 Vid den tiden sände också stormännen i Juda många brev till Tobia, och brev från Tobia kom till dem. 18 (F) Många i Juda var nämligen förbundna med honom genom ed, eftersom han var svärson till Shekanja, Aras son, och hans son Johanan hade tagit till hustru en dotter till Meshullam, Berekjas son. 19 De brukade också tala gott om honom inför mig, och det jag sade förde de vidare till honom. Och Tobia sände brev för att skrämma mig.
Ängeln med den lilla bokrullen
10 (A) Och jag såg en annan väldig ängel komma ner från himlen, klädd i ett moln och med regnbågen över sitt huvud. Hans ansikte var som solen och hans ben som eldpelare, 2 (B) och i handen hade han en liten bokrulle som var öppnad. Han satte sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden 3 (C) och ropade med stark röst som ett rytande lejon. Och när han hade ropat, talade de sju åskorna med sina röster. 4 (D) När de sju åskorna hade talat skulle jag just skriva, men jag hörde en röst från himlen: "Försegla det som de sju åskorna har sagt och skriv inte ner det."
5 (E) Och ängeln som jag såg stå på havet och på jorden lyfte sin högra hand mot himlen 6 (F) och svor vid honom som lever i evigheters evighet och som har skapat himlen och det som finns i den och jorden och det som finns på den och havet och det som finns i det: "Tiden är ute. 7 (G) Men i de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin basun, då är Guds hemlighet fullbordad, så som han har förkunnat i det evangelium han gett sina tjänare profeterna."
8 Och rösten som jag hade hört från himlen talade till mig igen och sade: "Gå och ta den öppnade bokrullen ur handen på ängeln som står på havet och på jorden." 9 (H) Jag gick då bort till ängeln och bad honom ge mig den lilla bokrullen. Han svarade mig: "Ta den och ät upp den! Den ska svida i din mage men vara söt som honung i din mun." 10 Jag tog bokrullen ur ängelns hand och åt upp den, och i min mun var den söt som honung. Men när jag hade ätit den sved det i min mage. 11 (I) Och man sade till mig: "Du måste profetera på nytt om många folk och länder och språk och kungar."
Jesus förklarar liknelsen om ogräset
36 Sedan lämnade Jesus folket och gick hem. Hans lärjungar kom då fram till honom och sade: "Förklara liknelsen om ogräset i åkern för oss." 37 Han svarade: "Den som sår den goda säden är Människosonen. 38 (A) Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. 39 (B) Fienden som sådde det är djävulen. Skörden är tidens slut, och skördemännen är änglar. 40 Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld ska det bli vid tidens slut. 41 Människosonen ska sända ut sina änglar, och de ska samla ihop ur hans rike allt som förleder och alla som gör orätt 42 (C) och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och gnissla tänder. 43 (D) Då ska de rättfärdiga lysa som solen i sin Fars rike. Hör, du som har öron!
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation