Book of Common Prayer
Räddad från en säker död
1-2 Jag vill prisa dig, Herre, för du har räddat mig från mina fiender. Du vägrar att låta dem triumfera över mig.
3 Herre, min Gud, jag bad till dig, och du gjorde mig frisk.
4 Jag var mer död än levande. Ändå räddade du mig från en säker död och gav mig livet tillbaka.
5 Sjung era sånger för honom alla ni som fått uppleva hans nåd! Prisa hans heliga namn!
6 Hans vrede varar bara ett ögonblick, men hans nåd varar för livet! Gråten kan plåga oss om natten, men när morgonen gryr kommer glädjen.
7-8 När jag hade framgång sa jag till mig själv: Ingen kan hindra mig nu! Herren har visat mig sin nåd. Han har gjort mig lika stadig som ett berg! Men då vände du bort ditt ansikte från mig, och jag blev skräckslagen och greps av panik.
9 Jag ropade till dig, Herre! Jag bad och ropade:
10 Herre, vad vinner du genom att låta mig dö? Hur ska jag då kunna prisa dig inför alla mina vänner? Kan en död berätta för världen om din trofasthet?
11 Hör mig, Herre! Ge mig nåd, och hjälp mig!
12 Då förvandlade du min sorgesång till glädjedans! Ja, du tog av mig sorgdräkten och klädde mig i festkläder.
13 Då blev det lätt att sjunga lovsånger till Herren och jag vill inte tiga med vad du har gjort för mig. Herre, min Gud, jag vill tacka dig i evighet!
Befriad från synd och skuld
1-2 Vilken lycka för dem som fått sin skuld förlåten! Vilken glädje när synderna plånas ut! Vilken befrielse det blir för dem som har bekänt sina synder och fått dem utplånade av Gud.
3 Det fanns en period i mitt liv, när jag ville hålla det hemligt vilken syndare jag var. Men min oärlighet gjorde mig olycklig, och varje dag blev en missräkning.
4 Både dag och natt straffade du mig. Min livskraft torkade upp som vatten en varm sommardag.
5 Till slut bekände jag alla mina synder för dig. Jag ville inte längre tiga med allt orätt jag gjort. Jag sa för mig själv: Jag ska bekänna allt inför Herren.Och du förlät mig verkligen, och all min skuld försvann.
6 Därför ska alla som tror bekänna sina synder inför Gud, medan det ännu är tid att få förlåtelse. Då kommer domen inte att drabba dem.
7 Hos dig känner jag mig säker, och du tillåter inte att ångest och nöd griper tag i mig. Därför sjunger jag högt om din frälsning.
8 Du sa till mig: Jag vill undervisa dig och leda dig på den väg du ska gå. Jag ska ge dig råd och jag ska följa dig med min blick.
9 Var därför inte som hästar eller åsnor, som måste ha betsel i munnen för att hålla sig på vägen!
10 Många sorger drabbar ogudaktiga människor, men en bestående kärlek omger dem som litar på Herren.
11 Ni som tillhör Herren, var glada och jubla högt. Gud lyssnar till er. Sjung av glädje.
Längtan efter Gud
1-2 Som hjorten längtar efter friskt vatten, så längtar jag efter dig, min Gud.
3 Jag törstar efter dig, du den levande Guden. Var kan jag finna dig, vart ska jag gå för att tillbe dig?
4 Jag gråter dag och natt och ropar till dig om hjälp, och hela tiden frågar mina fiender hånfullt: Var är din Gud?
5-6 Fatta mod, min själ! Kom ihåg alla de gånger (hur skulle jag förresten kunna glömma dem!), när vi gick i procession till templet, och vi sjöng med glädje och prisade Herren. Varför är jag så deprimerad? Varför är jag så orolig och ledsen? Jag sätter mitt hopp till Gud! Jag ska åter tacka honom. Ja, än en gång ska jag få prisa honom för hans hjälp.
7 Ändå står jag här dyster och nere, men jag ska tänka på din godhet mot detta underbara land, där Jordan flyter fram och där bergen Hermon och Misar reser sig.
8 Hans svallande vågor slår över mig, och sorgefloderna sköljer över mig som dånande vattenfall.
9 Och ändå slösar Herren dag efter dag sin trofasta kärlek på mig. Under natten sjunger jag sånger och ber till honom, den Gud som ger mig liv.
10 Gud, min klippa! Jag ropar till dig: Varför har du övergett mig? Varför måste jag utstå dessa anfall från mina fiender?
