Book of Common Prayer

Övergiven, men inte besegrad

^1-2 Herre, jag söker skydd hos dig. Låt aldrig mina fiender besegra mig! Befria mig, för du är Gud och gör alltid det som är rätt.

³ Skynda dig att svara när jag ropar till dig! Böj dig djupt ner och hör den bön som jag viskar fram! Låt mig vara säker som i en borg på ett högt berg, räddad undan mina fiender.

⁴ Ja, du är mitt skydd och min borg. Led mig ut ur denna fara för ditt namns skull!

⁵ Dra mig ur fällorna som mina fiender i hemlighet har gillrat åt mig. Du är min enda tillflykt.

^6-7 I dina händer överlämnar jag min ande för du har räddat mig, Gud, och du håller dina löften. Jag tillber bara dig och jag hatar alla som tillber avgudar.

⁸ Jag jublar av glädje för jag vet att du älskar mig. Du vet om mina svårigheter och ser min själ som är i nöd.

⁹ Du har hindrat mina fiender från att gripa mig. Nu är jag fri, och jag kan gå dit jag vill.

^10-11 Herre, förbarma dig över mig i mina svårigheter! Mina ögon är röda av gråt. Min hälsa har brutits ner, och jag håller på att tyna bort av plågor. Under sorger och bekymmer rinner mitt liv iväg. Mina synder har sugit musten ur mig och mina leder är förlamade.

¹² Alla mina fiender föraktar mig, och mina grannar och vänner gör det ännu mer. De är rädda för att möta mig och vänder bort blicken när jag går förbi dem.

¹³ Jag är lika bortglömd som en död man, ja, jag är som en sprucken kruka som kastas bort.

¹⁴ Jag märker vad de säger bakom min rygg. De vill skrämma mig och de går tillsammans för att röja mig ur vägen.

^15-16 Men jag litar på dig, Herre! Jag håller fast vid att endast du är min Gud. Mitt liv ligger i dina händer hur än framtiden blir för mig.

¹⁷ Låt din nåd lysa över din tjänare! Rädda mig, för du är så god!

¹⁸ Skäm inte ut mig, Herre, genom att inte svara när jag ropar till dig om hjälp. Låt i stället de ogudaktiga människorna få skämmas över det som de litar på! Låt dem ligga stilla i sina gravar,

¹⁹ där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat, dessa fräcka människor, som har anklagat oskyldiga människor för att göra vad som är ont.

²⁰ Vilken godhet du visar dem som öppet ärar dig. Den vilar över dem som litar på dig och fruktar dig.

²¹ Göm och skydda dina kära med din närvaro. Låt dem vara trygga i dina händer, trygga för människor som svurit sig samman mot dem.

²² Välsignad vare Herren, för han visade mig sin eviga kärlek när jag befann mig i en belägrad stad. Där fick jag erfara hans underbara kärlek.

²³ Förskräckt tänkte jag att Herren redan hade övergett mig. Men du hörde när jag ropade till dig om hjälp.

²⁴ Älska Herren, alla ni som tjänar honom. Alla dem som håller sig till honom beskyddar han, men alla som vänder sig bort från honom straffar han strängt.

²⁵ Därför, var inte rädda, ni alla som litar på Herren.

Falska anklagelser

35 Herre, bekämpa dem som bekämpar mig! Förklara krig mot dem som anfaller mig!

² Sätt på dig rustningen och grip tag i din sköld.

³ Lyft spjutet till mitt försvar och ställ dig i vägen för mina förföljare! Säg till mig: Jag är din räddning!

⁴ Förolämpa alla som försöker att döda mig! Slå dem tillbaka, och gör dem förvirrade!

⁵ Låt dem blåsa bort som löv för vinden, när Herrens ängel jagar bort dem.

⁶ Gör deras väg mörk och slipprig, när Herrens ängel förföljer dem!

⁷ Fastän jag inte hade gjort något ont, lade de ut en fälla för mig och grävde en fallgrop på min väg.

⁸ Låt dem drabbas av undergång utan att de vet om det. De ska fastna i sina egna fällor och dö.

⁹ Men jag ska jubla och glädja mig i Herren när han griper in och räddar mig.

¹⁰ Ur djupet av mitt inre stiger lovsången upp till honom. Finns det någon som han i himlen eller på jorden? Vem kan som Herren skydda den svage och hjälplöse? Och vem skyddar den fattige och den som lider nöd från dem som vill beröva dem det lilla de har?

