Book of Common Prayer
När bäste vännen förråder dig
1-2 Lyssna till min bön, Gud! Göm dig inte när jag ropar till dig! Hör mig, Herre!
3 Lyssna till mig! Jag suckar och gråter under min börda. Sorgen lämnar mig ingen ro.
4 Mina fiender väsnas och hotar mig med döden. De förtrycker mig och tänker döda mig. Deras raseri och hat vänder sig mot mig för att uppsluka mig.
5 Jag plågas svårt i mitt inre, och dödsångesten griper mig.
6 Skräck och fasa gastkramar mig. Jag darrar och är rädd för vad som ska hända mig.
7 Tänk om jag hade vingar som duvan, så att jag kunde flyga bort och finna en viloplats.
8 Jag skulle flyga till öknarna långt borta och stanna där.
9 Jag skulle skynda mig att söka skydd undan denna storm.
10 Herre, låt mina fiender börja gräla sinsemellan, så att de inte kan göra sig förstådda längre.
11 Fastän de håller vakt på murarna dag och natt har ondskan och oärligheten förskansat sig i staden.
12 Våldet har tagit överhanden och på gatorna hotar och bedrar man varandra.
13 Om det hade varit en fiende som hånat mig, hade jag kunnat stå ut med det. Då kunde jag ha glömt det och flytt.
14 Men det var du, min vän och följeslagare.
15 Vilken gemenskap vi hade, och vad mycket intressant vi samtalade om när vi vandrade till Herrens tempel!
16 Låt döden utan varning ta mina fiender i deras krafts dagar, för synden härskar i deras hem, och de är förgiftade i sina hjärtan.
17 Men jag vill ropa till Herren, så att han kan frälsa mig, och det kommer han att göra!
18 Jag vill be till honom både morgon, middag och kväll och jag vill klaga högt inför honom, och han ska lyssna till mig.
19 Han ger mig lugn och ro. När mina fiender anfaller mig, hur många de än är, kommer ändå inget att hända mig.
20 Gud själv, han som har regerat i evigheter, kommer inte att bli dem svaret skyldig! De vägrar ju att ändra sig och har ingen som helst respekt för honom.
21 Min vän, som jag litade på, förrådde mig. Han bröt sina löften.
22 Hans ord var hala som olja, men hans hjärta var fyllt av stridslust. I hans vackra och inställsamma ord fanns dolkar gömda!
23 Lämna dina bekymmer till Herren! Han ska bära dem. Han tillåter inte de gudfruktiga att snubbla eller falla.
24 Han ska störta ner de ogudaktiga i gravens djup. Mördare och lögnare ska ryckas bort redan innan de nått sina bästa år. Men jag litar på dig, Herre.
Gud står vid sitt ord
138 Jag vill tacka dig, Herre, av hela mitt hjärta. Andra gudar betyder ingenting för mig. Därför vill jag lova dig med sång.
2 Jag vänder mig mot ditt heliga tempel och tackar dig för all din nåd och trofasthet. Du har infriat dina löften och gjort mig stum. Du har gjort mer än jag hade väntat mig.
3 När jag ropade till dig om hjälp så lyssnade du till mig och gav mig ny kraft.
4 Varje kung på jorden ska tacka dig, Herre, när de får höra att du står vid ditt ord.
5 Ja, de ska sjunga om vad du, Herre, har gjort, för din makt och ära är gränslös.
6 Ja, du är den högste, men trots det så tar du hand om de svaga. De stolta genomskådar du redan på långt håll.
7 Även när jag är omgiven av svårigheter, leder du mig tryggt genom dem. Du går emot mina fiender, och med makt räddar du mig.
8 Ja, Herre, du kommer också att göra allt för mig i framtiden, för din nåd tar aldrig slut. Det du har påbörjat, det kommer du också att slutföra.
Herre, du genomskådar mig
139 Herre, du genomskådar mig och vet allt om mig.
2 Du vet om jag sitter eller står. Även om du är långt borta från mig så vet du vad jag tänker.
3 Du ser mig om jag arbetar eller vilar. Du vet allt om mig.
4 Redan innan jag talar så vet du vad jag vill säga.
5 Du omsluter mig på alla sidor, och du håller mig i din hand.
6 Din kunskap om mig är oerhörd, ja mycket större än vad jag själv förstår.
7 Jag kan aldrig fly för din Ande! Jag kan aldrig gömma mig, utan att du ser mig.
8 Om jag far upp till himlen så är du där, och om jag far ner till dödsriket, så är du där.
9 Även om jag skyndar mig dit där solen går upp eller gömmer mig vid havets yttersta gräns,
10 så kommer din hand att leda mig och din styrka att hjälpa mig.
11 Om jag bad mörkret att gömma mig och ljuset omkring mig att bli natt
12 så gör inte mörkret det mörkt för dig. Ja, för dig lyser natten lika klar som dagen. För dig finns ingen skillnad på mörker och ljus.
13 Du har skapat min kropp med alla dess organ. Du vävde dem samman i min mors liv.
14 Tack för att du skapade mig så unik och så underbar! Det är fascinerande att bara tänka på det. Allt du gör är fantastiskt, det har jag verkligen fått erfara.
15 Du var där när mina ben formades i det tysta, när de fogades samman i min mors liv.
16 Du såg mig innan jag föddes och planerade varje dag i mitt liv, innan någon av dem började. Ja, varje dag skrevs ner i din bok!
17-18 Hur ofattbara är inte dina tankar, Herre! Och hur otroligt många är de inte. Om jag försökte räkna dem skulle jag aldrig nå slutet. När jag vaknar på morgonen, tänker du fortfarande på mig!
19 O, Gud, hur önskar jag inte att du skulle döda alla ogudaktiga som är emot dig. Alla dessa mördare med blod på sina händer, som jag inte vill ha något med att göra.
