Book of Common Prayer
Visa din makt och härlighet
1-2 Israels herde, du som leder Israel som en herde leder sin hjord! Gud, som tronar över keruberna, lyssna när jag ber! Visa din makt och härlighet!
3 Låt Efraim, Benjamin och Manasse se att du reser dig och räddar oss med din kraft.
4 Upprätta oss, o Gud! Se på oss i glädje och kärlek så att vi blir räddade!
5 Herre, du som är Gud över himmel och jord, hur länge ska du vara förargad på oss och förkasta våra böner?
6 Sorg och tårar har varit vår enda föda.
7 Du har gjort oss till åtlöje bland de folk som bor runt omkring oss. De skrattar åt oss.
8 Upprätta oss, o Gud. Se på oss i glädje och kärlek. Bara då blir vi räddade.
9 Du förde oss ut ur Egypten, som om vi hade varit en ömtålig vinstock, och du planterade oss på nytt i ett land från vilket du drivit bort alla främmande folk.
10 Du beredde marken och odlade den. Där slog vi rot och bredde ut oss.
11 Bergen täcktes med vår skugga. Vi var som stora cederträd,
12 som var utspridda över hela landet ända från Medelhavet till floden Eufrat.
13 Men nu har du brutit ner våra murar och lämnat oss utan skydd. Vem som helst som kommer förbi kan plundra oss.
14 Vildsvin från skogarna trampar ner våra marker, och vilda djur roffar åt sig mat från oss.
15 Kom tillbaka och välsigna oss, Gud, du som är Gud över himmel och jord. Se ner från himlen och ta hand om ditt vinträd!
16 Skydda vad du har planterat, denne son som du själv har fostrat.
17 Våra fiender har huggit ner oss och satt eld på oss, men de ska förgås när de ser ditt ansikte!
18 Styrk det folk som du har utvalt och som växt sig starkt hos dig.
19 Då ska vi aldrig mer överge dig! Håll oss vid liv så att vi alltid kan lova dig.
20 Upprätta oss, o Gud, du som är Gud över himmel och jord! Se på oss i glädje och kärlek. Bara då kan vi bli räddade.
Gud, du har väl inte övergett mig
1-2 Jag ropar till Herren. Jag ropar till honom så högt jag kan, för att han ska lyssna!
3 Jag har ångest och ser ingen utväg mer. Till och med om nätterna ber jag och sträcker mina händer mot himlen. Det finns ingen tröst för mig.
4 När jag tänker på Gud suckar jag, och när jag ser hur jag har det så förlorar jag allt mod.
5 Han håller mig vaken, och i min oro kan jag inte få fram ett ord mer.
6 Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var förr,
7 på den tiden då vi spelade och sjöng glada sånger till långt in på nätterna. Jag tänker på detta och funderar över skillnaden mellan då och nu.
8 Har Herren övergett mig? Ska han aldrig mer hjälpa mig?
9 Är hans kärlek borta för alltid? Har han svikit sitt löfte?
10 Har han glömt bort att visa mig sin nåd? Har han i vrede slagit igen dörren framför den han älskar?
11 Jag sa: Det som gör mig mest ont är att Guds kärlek och välsignelse inte är som förr.
12 Jag kommer ihåg alla hans stora under.
13 Dessa underbara gärningar är jämt och ständigt i mina tankar. Jag kan inte låta bli att tänka på dem.
14 Gud, allt vad du gör är heligt. Var finns det någon annan gud så mäktig som du?
15 Du är en Gud som gör under! Du visar fortfarande din stora makt.
16 Med din styrka räddade du ditt folk och du ledde Jakobs och Josefs söner ut ur Egypten.
17 När Röda havet såg dig, fylldes det av skräck! Det bävade ända ner i djupet!
18 Från molnen öste regnet ner och åskan mullrade i skyn och blixtarna flammade.
19 Ja, din stämma hördes i stormen. Bländande blixtar lyste upp världen! Jorden skakade och bävade.
20 Du banade en väg rakt genom havet. Vi kunde inte se dina fotsteg, och vi visste inte att vägen fanns där!
21 Men du ledde ditt folk som en fårhjord, med Mose och Aron som herdar.
Guds fiender har ödelagt landet
79 Gud, främmande folk har angripit det land som du har gett oss. Ditt tempel är nersmutsat, och Jerusalem ligger i ruiner.
