Book of Common Prayer
Herren som den frommes arv
16 En inskrift[a] av David.
Skydda mig, Gud,
för till dig tar jag min tillflykt.
2 Jag säger till Herren: ”Du är min Herre,
och allt mitt goda kommer från dig.”[b]
3 Hos de heliga i landet, de härliga,
har jag all min glädje.
4 De som jagar efter andra gudar
kommer att dra mer olycka över sig.
Jag tänker inte offra blodsoffer åt dem,
och jag vill inte ens uttala deras namn.
5 Herren själv är min arvedel, min bägare.
Du bestämmer min del.
6 Jag har fått mig tilldelad en underbar lott,
ja, ljuvlig är min arvedel.
7 Jag vill lova Herren, som ger mig råd,
på natten förmanar mig mitt innersta.
8 Jag har alltid Herren inför mig,
eftersom han står vid min sida vacklar jag inte.
9 Därför är mitt hjärta fyllt av glädje,
och jag ropar ut mitt jubel,
också min kropp vilar i trygghet,
10 för du ska inte lämna mig kvar i dödsriket,
eller låta din helige förmultna.
11 Du visar mig vägen till livet,
du fyller mig med glädje inför dig,
med ljuvlighet vid din högra sida för alltid.
En oskyldig mans bön
17 En bön av David.
Hör, Herre, min rättfärdiga sak!
Hör min bön, lyssna! Min bön kommer inte från oärliga läppar.
2 Jag väntar på min rätt från dig,
för du ser vad som är rätt.
3 Du prövar mitt innersta,
du utforskar mig om natten,
du granskar mig men finner inget.
Jag vill inte tillåta någon överträdelse komma ur min mun,
4 som människor gör.
Jag har hållit de ord som du talat,
jag har hållit mig borta från män som brukar våld.[c]
5 Jag har hållit mina steg på dina vägar,
mina fötter har inte stapplat.
6 Jag ropar till dig, för du svarar mig, Gud.
Lyssna på mig, hör vad jag säger.
7 Visa din underbara nåd,
du som med din starka hand
räddar dem som tar sin tillflykt till dig
undan sina motståndare.
8 Bevara mig som din ögonsten,
göm mig under dina vingars skugga,
9 för de gudlösa som anfaller mig,
mina dödsfiender som omger mig.
10 De har förhärdat sina hjärtan,
de tar stora ord i sin mun.
11 De omringar oss överallt där vi går,
med sin blick följer de mig för att slå mig till marken.[d]
12 Han är som ett lejon,
ivrigt att slita sönder sitt byte,
som unga lejon
som ligger på lur.
13 Stå upp, Herre, gå emot honom!
Slå ner honom!
Rädda mig från de onda med ditt svärd!
14 Herre, rädda mig med din hand från sådana,
från världens människor,
som har fått sin del här i livet,
vilkas buk du fyller med din rikedom,
vilkas söner är många och kan samla rikedom åt sina barn.[e]
15 I rättfärdighet ska jag se ditt ansikte,
det ska ge mig tröst och tillfredsställelse att få se din likhet när jag vaknar.
En lidandepsalm som börjar i djupaste förtvivlan men övergår i glädje och jubel.[a]
22 För körledaren, efter ”Morgonrodnadens hind”[b]. En psalm av David.
2 Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?
Min räddning förblir långt borta,
hur förtvivlat jag än ropar.
3 Min Gud, jag ropar på dagen, men du svarar inte,
på natten, men jag får ingen ro,
4 och ändå är du den Helige,
till vars tron Israels lovsång stiger.
5 Våra fäder satte sin tillit till dig,
de förtröstade på dig,
och du befriade dem.
6 De ropade till dig och blev räddade.
De förtröstade på dig och blev aldrig besvikna.
7 Men jag är en mask och inte en människa,
hånad av människor
och föraktad av folket.
8 Alla som ser mig hånar mig,
de hånskrattar åt mig
och skakar på huvudet.
9 ”Han förlitar ju sig på Herren,
låt nu Herren gripa in och befria honom,
eftersom han älskar honom!”
10 Herre, du hjälpte mig ut ur min mors liv,
du lät mig vila tryggt vid min mors bröst.
11 Alltsedan min födelse är jag överlämnad åt dig,
sedan jag föddes har du varit min Gud.
12 Var inte långt borta från mig
när jag är i nöd
och ingen finns som hjälper.
13 Tjurar i mängd omger mig,
Bashans tjurar omringar mig.
14 De kommer mot mig med öppna gap
som rovlystna, rytande lejon.
15 Jag hälls ut som vatten,
och alla mina ben är ur led.
Mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt inre.
16 Min styrka har torkat ihop som en lerskärva.
Min tunga klibbar fast i gommen,
och du lägger mig i dödens stoft.
17 Hundar omger mig,
en hop onda män omringar mig.
De har genomborrat[c] mina händer och fötter,
18 och jag kan räkna varje ben i min kropp.
De ser och stirrar på mig.
19 De delar mina kläder mellan sig,
och kastar lott om min klädnad.
20 Herre, var inte så långt borta,
du, min styrka, skynda dig och hjälp mig!
21 Rädda mig från svärdet,
mitt dyrbara liv från hundarnas våld!
22 Rädda mig från lejonens gap
och från vildoxarnas horn.
Du svarar mig.[d]
23 Jag ska göra ditt namn känt för mina bröder.
Jag ska prisa dig mitt i församlingen.
24 Ni som fruktar Herren, prisa honom,
ära honom, ni ättlingar till Jakob!
Bäva för honom, Israels ätt!
25 Han har inte föraktat eller försmått den lidandes elände,
han har inte dolt sitt ansikte för honom,
utan hört hans rop om hjälp.
26 Från dig kommer min lovsång
i den stora församlingen,
jag ska uppfylla mina löften
inför dem som fruktar dig.
27 De ödmjuka ska äta och bli mätta.
De som söker Herren ska prisa honom.
Må ni få livsmod för evigt!
28 Hela jorden ska minnas det och återvända till Herren,
alla folk och stammar ska tillbe honom.
29 Herren tillhör riket
och han regerar över folken.
30 Jordens alla rika ska tillbe honom,
böja knä inför honom,
alla de som sänks ner i stoftet,
de som inte kan hålla sig själva vid liv.[e]
31 De efterkommande ska också tjäna honom,
och de ska få höra om Herren.
32 De ska komma och förkunna hans rättfärdighet
för folk som ännu inte är födda,
för detta har han gjort.
Rut blir Boas hustru
Boas talar med den närmaste släktingen
4 Boas gick till stadsporten och träffade där återlösaren han talat om. ”Kom”, sa han till honom. ”Sätt dig här min vän!” Han kom och slog sig ner där, 2 och Boas bad tio av de äldste i staden att komma och sätta sig där. Det gjorde de.
3 Då sa han till släktingen: ”Noomi, som kom tillbaka till oss från Moab, vill sälja den mark som tillhörde vår bror Elimelek. 4 Jag tänkte att jag skulle prata med dig om saken, så att du kan köpa den om du så önskar inför mitt folks äldste. Låt mig få veta på en gång om du vill återlösa marken, för om inte du tar den, så gör jag det. Du står först i tur att köpa den och sedan kommer jag.” ”Jag köper den”, svarade mannen.
5 ”Om du köper marken av Noomi, innebär det också att du övertar den moabitiska änkan Rut, så att den dödes namn bevaras på hans arv”, sa Boas till honom. 6 ”Då kan jag inte lösa in den”, svarade mannen. ”Det skulle skada min egendom. Lös du in den, för jag kan inte göra det.”
7 På den tiden var det sed i Israel att man tog av sig sin sandal och överlämnade den till den andra parten som ett tecken på att man var överens och att överenskommelsen var bindande. 8 När mannen alltså sagt till Boas: ”Köp du åkern”, drog han av sig sin sandal.
