Book of Common Prayer
Första boken
(1—41)
Den rättfärdiges lyckliga liv i kontrast till den gudlöses
1 Lycklig är den som inte följer de ogudaktigas råd,
inte vandrar på syndares väg
eller sitter bland hädare.
2 Han gläder sig i stället över Herrens lag
och reciterar den dag och natt.
3 Han är som ett träd
som växer vid flodstranden,
som bär sin frukt i rätt tid
och vars löv aldrig vissnar.
Han lyckas med allt han gör.
4 Men så är det inte med de gudlösa.
De skingras som agnar för vinden.
5 Därför kan de gudlösa inte bestå på domens dag,
ej heller syndarna bland de rättfärdiga.
6 För Herren vakar över de rättfärdigas väg,
men de gudlösas väg tar slut.
Sions kung[a]
2 Varför gör folken uppror?
Varför smider de meningslösa planer?
2 Jordens kungar reser sig,
makthavarna samlas
mot Herren
och mot hans smorde[b].
3 ”Låt oss slita sönder deras band,
kasta av oss deras bojor!”
4 Han som bor i himlen ler,
Herren hånskrattar åt dem.
5 Sedan tillrättavisar han dem i sin vrede,
i sin vredes glöd förskräcker han dem:
6 ”Jag har installerat min kung
på Sion, mitt heliga berg.”
7 Jag vill förkunna Herrens beslut;
han sa till mig:
”Du är min son. Idag har jag blivit din far[c].
8 Begär av mig, och jag ska ge dig alla folk som arv
och hela jorden som egendom.
9 Du ska krossa dem med järnspira,
slå sönder dem som lerkrukor.”
10 Ni kungar, var nu förståndiga,
låt er varnas, ni härskare på jorden!
11 Tjäna Herren med fruktan,
och gläd er i bävan![d]
12 Kyss sonen,
så att hans vrede inte uppväcks
och ni förgås på er väg!
Hans vrede kan snart upptändas.
Lyckliga är de som tar sin tillflykt till honom!
Förtröstan på Gud för hans beskydd
3 En psalm av David, när han flydde från sin son Absalom.
2 Herre, mina fiender är så många!
Det är många som reser sig mot mig,
3 många som säger om mig:
”Det finns ingen räddning för honom hos Gud.” Séla[e]
4 Men du, Herre, är min sköld runt omkring mig,
min ära, den som lyfter upp mitt huvud.
5 Jag ropar till Herren,
och han hör mig från sitt heliga berg. Séla
6 Jag lägger mig ner, sover, och vaknar igen,
för Herren stöder mig.
7 Jag är inte rädd för de tiotusentals människor
som omringar mig från alla håll.
8 Stå upp, Herre! Rädda mig, min Gud!
Du slår alla mina fiender på käken
och krossar de gudlösas tänder.
9 Räddningen kommer från Herren.
Låt din välsignelse komma över ditt folk! Séla
Bön, förtröstan
4 För körledaren[f], till stränginstrument. En psalm av David.
2 Svara mig när jag ropar,
min rättfärdighets Gud.
I mitt trångmål öppnar du vägen för mig.
Var nådig mot mig och hör min bön!
3 Ni människor, hur länge ska ni förolämpa min heder,
älska tomhet och söka lögn? Séla
4 Ni ska veta att Herren har avskilt den fromme åt sig.
Han hör mig när jag ropar till honom.
5 Grips ni av vrede, så synda inte.
Tänk i ert innersta, när ni ligger på er bädd: ”Var stilla.” Séla
6 Bär fram rätta offer,
förtrösta på Herren.
7 Många frågar: ”Vem kan visa oss något gott?”
Herre, låt ditt ansiktes ljus lysa över oss!
8 Du har lagt en större glädje i mitt innersta
än vad de fått av sitt myckna korn och vin.
9 Jag lägger mig ner i frid och sover,
för du, Herre, du ensam, låter mig bo i trygghet.
En oskyldig mans bön om Guds dom
7 En klagosång[a] av David, som han sjöng till Herren för benjaminiten Kushs skull.
2 Herre, min Gud, till dig tar jag min tillflykt,
rädda mig från mina förföljare, befria mig!
3 Låt dem inte riva mig som lejon
och slita mig i stycken utan att någon räddar mig.
4 Herre, min Gud, om jag har gjort detta,
om jag har handlat fel,
5 om jag har lönat min vän med ont
och plundrat min ovän utan orsak,
6 låt då fienden förfölja mig och hinna upp mig,
trampa mitt liv till marken
och lägga min ära i stoftet. Séla
7 Herre! Res dig i din vrede,
stå upp mot mina fienders raseri!
Vakna upp, min Gud,
du som bestämmer domen.
8 Samla alla folken runt omkring dig,
regera över dem från höjden!
9 Herren är den som dömer folken.
Döm mig, Herre,
efter min rättfärdighet,
efter min integritet.
10 Gör slut på de gudlösas ondska,
låt den rättfärdige stå fast!
Den som prövar sinne och känslor[b] är en rättfärdig Gud.
11 Gud är min sköld,
han räddar de rättsinniga.
12 Gud dömer i rättfärdighet,
Gud ger uttryck för sin vrede varje dag.
13 Om någon inte vill vända om,
slipar han sitt svärd,
spänner sin båge,
14 gör sitt dödande vapen redo
och tar fram sina brinnande pilar.
15 Se, denne är havande med orätt,
han avlar ofärd och föder lögn.
16 Han gräver en grop och gör den djup
men faller själv i den grop han grävt.
17 Olyckan han planerat kommer över honom själv,
våldet drabbar hans eget huvud.
