Book of Common Prayer
Staden där folken föds på nytt
87 (A) En psalm, en sång av Koras söner.
Han har grundat sin stad
på de heliga bergen.
2 (B) Herren älskar Sions portar
mest av alla Jakobs boningar.
3 (C) Härliga ting har sagts om dig,
Guds stad. Sela
4 (D) "Jag ska räkna Rahab[a] och Babel
bland mina bekännare,
Filisteen och Tyrus
tillsammans med Kush[b].
De är födda där."
5 (E) Om Sion ska det sägas:
"Den och den är född där."
Och han, den Högste,
håller det vid makt.
6 (F) När Herren upptecknar folken
ska han räkna så:
"De är födda där." Sela
7 (G) Under sång och dans ska man säga:
"Alla mina källor har jag i dig."
FJÄRDE BOKEN
Guds evighet och vår förgänglighet
90 (A) En bön av gudsmannen Mose.
Herre, du har varit vår tillflykt[a]
från släkte till släkte.
2 (B) Innan bergen blev till
och du skapade jorden och världen,
från evighet till evighet är du,
Gud.
3 (C) Du låter människan
vända åter till stoft,
du säger: "Vänd om,
ni människors[b] barn!"
4 (D) Tusen år är i dina ögon
som dagen i går som försvann,
som en av nattens timmar[c].
5 (E) Du sköljer bort dem,
de är som en sömn.
Om morgonen gror de som gräset,
6 (F) om morgonen gror det och blomstrar,
mot kvällen vissnar det och torkar.
7 Vi går under genom din vrede,
förskräckta av din glöd.
8 (G) Du ställer våra synder inför dig,
våra hemligheter
i ditt ansiktes ljus.
9 (H) Alla våra dagar försvinner
genom din vrede,
vi slutar våra år som en suck.
10 (I) Vårt liv varar sjuttio år,
eller åttio om krafterna räcker.
När det är som bäst
är det möda och bekymmer.
Snart är det slut och vi flyger bort.
11 (J) Vem känner din vredes kraft
och din harm
så att han fruktar dig?
12 (K) Lär oss att våra dagar är räknade,
så att vi får visa hjärtan.
13 (L) Kom tillbaka, Herre!
Hur länge dröjer du?
Förbarma dig över dina tjänare!
14 Mätta oss med din nåd
när morgonen gryr,
så att vi får jubla och glädjas
i alla våra dagar.
15 Gläd oss lika många dagar
som du plågat oss,
lika många år
som vi sett det onda.
16 Låt din gärning bli synlig
för dina tjänare
och din härlighet över deras barn,
17 och låt Herren vår Guds ljuvlighet
vila över oss.
Ge oss framgång
med våra händers verk,
ja, ge framgång
åt våra händers verk.
Evig är hans nåd
136 [a]Tacka Herren, för han är god,
evig är hans nåd.
2 [b]Tacka gudarnas Gud,
evig är hans nåd.
3 [c]Tacka herrarnas Herre,
evig är hans nåd.
4 [d]Han ensam gör stora under,
evig är hans nåd.
5 [e]Han gjorde himlen med förstånd,
evig är hans nåd,
6 [f]han bredde ut jorden över vattnen,
evig är hans nåd,
7 [g]och gjorde de stora ljusen,
evig är hans nåd,
8 solen till att råda över dagen,
evig är hans nåd,
9 månen och stjärnorna
till att råda över natten,
evig är hans nåd.
10 [h]Han slog de förstfödda i Egypten,
evig är hans nåd,
11 [i]och förde Israel ut därifrån,
evig är hans nåd,
12 [j]med stark hand och utsträckt arm,
evig är hans nåd.
13 [k]Han delade Röda havet mitt itu,
evig är hans nåd,
14 och förde Israel igenom det,
evig är hans nåd,
15 men skingrade farao
och hans här i Röda havet,
evig är hans nåd.
16 Han förde sitt folk genom öknen,
evig är hans nåd,
17 [l]han slog stora kungar,
evig är hans nåd,
18 och dräpte mäktiga kungar,
evig är hans nåd,
19 [m]Sichon, amoreernas kung,
evig är hans nåd,
20 [n]och Og, Bashans kung,
evig är hans nåd,
21 [o]och gav deras land som arvedel,
evig är hans nåd,
22 som arvedel åt sin tjänare Israel,
evig är hans nåd.
23 [p]Han tänkte på oss i vår förnedring,
evig är hans nåd,
24 och ryckte oss
ur våra fienders våld,
evig är hans nåd.