¹¹ Dessa falska människor vittnar emot mig. De anklagar mig för sådant som jag inte ens har hört talas om.

¹² Jag försöker att behandla dem väl, men vad tjänar det till. Se hur illa de gör mig! Jag är förtvivlad!

¹³ När de var sjuka, klagade jag inför Herren och jag klädde mig i sorgkläder. Jag bad att han skulle göra dem friska. Jag vägrade till och med att äta. Jag bad allvarligt för dem, men Gud svarade mig inte.

¹⁴ Jag sörjde, som om det varit min mor eller en vän eller min bror som varit sjuk och nära döden.

¹⁵ Men nu när jag själv har hamnat i svårigheter, då är de skadeglada. När de träffas, pratar de och skvallrar om mig. Och jag känner inte ens allesammans,

¹⁶ för de har slagit sig ihop med en massa främlingar som gör allt för att skada och förbanna mig.

¹⁷ Herre, hur länge ska du stå där overksam och se på? Gör något och rädda mig! Jag har bara ett liv, och dessa uppretade lejon är ute efter att ta det!

¹⁸ Rädda mig, så ska jag tacka dig inför hela ditt folk, ja, inför alla ska jag lova dig!

¹⁹ Låt inte dem som slåss mot mig segra utan orsak! Låt dem inte glädjas över mitt fall, utan låt dem dö!

²⁰ Det som de säger leder inte till fred. Nej, de tänker bara på att kunna anklaga vanliga hederliga människor.

²¹ De beskyller mig för att ha handlat fel! De skriker: Vi har nog sett vad du har gjort.

²² Herre, du har också sett det. Tig inte! Överge mig inte nu!

²³ Grip in, Herre, min Gud och försvara mig!

²⁴ Eftersom du är en rättvis domare ska du förklara mig icke skyldig.

²⁵ Låt inte mina fiender få glädja sig över mig i mina svårigheter. Låt dem inte få säga till varandra: Nu är vi av med honom, det blev som vi ville.

²⁶ Låt dem skämmas! Låt dem som trotsar mig och som gläder sig över mina olyckor, själva drabbas av olyckor som tar ifrån dem allt vad de äger och har! Avslöja dem!

²⁷ Men låt alla dem som önskar mig framgång få jubla av glädje och säga: Stor är Herren, som vill att alla som tjänar honom ska leva i frid!

²⁸ Då ska jag berätta för alla om hur stor och hur god du är. Ja, jag ska prisa dig dagen lång.

Folkets ledare bygger upp altaret

^1-2 På hösten samma år som man anlänt samlades alla de återvändande i Jerusalem. De kom från sina hem i städerna runt omkring. Prästen Jesua och hans bröder och Serubbabel, Sealtiels son, och hans släkt byggde då upp Israels Guds altare igen, och de offrade brännoffer där, enligt de föreskrifter som gudsmannen Mose hade gett.

³ Trots risken för anfall av de folk som bodde runt omkring byggde man altaret på den ursprungliga platsen, och man offrade brännoffer till Herren både morgon och kväll.

⁴ Enligt föreskrifterna i Moses lag firade man lövhyddohögtiden och offrade de brännoffer som anvisats för varje dag under festligheterna.

⁵ Man offrade också de speciella offer som krävdes för sabbaten, nymånadsfesten och Herrens andra årligen återkommande högtider. Frivilliga offer från folket gavs också.

⁶ Redan den första dagen i den sjunde månaden började prästerna att offra brännoffer till Herren, trots att grunden till templet ännu inte var påbörjad.

⁷ Sedan anställde de murare och snickare. Cederstockar levererades från folket i Sidon och Tyrus och betalades med mat, vin och olivolja. Stockarna hämtades ner från Libanons berg och flottades längs Medelhavets kust till Joppe, enligt kung Kores önskemål.

Tempelbygget påbörjas

⁸ På våren andra året efter ankomsten till Jerusalem började man att bygga upp templet igen. Arbetsstyrkan bestod av alla dem som hade återvänt, och den leddes av Serubbabel, Sealtiels son, Jesua, Josadaks son, och av präster och leviter. De leviter som var tjugo år eller äldre tillsattes som förmän.

⁹ Jesua, Kadmiel, Henadad och deras söner och släktingar samordnade arbetet. De var allesammans leviter.