11 Deras förolämpningar har brutit ner mig, när de gång efter gång hånat mig och frågat: Var är din Gud?
12 Men, min själ, tappa inte modet! Bli inte upprörd! Hoppas bara på Gud. Jag vet att jag på nytt ska få orsak att prisa honom för allt han gör. Han är min hjälp! Han är min Gud!(Fortsättning av föregående psalm)
43 Gud, försvara mig mot dessa hjärtlösa och svekfulla människors anklagelser för jag är oskyldig!
2 Du, o Gud, är min enda tillflykt. Varför har du ställt mig åt sidan? Varför måste jag känna av mina fienders förtryck?
3 Sänd ditt ljus och din sanning! Låt dem leda mig till ditt tempel på Sion, ditt heliga berg!
4 Där ska jag med jublande glädje gå till Guds altare och prisa honom. Med min harpa ska jag spela inför min Gud.
5 Min själ, varför är du så orolig och ledsen? Lita på Gud! Jag ska än en gång prisa honom för hans underbara hjälp. Han ska få mig att be igen, för han är min Gud!
Saul avrättar åttiofem präster
22 David lämnade Gat och flydde till Adullams grotta, där hans bröder och andra släktingar snart förenade sig med honom.
2 Men också andra började komma, människor i svårigheter, skuldsatta och allmänt missnöjda. Tillsammans var det omkring fyrahundra män som samlades omkring David.
3 David fortsatte till Mispe i Moab och frågade kungen där: Kan mina föräldrar få stanna här under ditt beskydd, tills jag vet vad Gud vill göra för mig?
4 Davids föräldrar blev kvar i Moab under hela tiden som han bodde i grottan.
5 En dag sa profeten Gad till David att han skulle lämna grottan och bege sig till Juda land. David gjorde som han sa och kom till Heretskogen.
6 Nyheten om hans ankomst nådde snart Saul. Han var i Gibea vid det tillfället och satt under en ek med sitt spjut i handen, omgiven av sina medarbetare.
7 Lyssna nu, ni Benjamins män! utbrast Saul, när han hörde nyheterna. Har David lovat er åkrar och vingårdar och befälsposter i sin armé?
8 Är det därför som ni är emot mig? Inte en enda av er har någonsin talat om för mig att min egen son står på Davids sida. Ni sörjer inte ens för min skull. Tänk på det! Min egen son uppmanar David att komma och döda mig.
9-10 Då talade edomiten Doeg som stod där med Sauls män. När jag var i Nob såg jag David tala med prästen Ahimelek. Ahimelek frågade Herren om vägledning för David och gav honom sedan proviant och filisteen Goljats svärd.
11-12 Kung Saul skickade omedelbart efter Ahimelek och hela hans familj och alla prästerna i Nob. När de kom dit sa Saul till dem: Lyssna på mig, Ahitubs son!Ja, herre, svarade Ahimelek.
13 Varför har du och David sammansvurit er mot mig? frågade Saul. Varför gav du honom mat och ett svärd och frågade Gud för hans räkning? Varför har du hjälpt honom att göra uppror mot mig och planerat att döda mig?
14 Men finns det någon bland alla dina tjänare som är så trogen som din svärson David? svarade Ahimelek. Han är ju befälhavare över din livvakt och en högt ärad medlem av ditt eget hushåll!
15 Och det här var verkligen inte första gången jag rådgjorde med Gud för hans skull! Det är orättvist av dig att anklaga mig och min familj för denna sak, för vi känner inte till någon sammansvärjning.
16 Du ska dö, Ahimelek, tillsammans med hela din familj! skrek kungen.
17 Sedan sa han till sina livvakter: Döda prästerna, för de har gaddat sig samman med David. De visste att han flydde bort och var på flykt undan mig, men de berättade det inte för mig!Men soldaterna vägrade döda prästerna.
18 Då får du göra det, sa kungen till Doeg.Doeg gjorde som kungen befallde och dödade den dagen åttiofem präster, alla iklädda sina prästkläder.
19 Sedan gick han till prästernas stad Nob och dödade alla där, män, kvinnor, barn och spädbarn och oxar, åsnor och får.
20 Bara en av Ahimeleks söner, som hette Ebjatar, undkom. Han flydde till David.
21 När Ebjatar berättade för David vad Saul hade gjort,
22 utropade David: Jag förstod det! När jag såg Doeg här, visste jag att han skulle förråda mig. Nu är jag orsak till att hela din fars familj har dödats.
23 Stanna nu här tillsammans med mig. Här är du säker. Han som vill döda dig är ute efter mig också.
26 Bröder, ni som härstammar från Abraham, och ni alla andra här som ärar Gud, denna frälsning gäller oss alla!
27 Folket i Jerusalem och deras ledare kände inte igen honom och förstod inte att han var den som profeterna hade skrivit om, fastän de hört profeternas ord läsas varje sabbatsdag.