9 Då sa Boas till de äldste och alla de andra som stod runt omkring dem: ”Ni har alla sett att jag i dag har köpt all Elimeleks, Kiljons och Machlons egendom av Noomi, 10 och att jag också har betalat för moabitiskan Rut, Machlons änka, så att hon kan bli min hustru och hennes mans namn kan föras vidare, så att det inte utplånas ur hans släkt eller vår stadsport. Ni är vittnen till detta.”
11 Allt folket som stod där och de äldste svarade: ”Vi är vittnen till detta. Måtte Herren göra denna kvinna som nu kommer in i ditt hus lika fruktsam som Rakel och Lea från vilka hela Israels folk härstammar! Må du bli mäktig i Efrata och en framgångsrik man i Betlehem 12 och må dina ättlingar, som Herren ska ge dig genom denna unga kvinna, bli som de som härstammar från Peres, son till Tamar och Juda.”
Rut blir Davids stammoder
(1 Krön 2:5-15; Matt 1:3-6; Luk 3:31-33)
13 Boas gifte sig alltså med Rut och han låg med henne och Herren lät henne bli med barn och föda en son.
14 Kvinnorna i staden sa till Noomi: ”Lovad vare Herren som har gett dig en återlösare! Måtte han bli berömd i Israel! 15 Han ska få dig att känna dig ung på nytt och sonen ska vara ditt stöd på ålderdomen, för han är son till din sonhustru som älskar dig och är för dig mer än sju söner.” 16 Noomi tog hand om barnet 17 och grannkvinnorna sa: ”Nu har Noomi fått en son!” Pojken fick namnet Oved och han kom senare att bli far till Jishaj, Davids far.
Råd angående församlingens ledare
17 Församlingsledare som är bra på att leda är värda dubbel respekt, särskilt de som arbetar hårt med förkunnelse och undervisning. 18 Det står ju i Skriften: ”Du ska inte binda ihop munnen på en oxe som tröskar”[a], och: ”Arbetaren är värd sin lön.”[b]
19 Lyssna inte på anklagelser mot en ledare om det inte finns två eller tre vittnen som kan bekräfta anklagelsen.[c] 20 Men de som syndar ska tillrättavisas inför alla, så att också de andra blir varnade.
21 Jag befaller dig inför Gud och inför Kristus Jesus och de utvalda änglarna att alltid följa detta, utan att ta ställning för eller emot någon och utan att särbehandla någon.
22 Tänk efter ordentligt innan du lägger händerna på någon, och gör dig inte medskyldig till någons synder. Håll dig själv ren.
23 Drick inte längre bara vatten utan också lite vin, eftersom du har problem med magen och ofta är sjuk.
24 Vissa människor syndar helt öppet, och de får sin dom i förväg. Men andras synder avslöjas långt senare. 25 På samma sätt visar sig de goda gärningarna helt öppet, och de som inte syns kan ändå inte förbli dolda.
Jesus botar en man på sabbaten
14 En sabbat var Jesus hembjuden på mat till en farisé som var medlem i rådet[a]. Man observerade honom noga, 2 eftersom det där fanns framför honom en man som led av vatten i kroppen. 3 Jesus frågade då fariseerna och de laglärda: ”Är det tillåtet att bota någon på sabbaten eller inte?”
4 Men de teg. Då rörde Jesus vid mannen och botade honom och lät honom gå.
5 Sedan sa han till dem: ”Om någon av er har ett barn eller kanske en oxe som ramlar i en brunn, drar ni då inte genast upp dem, även om det skulle råka vara sabbat?”
6 Men det kunde de inte svara på.
Sträva inte efter främsta platsen
7 När Jesus såg att gästerna försökte få de främsta platserna vid bordet, gav han dem denna liknelse: 8 ”Om du blir bjuden på bröllop, så sträva inte efter att få den främsta platsen. Det kan ju komma någon som är mer respekterad än du, 9 och då kommer värden och säger: ’Kan du vara snäll och lämna din plats åt den här personen.’ Då måste du generad söka upp en plats längst ner vid bordet.
10 När du är bjuden, välj istället en plats längst ner. När värden då kommer och ser dig kanske han säger: ’Min vän, det finns en bättre plats här framme för dig!’ Då kommer du att bli hedrad inför alla de andra gästerna. 11 Den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.