18 Jag vill prisa Herren för hans rättfärdighet.
Jag vill lovsjunga Herrens, den Högstes, namn.
Rut väljer att gå med Noomi
Noomi mister både man och söner
1 Vid den tid när domare regerade i Israel, blev det en svår hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda lämnade då landet tillsammans med sin hustru och sina två söner och bosatte sig i Moabs land. 2 Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi, och hans två söner Machlon och Kiljon. De var efratiter från Betlehem i Juda och kom till Moab för att stanna där. 3 Men Elimelek, Noomis man, dog i Moab och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.
4 Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare 5 dog även Machlon och Kiljon och Noomi hade nu varken make eller söner. 6 Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. 7 Så lämnade hon platsen där hon bott och hennes två svärdöttrar följde med henne på vägen tillbaka till Juda.
8 Hon sa till sina båda sonhustrur: ”Vänd ni tillbaka till era mödrar och deras hem! Herren ska visa er nåd såsom ni har visat mot både mig och våra döda. 9 Må han också ge er trygghet med hem och make!”
Sedan kysste hon dem och då började de båda att gråta. 10 ”Nej”, sa de. ”Vi vill följa med dig till ditt folk!”
11 ”Vänd tillbaka, mina döttrar”, svarade Noomi. ”Varför skulle ni följa mig? Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med. 12 Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om jag skulle tänka att ännu finns det hopp för mig och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner, 13 skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, min lott är för bitter för er, för Herren har låtit allt detta drabba mig.”
14 Och så fortsatte de att gråta och Orpa kysste sin svärmor till farväl, men Rut höll sig fast vid Noomi.
15 ”Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud”, sa Noomi till henne. ”Du borde göra likadant.”
16 Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, och gå tillbaka, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud ska vara min Gud. 17 Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om något annat än döden får skilja oss åt!”
18 När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.
Hälsning
1 Från Paulus, som är apostel[a] åt Kristus[b] Jesus på uppdrag av Gud, vår Frälsare, och Kristus Jesus, vårt hopp.
2 Till Timotheos, hans äkta barn i tron.
Nåd, barmhärtighet och frid från Gud Fadern och Kristus Jesus, vår Herre.
Varning för falska läror
3 Jag vill att du stannar i Efesos, så som jag bad dig innan jag reste till Makedonien. Vissa personer i Efesos sprider nämligen falska läror, och jag vill att du förmanar dem så att de slutar med detta 4 och inte fortsätter att forska i myter och ändlösa släktlistor. Sådant leder bara till oenighet och främjar inte Guds plan, som verkar genom tron. 5 Målet för dina förmaningar ska vara kärlek från ett rent hjärta, ett gott samvete och en uppriktig tro. 6 Vissa har helt lämnat detta och ägnar sig åt att tala om meningslösheter. 7 De vill bli lärare i lagen, men förstår inte vad de själva säger eller vad de med en sådan självsäkerhet talar om.
8 Vi vet att lagen är god, om den bara används rätt. 9 Vi vet ju att den inte finns till för de rättfärdiga, utan för dem som struntar i den och bryter mot den, för ogudaktiga och syndiga människor, för oheliga och gudlösa, för sådana som slår sin far och mor, för mördare,[c] 10 för dem som lever i sexuell omoral eller homosexualitet, för kidnappare, för dem som ljuger eller vittnar falskt, och för alla andra som gör sådant som strider mot den sunda läran. 11 Så är det i enlighet med evangeliet om den välsignade Gudens härlighet, det budskapet som har anförtrotts åt mig.
Paulus tackar Jesus för hans kärlek och förlåtelse
12 Jag tackar Kristus Jesus, vår Herre, som har gett mig kraft, för att han ansåg mig värd förtroendet att bli hans tjänare, 13 trots att jag tidigare hånade honom och var en våldsam förföljare. Men han förbarmade sig över mig, eftersom jag agerade i okunnighet och otro. 14 Vår Herres nåd var överflödande, med tro och kärlek i Kristus Jesus.
15 Detta budskap är tillförlitligt och i sin helhet värt att ta emot. Kristus Jesus kom ju hit till världen för att rädda syndare, och bland dem är jag den störste. 16 Men jag fick förbarmande, för att Kristus skulle visa vilket oändligt tålamod han har med mig och göra mig till en förebild för dem som kommer till tro på honom och får evigt liv. 17 Äran och härligheten tillhör evighetens Kung, den oförgänglige, den osynlige, den som ensam är Gud, i all evighet! Amen.
Vänd om till Gud
13 Just då kom några och berättade för Jesus om de galileer som Pilatus hade dödat medan de offrade i templet.
2 Jesus frågade då: ”Tror ni att dessa galileer var större syndare än de andra i Galileen? Var det därför de fick lida? 3 Nej! Men jag säger er att om ni inte vänder om, så ska ni också mista livet[a].
4 Och hur var det med de arton människor som dog när tornet i Siloa föll över dem? Var de större syndare än alla andra i Jerusalem? 5 Nej! Men jag säger er att om ni inte vänder om, så ska ni också mista livet.”
6 Sedan berättade han en liknelse: ”En man planterade ett fikonträd i sin vingård. Sedan kom han för att se om det fanns någon frukt på det, men han hittade ingen. 7 Till sist bad han sin trädgårdsmästare att hugga ner trädet. ’Jag har i tre år kommit och letat efter frukt på det, utan att finna någonting’, sa han. ’Varför låta det ta upp näring ur jorden?’ 8 Men trädgårdsmästaren bad: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så ska jag gräva runt det och ge det gödning. 9 Kanske blir det fikon på det nästa år. Om inte, så kan du hugga ner det då.’ ”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.