28 De kunde inte finna något giltigt skäl att avrätta honom, men bad ändå Pilatus döda honom.
29 När de uppfyllt allt vad profeterna hade sagt om hans död, tog de ner honom från korset och lade honom i en grav.
30 Men Gud förde honom tillbaka till livet!
31 Och han visade sig många gånger under de följande dagarna för de män som hade följt med honom från Galileen till Jerusalem. Dessa män har sedan hela tiden vittnat om detta bland Israels folk.
32-33 Och nu är Barnabas och jag här för att ge er de goda nyheterna. Guds löfte till våra förfäder har uppfyllts i vår tid genom att Gud förde Jesus tillbaka till livet. Det är vad den andra psalmen talar om, när den säger om honom: 'I dag har jag hedrat dig som min son.'
34 För Gud hade lovat att Jesus skulle uppstå från de döda, och att han aldrig mer skulle dö. Detta är klart uttryckt i Skriften som säger: 'Jag ska ge er den underbara välsignelse som jag lovade David.'
35 I en annan psalm förklarar han mera uttryckligt: 'Gud ska inte låta sin Helige förmultna.'
36 Det var inte en hänvisning till David, för efter det att David hade tjänat sin samtid enligt Guds vilja dog han och blev begravd och hans kropp förmultnade.
37 Nej, det var en hänvisning till någon annan, någon som Gud förde tillbaka till livet, och vars kropp inte förstördes av döden.
38 Bröder, lyssna! I denne man, Jesus, finns det förlåtelse för era synder.
39 Alla som tror på honom blir fria från all skuld och förklarade rättfärdiga, något som den judiska lagen aldrig kunnat göra.
40 Men tänk er för! Låt inte profeternas ord bli verklighet hos er, för de sa:
41 'Se här, ni som föraktar sanningen. Ge akt på er likgiltighet och var dödsförskräckta. Jag ska göra något under er tid, någonting som ni inte kommer att tro när ni hör det berättas.'
42 När människorna lämnade synagogan den dagen, bad de Paulus komma tillbaka och tala till dem veckan därpå.
43 Och många judar, men också andra fromma som tillbad i synagogan, gjorde sällskap med Paulus och Barnabas därifrån och blev uppmanade av de båda männen att inte ställa sig avvisande till Guds nåd.
18-19 Här är namnen på de tolv: Simon, som Jesus gav det nya namnet Petrus, Jakob och Johannes (Sebedaios söner, som han kallade åsksönerna). Vidare Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Jakob (Alfaios son), Taddaios, Simon (medlem av seloternas revolutionära parti, som ville bekämpa den romerska övermakten med våld) och Judas Iskariot (som senare förrådde honom).
Jesus beskylls för att vara besatt av Satan
20 När han återvände till det hus där han bodde började folk på nytt att samlas, och snart var huset så fullt av folk så att varken han eller lärjungarna ens fick tid att äta.
21 När hans anhöriga hörde det kom de för att försöka ta hand om honom. Han är galen! sa de.
22 Men de judiska lagexperterna, som hade kommit från Jerusalem, sa: Han är besatt av Satan, de onda andarnas kung. Det är därför som de onda andarna lyder honom.
23 Jesus kallade då till sig dessa män och med hjälp av exempel som de alla förstod frågade han: Hur kan Satan driva ut Satan?
24 Ett rike som strider med sig självt kommer att gå under.
25 Och en familj, där man ständigt och jämt grälar och strider med varandra, kan inte bestå.
26 Om djävulen strider med sig själv, så har han inte längre någon makt och det är ute med honom.
27 Han måste bindas innan hans onda andar kan kastas ut, på samma sätt som en stark man måste bindas innan man kan bryta sig in i hans hus och stjäla hans tillhörigheter.
28 Därför vill jag till varje pris göra klart för er att vilken synd som helst kan förlåtas, till och med hädelse mot min Far.
29 Men den som hädar den helige Ande kan aldrig förlåtas. Det är en oförlåtlig synd.
30 Han sa detta till dem därför att de påstod att han gjorde sina under genom djävulens kraft och inte genom den helige Andes kraft.
Jesus berättar om sin verkliga familj
31-32 Nu kom hans mor och hans bröder till det överfulla huset där han undervisade människorna. Eftersom de själva inte kunde komma in, skickade de bud till honom och bad honom komma ut. Din mor och dina bröder är här utanför och vill träffa dig, sa man till honom.
33 Men han svarade: Min mor och mina bröder! Vilka är det?
34 Sedan såg han på dem som stod runt omkring och sa: De här är min mor och mina bröder!
35 Var och en som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®