¹⁰ När byggnadsarbetarna hade lagt grunden till templet, tog prästerna på sig sina prästdräkter och blåste i sina trumpeter, och Asafs ättlingar slog på cymbaler för att prisa Herren på det sätt som kung David befallt.

¹¹ De lovsjöng och prisade Herren med dessa ord: Han är god, och hans kärlek mot Israel varar för evigt. Sedan jublade de alla och prisade Gud att templets grund hade blivit lagd.

¹² Men många av de äldre bland prästerna och leviterna och de andra ledarna, de som kom ihåg Salomos tempel, grät högt mitt i de övrigas glädje!

¹³ Ingen kunde höra skillnad på glädjerop och gråt i oväsendet, som kunde höras vida omkring!

¹⁰ Om Timotheos kommer, så se till att han känner sig hemma hos er, för han arbetar för Herren, precis som jag gör.

¹¹ Låt ingen förakta honom eller se ner på honom därför att han är ung, utan låt mig få honom tillbaka lycklig och glad över den tid han har fått vara hos er. Jag ser fram emot att träffa honom snart, tillsammans med de andra som återvänder.

¹² Jag bad Apollos att besöka er tillsammans med dem, men han menade att det inte var tid för det ännu. Han kommer att hälsa på hos er senare, när han får tillfälle.

¹³ Håll ögon och öron öppna. Var trogna mot Herren. Handla som män, var starka.

¹⁴ Och vad ni än gör, så gör det i vänlighet och kärlek.

¹⁵ Kommer ni ihåg Stefanas och hans familj? De var de första som blev kristna i Grekland, och de ägnar sitt liv åt att hjälpa och tjäna de kristna överallt.

¹⁶ Var snälla och följ deras anvisningar och gör allt vad ni kan för att hjälpa dem och andra som arbetar så helhjärtat vid er sida.

¹⁷ Jag är glad att Stefanas, Fortunatus och Achaikos har kommit på besök.

¹⁸ De har gett mig all den hjälp som ni inte kan ge mig eftersom ni inte är här. De har verkligen tröstat mig och varit till stor uppmuntran för mig, och jag är säker på att de har varit det för er också. Jag hoppas att ni verkligen uppskattar det arbete som sådana män utför.

¹⁹ Församlingarna här i Asien skickar er sina kärleksfulla hälsningar. Aquila och Prisca sänder sina hälsningar, och det gör också alla de andra, som träffas i deras hem för att fira gudstjänst.

²⁰ Alla vännerna här har bett mig att hälsa er. Hälsa varandra med en helig kyss.

²¹ Jag skriver dessa avslutningsord med min egen hand.

²² Om någon inte älskar Herren, så vilar förbannelse över honom. Kom, Herre Jesus!

²³ Kärlek och nåd från Jesus Kristus ska vila över er.

²⁴ Mina varma hälsningar till er alla, för vi tillhör alla Kristus Jesus. Farväl!HälsningarPaulus

Jesus beskylls för att vara besatt av Satan

²² Sedan förde man en andebesatt man till honom som var både blind och stum. Och Jesus botade honom, så att han både kunde se och tala.

²³ Folkskaran häpnade. Kanske Jesus ändå är Messias! ropade de.

²⁴ Men när fariseerna hörde om undret sa de: Han driver ut onda andar med hjälp av Satan, de onda andarnas kung.

²⁵ Jesus förstod vad de tänkte och svarade: Ett splittrat rike går under. Och en stad eller ett hem, som är splittrat inbördes, kan inte bestå.

²⁶ Om Satan driver ut Satan, så strider han mot sig själv och förstör sitt eget rike.

²⁷ Om det är som ni påstår att jag driver ut onda andar med hjälp av Satan, vilken kraft använder då ert folk när de driver ut dem? Låt dem svara på er anklagelse!

²⁸ Men om jag driver ut onda andar med Guds Ande, då har gudsriket kommit till er.

²⁹ Man kan inte behärska Satans rike utan att först binda Satan. Bara då kan onda andar drivas ut!

³⁰ Den som inte är för mig är emot mig, och den som inte hjälper mig skadar mig.

^31-32 Till och med hädelse mot mig eller vilken annan synd som helst kan förlåtas. Alla utom en: om man syndar mot den helige Ande, kommer det aldrig att förlåtas, vare sig i denna världen eller i den värld som ska komma.