20 De ljuger och smädar ditt namn, och de uppträder föraktfullt mot dig.
21 Herre, jag hatar alla som hatar dig. Jag avskyr alla som kämpar mot dig.
22 Ja, jag hatar dem, för dina fiender är också mina fiender.
23 Pröva mig, Gud! Känn mitt hjärta och pröva mina tankar!
David sörjer Saul och Jonatan
1-2 När Saul hade dött återvände David till Siklag efter segern över amalekiterna. Han stannade där i två dagar. Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet som tecken på sorg. Han föll ner inför David i djup vördnad.
3 Var kommer du ifrån? frågade David.Från Israels armé, svarade mannen.
4 Vad har hänt? frågade David. Berätta!Mannen svarade: Hela vår armé flydde. Tusentals män ligger döda och skadade på fälten, och Saul och hans son Jonatan är döda.
5 Hur kan du vara så säker på det?
6 Jag råkade vara på berget Gilboa. Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom.
7 När han såg mig, bad han mig komma fram till honom.
8 'Vem är du?' frågade han mig.'En amalekit
9 'Kom och befria mig från mina plågor
10 Då dödade jag honom, för jag visste att han inte skulle kunna överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna till dig, herre.
11 När David och hans män hörde de dåliga nyheterna slet de sönder sina kläder i sorg.
12 De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över Herrens folk och över Israels soldater, som alla hade dött den dagen.
13 Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: Var kommer du ifrån? Han svarade: Jag är en amalekit, och lever här som en främling.
14 Hur vågade du lyfta din hand mot Guds utvalde kung? frågade David.
15 Han kallade på en av sina soldater och sa: Döda honom! Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död.
16 Du får skylla dig själv, hade David sagt till honom, för du har ju erkänt att du dödade Guds smorde kung.
Brevet från församlingen i Jerusalem
22 Sedan röstade apostlarna och de äldste och hela församlingen för att man skulle sända representanter till Antiochia tillsammans med Paulus och Barnabas för att rapportera om detta beslut. De män som valdes ut var två av församlingsledarna - Judas, som också kallas Barsabbas, och Silas.
23 Så här löd det brev som de fick med sig:Från apostlarna, de äldste och bröderna i Jerusalem.Till de kristna i Antiochia, Syrien och Kilikien. Varma hälsningar!
24 Vi har fått veta att några troende härifrån har oroat er och ifrågasatt er frälsning, men de har inte haft något sådant uppdrag från oss.
25 Sedan vi enhälligt fattat vårt beslut har vi ansett det vara lämpligt att tillsammans med våra älskade bröder Barnabas och Paulus sända två officiella representanter,
26 som har riskerat sina liv för Herrens, Jesu Kristi, skull.
27 De här männen, Judas och Silas, kommer muntligen att bekräfta vad vi beslutat angående er fråga.
28-29 Den helige Ande och vi har nämligen ansett att det är riktigt att inte lägga någon börda av judiska lagar på er. Men ni ska absolut låta bli att äta mat som offrats till avgudar, liksom kött av kvävda djur där blodet fortfarande finns kvar. Naturligtvis ska ni också avhålla er från utomäktenskapliga förbindelser. Om ni noga följer detta är det tillräckligt. Farväl.
30 De fyra budbärarna reste omedelbart till Antiochia, och där samlade de alla kristna till ett stort möte och överlämnade brevet.
31 Och det blev stor glädje i hela församlingen när de läste det.
32 Sedan talade Judas och Silas ingående med de troende och styrkte dem i deras tro, bägge hade nämligen profetiska gåvor.
33 De stannade där i flera dagar, och därefter for de tillbaka till Jerusalem med tack och hälsningar till ledarna som hade sänt dem.
34-35 Paulus och Barnabas stannade kvar i Antiochia för att hjälpa de andra som predikade Ordet och undervisade där.
Människorna i Nasaret vägrar att tro
6 Efter denna händelse lämnade Jesus denna del av landet och återvände med sina lärjungar till sin hemstad Nasaret.
2-3 Nästa sabbatsdag gick han till synagogan för att undervisa, och många blev förvånade över hans visdom och de under han gjorde eftersom han ju bara var en nasaretbo precis som de.Inte är han väl bättre än vad vi är, sa de. Han är bara en vanlig snickare och son till Maria. Vi känner hans bröder Jakob, Josef, Judas och Simon, och hans systrar bor ju också här mitt ibland oss. Och de retade sig på honom.
4 Då sa Jesus till dem: Ingenstans ser man ner så mycket på en profet som i hans hemstad och bland hans släktingar och i hans egen familj.
5 Men eftersom folket i Nasaret inte trodde på Jesus så kunde han bara hjälpa några få sjuka där. På dem lade han händerna och de blev friska.
6 Och han förvånade sig över att man inte ville tro på honom.Sedan gick Jesus runt i byarna och undervisade.
Jesus sänder ut de tolv
7 Och han kallade till sig sina tolv apostlar och sände sedan ut dem två och två och gav dem makt att driva ut onda andar.
8-9 Han befallde dem att inte ta med sig något annat än en vandringsstav. De fick inte ta med någon mat, ingen väska, inga pengar, inte ens ett par extra skor eller kläder till ombyte.
10 Håll er till ett enda hem i varje by. Flytta inte runt från hus till hus medan ni är där, sa han.
11 Och när man i en by inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå därifrån och bekymra er inte mer för dessa människor. De måste själva stå till svars för sitt handlande.
12 Så gick lärjungarna sin väg. Överallt dit de kom uppmanade de folk att vända sig bort från synden.
13 Och de drev ut många onda andar och botade många sjuka och smorde dem med olivolja.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®