2 Ditt folk har blivit besegrat och fåglar och vilda djur äter nu upp deras kroppar.
3 Fienden har dödat hela Jerusalems befolkning. De ställde till med ett fruktansvärt blodbad. Ingen enda finns kvar för att begrava de döda,
4 och alla folk runt omkring oss hånskrattar åt oss och spottar oss i ansiktet.
5 Herre, hur länge ska du vara vred på oss? Kommer din vrede att brinna som en eld tills allt hopp är ute?
6 Ös ut din vrede över alla gudlösa folk, men inte över oss! Låt den drabba riken som vägrar att be till dig och som inte ropar på ditt namn!
7 De har fått ditt folk Israel på fall och ödelagt landet.
8 Varför ska vi bli straffade för våra förfäders synder? Låt i stället din kärlek fylla våra behov.
9 Hjälp oss, vår frälsnings Gud! Hjälp oss för ditt namns skull. Fräls oss och förlåt oss våra synder!
10 Varför ska främmande folk få hånskratta och säga: Var är er Gud? Nej, låt alla få se hur du hämnas dina fiender för ditt folks blod!
11 Lyssna till fångarnas och de dödsdömdas stönande! Visa din makt genom att rädda dem.
12 Herre, låt dem få sjufalt igen, dessa folk som hånar dig!
13 Då kommer vi, som är ditt folk och får i din hjord, att tacka dig i evighet. Och från generation till generation ska vi prisa din storhet!
Esra leder folket i bön och bekännelse
1-2 Den tjugofjärde dagen i samma månad återvände folket för ännu en högtid. Den här gången fastade de, klädde sig i säcktyg och strödde aska i håret, och israeliterna avskilde sig från alla utlänningar.
3 Under några timmar lästes Guds lag högt för dem, och under de följande timmarna bekände man sina egna och sina förfäders synder och tillbad Herren, sin Gud.
4 Leviterna Jesua, Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och Kenani stod på plattformen och prisade Herren med glädjesånger och uppmanade folket att delta:
5 Stå upp och lova Herren, er Gud, som lever från evighet till evighet. Prisa hans underbara namn! Det är mycket större än vad vi kan tänka eller säga. Bönen fortsatte sedan under ledning av Jesua, Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia, Sebanja och Petaja:
6 Du ensam är Herre. Du har gjort himlen och jorden och haven och allt som är i dem. Du ger liv åt allt och uppehåller allt, och himlens härskaror tillber dig.
7 Du är Herren Gud, som utvalde Abram och ledde honom ut ur det kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham.
8 När han var trofast mot dig, ingick du ett avtal med honom och lovade att han och hans ättlingar för alltid skulle få det land som tillhörde kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, jebuseerna och girgaseerna. Nu har du gjort vad du lovade och vi vet att du är rättfärdig och alltid håller ditt ord.
9 Du såg våra förfäders sorg och bedrövelse i Egypten och hörde deras rop vid Röda havet.
10 Du utförde stora under och tecken inför Farao och hans folk, för du visste hur illa egyptierna behandlade ditt folk. Du har skaffat dig ett ärat namn, genom dessa handlingar som aldrig kommer att glömmas.
11 Du delade havet för ditt folk, så att man kunde gå genom det torrskodda. Men fienden lät du sjunka som stenar i djupet.
12 Du ledde våra förfäder med ett moln på dagen och med ett eldsken på natten, så att de kunde hitta vägen.
13 Du uppenbarade dig på berget Sinai, talade med dem från himlen och gav dem lagar, stadgar och bud som är goda och rätta,
14 däribland lagarna om den heliga sabbaten. Genom din tjänare Mose befallde du sedan ditt folk att lyda dem alla.
15 Du gav våra förfäder bröd från himlen när de var hungriga och vatten ur klippan när de var törstiga. Du befallde dem att inta det land som du lovat dem med en ed.
16 Men våra förfäder var för stolta och envisa för att lyssna till dina befallningar.
17 De vägrade att lyda och glömde de under som du hade utfört. I stället gjorde de uppror och utsåg en ledare som skulle kunna föra dem tillbaka till slaveriet i Egypten! Men du är en förlåtande Gud, som alltid visar nåd och barmhärtighet. Du överflödar i kärlek och ditt tålamod är stort. Därför övergav du dem inte,
18 trots att de gjorde en guldkalv och ropade: 'Detta är vår gud! Han har fört oss ut ur Egypten!' Genom att göra så syndade de på många sätt,
19 men i din stora nåd övergav du dem inte för att dö i öknen. Molnet ledde dem framåt varje dag, och eldskenet visade dem vägen i nattens mörker.
20 Du sände din gode Ande för att undervisa dem, och du upphörde inte att ge dem bröd från himlen eller vatten för att släcka deras törst.
21 Under fyrtio år uppehöll du dem i öknen. De led inte brist på någonting under hela tiden. Deras kläder blev inte utslitna, och deras fötter svullnade inte!
22 Sedan hjälpte du dem att besegra kungariken och många folk, och du lät dem ta ett stort område i besittning. De tog länderna som lydde under kung Sihon i Hesbon och kung Og i Basan.
23 Du såg till att de förökades och ledde dem in i det land som du hade lovat deras förfäder.
24 Du kuvade hela nationer åt dem. Kananeernas kungar med allt deras folk var maktlösa!
25 Ditt folk intog befästa städer och ett bördigt land. De övertog hus som var fyllda med allt gott och där det fanns brunnar, vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i överflöd. De åt och blev mätta och var glada över alla de välsignelser du lät dem få del av.
Babylons fall
18 Efter allt detta såg jag en ängel som kom ner från himlen med stor makt, och jorden lystes upp av hans härlighet.
2 Han ropade: Det stora Babylon har fallit. Hon har blivit en plats för onda andar, och ett tillhåll för demoner,
3 för alla länder har berusat sig på hennes lockelser. Jordens härskare har legat med henne, och affärsmän i hela världen har blivit rika på hennes lyx och lösaktiga levnadssätt.
4 Sedan hörde jag en annan röst, som ropade från himlen: Gå bort från henne, mitt folk, synda inte tillsammans med henne, för då kommer ni också att straffas tillsammans med henne.
5 Hennes synder når nämligen ända upp till himlen, och Gud har inte glömt bort hennes brott.
6 Behandla henne som hon har behandlat er, och straffa henne dubbelt för alla hennes onda handlingar. Hon gav er andra en bitter dryck att dricka, ge nu dubbelt så mycket åt henne.
7 Hon har levt i lyx och överflöd, så låt henne nu få känna plåga och sorg. Hon säger till sig själv: 'Jag sitter som drottning på min tron. Jag är ingen hjälplös änka. Jag kommer inte att uppleva någon sorg.'
8 Men på en enda dag ska hunger, sorg och död komma över henne, och hon ska brännas upp i eld, för Herren som dömer henne är mäktig.
Jesus undervisar om inre renhet
15 Kort därefter kom några fariseer och andra judiska ledare från Jerusalem för att diskutera med Jesus.
2 Varför följer inte dina lärjungar de gamla judiska traditionerna? frågade de. De bryr sig ju inte om att tvätta händerna innan de äter, vilket reglerna säger.
3 Han svarade: Och varför bryter ni med era regler mot Guds bud?
4 Guds lag säger till exempel: 'Hedra din far och mor. Den som föraktar sina föräldrar måste dö.'
5-6 Men ni säger: 'Även om era föräldrar har det svårt, så kan ni ändå ge pengarna som ni lagt undan för deras underhåll till templet!' Genom de regler som ni själva hittat på ogiltigförklarar ni Guds direkta befallning att man ska hedra och ta hand om sina föräldrar.
7 Ni hycklare! Jesaja profeterade rätt om er:
8 'Dessa människor säger att de ärar mig, men deras hjärtan är långt borta.
9 Deras gudstjänst är värdelös, för de håller sig till sina människogjorda lagar och inte till Guds bud.'
10 Sedan kallade Jesus folkskarorna till sig och sa: Lyssna till vad jag säger och försök att förstå detta:
11 Ni blir inte orena på grund av vad ni äter! Det är vad ni säger och tänker som orenar er!
12 Då gick lärjungarna fram till honom och sa: Du retade fariseerna genom vad du sa.
13-14 Jesus svarade: Varje planta, som inte planterats av min Far, ska ryckas upp med roten, så bry er inte om fariseerna. De är blinda ledare som leder de blinda, och de kommer alla att falla i samma grop.
15 Då bad Petrus Jesus förklara vad han menade när han sa att människor inte blir orena av att äta mat som enligt lagen är förbjuden.
16 Förstår du inte det? frågade Jesus.
17 Inser du inte att det man äter passerar genom magen och ut igen?
18 Men onda ord kommer från ett ont hjärta och smutsar ner den människa som uttalar dem.
19 Från hjärtat kommer nämligen onda tankar, mord, otrohet i äktenskapet, sexuell lössläppthet, stöld, lögn och skvaller.
20 Det är det som smutsar ner. Men man blir inte oren andligt sett genom att äta utan att först ha tvättat händerna.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®