25 [q]Han ger mat åt allt levande,
evig är hans nåd.
26 Tacka himlens Gud,
evig är hans nåd!
Abimelek dör
22 När Abimelek hade härskat över Israel i tre år, 23 sände Gud en ond ande mellan Abimelek och Shekems män så att dessa avföll från Abimelek. 24 Det skedde för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle bli hämnat och för att deras blod skulle komma över deras bror Abimelek som dödade dem, och över Shekems män som hade hjälpt honom att döda sina bröder. 25 För att skada honom lade Shekems män folk i bakhåll på bergshöjderna, och de plundrade alla som gick den vägen. Detta berättades för Abimelek.
50 Och Abimelek drog bort till Tebes och belägrade Tebes och intog det. 51 Men mitt i staden fanns ett starkt torn. Dit flydde alla män och kvinnor, stadens alla medborgare, och stängde igen om sig. Sedan steg de upp på tornets tak. 52 Men Abimelek kom till tornet och angrep det. När han närmade sig tornets port för att bränna den, 53 kastade en kvinna ner en kvarnsten[a] på Abimeleks huvud och spräckte hans skalle. 54 (A) Han ropade genast på sin väpnare och sade till honom: ”Dra ditt svärd och döda mig så att de inte säger om mig: En kvinna dödade honom.” Hans tjänare genomborrade honom och han dog. 55 När israeliterna såg att Abimelek var död, gick var och en hem till sitt.
56 Så lät Gud Abimelek få igen det onda som han hade gjort mot sin far när han dödade sina sjuttio bröder. 57 Och allt det onda som Shekems män hade gjort lät Gud komma tillbaka över deras egna huvuden. Så kom Jotams, Jerubbaals sons, förbannelse över dem.
Ett hjärta och en själ
32 (A) Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt. 33 Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla.
34 (B) Ingen av dem led någon brist, för alla som hade mark eller hus sålde sådant som de ägde och bar fram betalningen för det som sålts 35 (C) och lade ner det vid apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter hans behov. 36 (D) Även Josef, en levit född på Cypern som apostlarna kallade Barnabas[a] (det betyder Tröstens son), 37 hade en åker. Han sålde den och bar fram pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter.
Ananias och Safira
5 Men en man som hette Ananias sålde med sin hustru Safira en egendom 2 och smusslade sedan undan en del av betalningen, med hustruns vetskap. Han bar fram resten och lade det vid apostlarnas fötter.
3 (E) Då sade Petrus: "Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög för den helige Ande och smusslade undan en del av pengarna för marken? 4 Var den inte din så länge du hade den? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor utan för Gud." 5 När Ananias hörde de orden föll han ner och dog, och stor fruktan kom över alla som hörde det. 6 De yngre männen kom och svepte honom, bar bort och begravde honom.
7 Omkring tre timmar senare kom hans hustru in utan att veta vad som hade hänt. 8 Petrus frågade henne: "Säg mig, sålde ni marken för det beloppet?" Hon svarade: "Ja, för det beloppet." 9 Då sade Petrus till henne: "Varför kom ni överens om att fresta Herrens Ande? Se, de som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också." 10 Och plötsligt föll hon död ner vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. 11 Stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde om det.
Det gamla och det nya templet
13 Judarnas påsk närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. 14 (A) På tempelplatsen såg han dem som sålde oxar, får och duvor och dem som satt där och växlade[a] pengar. 15 Då gjorde han en piska av rep och drev ut allesammans från tempelgården med både får och oxar. Han slog ut växlarnas mynt och välte deras bord, 16 och till duvförsäljarna sade han: "Ta bort det härifrån! Gör inte min Fars hus till en marknadsplats!" 17 Hans lärjungar kom då ihåg att det står skrivet: Brinnande iver för ditt hus ska förtära mig.[b]
18 (B) Då reagerade judarna och frågade honom: "Vad kan du visa oss för tecken eftersom du gör så här?" 19 (C) Jesus svarade: "Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar." 20 Judarna sade: "I fyrtiosex år har man byggt[c] på det här templet, och du ska resa upp det på tre dagar!" 21 (D) Men templet han talade om var hans kropp. 22 (E) När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och på ordet som Jesus hade sagt.
23 Medan han var i Jerusalem under påskhögtiden kom många till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde. 24 Men själv anförtrodde han sig inte åt dem, eftersom han kände alla 25 (F) och inte behövde höra någon vittna om människan. Han visste själv vad som fanns i människan.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation