Book of Common Prayer
Sätt mig på prov, Herre
26 Avvisa alla anklagelser mot mig, Herre, för jag har försökt att hålla dina bud och har litat på dig utan att vackla!
2 Sätt mig på prov, Herre, och se efter att det verkligen förhåller sig så! Pröva också mina motiv och egenskaper,
3 för jag har haft din kärlek och din sanning som förebilder!
4 Jag undviker människor som bedrar andra och som lever ett dubbelliv. De är falska och hycklande.
5 Jag avskyr syndarnas sammankomster och vägrar att gå dit.
6 Jag tvättar mina händer för att bevisa att jag är oskyldig och kommer så inför ditt altare.
7 Där sjunger jag en sång i tacksamhet över dina under.
8 Herre, jag älskar ditt hus, detta vackra tempel som är fyllt av din makt och härlighet.
9-10 Behandla mig inte som en vanlig syndare eller mördare som smider onda planer mot de oskyldiga och kräver mutor!
11 Nej, jag är inte en sådan människa, Herre. Jag strävar att göra det rätta. Rädda mig och var barmhärtig!
12 Öppet och frimodigt prisar jag dig, Herre, för du ser till att jag inte snavar eller faller.
Herre, tig inte!
28 Jag ber dig om hjälp, Herre, för du är min trygghets klippa. Om du vägrar att svara mig, så kan jag lika gärna ge upp och dö.
2 Herre, jag lyfter mina händer mot himlen och ropar till dig om hjälp. Lyssna, Herre!
3 Straffa mig inte tillsammans med alla de ogudaktiga, som talar så vänligt till sina grannar, medan de i själva verket tänker att döda dem.
4 Ge dem det straff de förtjänar! Låt deras ondska komma över dem själva!
5 De bryr sig inte det minsta om Gud. Vad han har gjort och skapat tycks inte angå dem. Därför kommer Gud att slå dem till marken som man river gamla hus som aldrig mer ska byggas upp.
6 Prisa Herren, för han har lyssnat till mitt rop på hjälp!
7 Han har gett mig ny kraft, och han skyddar mig för varje fara. Jag litade på honom och han hjälpte mig. Glädjen bubblar nu i mitt hjärta, och jag brister ut i lovsånger till honom.
8 Herren skyddar sitt folk och ger seger åt sin smorde kung.
9 Försvara ditt folk, Herre! Försvara och välsigna dem som är dina! Led dem som en herde, och bär dem i dina armar för evigt!
Att känna Gud är livet
1-2 Djupt i de gudlösa människornas hjärtan ligger synden på lur och uppmanar dem ständigt att handla ogudaktigt. De har ingen gudsfruktan som kan hindra dem.
3 De inbillar sig att de kan dölja allt ont de gör och inte bli straffade.
4 Men allt de säger är lögn och bedrägeri. De gör inte längre sådant som är rätt och riktigt.
5 Ända tills de somnar smider de onda planer. De har medvetet bestämt sig för att göra det som är ont och ingen kan rubba dem.
6 Herre, din kärlek är utan gräns, precis som himlen. Din trofasthet sträcker sig bortom molnen.
7 Din rättvisa är lika orubblig som väldiga berg. Dina beslut är lika fyllda av vishet som havet med vatten. Både människor och djur är i din hand.
8 Vad dyrbar din eviga kärlek är, Gud! Alla människor får skydd under dina vingars skugga.
9 Du matar alla med välsignelser från ditt eget bord och låter dem dricka ur dina glädjekällor.
10 Du är livets källa. Vårt ljus kommer från ditt ljus.
11 Ge oss din kärlek. Den sviker aldrig dem som känner dig! Upphör aldrig med att göra gott mot dem som längtar efter att göra din vilja.
12 Låt inte dessa stolta män få trampa på mig. Och låt inte dessa ogudaktiga människor få knuffa undan mig med sina händer.
13 Titta! De har störtat till marken. De har knuffats omkull och kommer aldrig mer att resa sig.
Nu hoppas jag på dig, Herre!
1-2 Jag sa för mig själv: Jag ska sluta att klaga! Jag ska hålla tyst, särskilt när de ogudaktiga finns runt omkring mig!
3 Men det hjälpte inte. När jag stod där tyst, vällde oron fram inom mig, och den blev bara större och större.
4 Ju mer jag grubblade, desto mer brännande blev elden inom mig. Till slut kunde jag inte längre tiga, utan jag ropade till Gud:
5 Herre, hjälp mig att inse hur kort min tid på jorden är! Låt mig förstå att jag bara är här ett ögonblick.
6-7 Snabbt som en skugga försvinner livet ifrån mig. Hela min livstid är bara som ett ögonblick för dig.Du stolta människa, lika plötsligt som skuggan försvinner du! Hur stark du än är, är du bara som en vindfläkt som drar förbi. Du släpar och sliter och samlar på dig rikedomar som ändå någon annan får slösa bort.
8 Därför, Herre, står mitt enda hopp till dig.
9 Befria mig från mina synder, för annars kommer till och med dårarna att skratta åt mig!
10 Herre, nu ska jag hålla tyst. Jag tänker inte öppna munnen och inte heller klaga det minsta, för mitt straff kommer från dig.
11 Herre, plåga mig inte längre, för om du fortsätter dör jag under dina slag.
12 När du straffar en människa gör du slut på allt som är henne kärt. Det faller sönder som ett tyg som äts upp av mal. Ja, människan är sannerligen inte mer än en vindpust!
13 Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar! Slå dig inte till ro och glöm inte mina tårar. Jag är en gäst och en främling här på jorden, precis som mina förfäder.
14 Straffa mig inte längre, Herre! Låt mig än en gång få nya krafter innan jag dör!
David flyr för Saul
19 Saul uppmanade nu sin son Jonatan och sina adjutanter att försöka döda David. Men Jonatan berättade för honom om sammansvärjningen eftersom de var mycket nära vänner.
2 I morgon bitti, varnade han honom, ska du gömma dig någonstans ute på fälten.
3 Jag ska be att min far går dit tillsammans med mig, och jag ska tala med honom om dig. Sedan ska jag berätta allt som jag kan få reda på för dig.
4 När Jonatan och hans far möttes nästa dag, talade Jonatan väl om David och tiggde och bad att han inte skulle behandlas illa.Han har inte gjort något för att skada dig, sa Jonatan. Han har alltid försökt hjälpa dig på alla sätt.
5 Du har väl inte glömt när han riskerade sitt liv för att döda Goljat och hur Herren sedan vann en stor seger åt Israel? Du var verkligen glad och tacksam den gången. Varför ska du nu mörda en oskyldig man? Det finns absolut ingen anledning till det!
6 Slutligen gav Saul efter och lovade: Så sant Herren lever, David ska inte dödas.
7 Sedan kallade Jonatan på David och berättade för honom vad som hade hänt. Han följde med David till Saul, och allt blev som det hade varit förut.
8 Strax därefter bröt kriget ut igen. David ledde trupperna mot filisteerna och fick hela deras armé på flykten.
9-10 Men en dag, när Saul satt hemma och lyssnade på Davids spel på harpan, kom plötsligt den onde anden över honom igen. Han hade sitt spjut i handen och kastade det mot David för att försöka döda honom, men David kastade sig åt sidan och spjutet fastnade i väggen. Den natten flydde David för gott.
11 Saul sände ut soldater för att bevaka Davids hus, för att sedan på morgonen döda honom.Men Mikal, Davids hustru, varnade honom och sa: Om du inte ger dig av i kväll så kommer du att bli dödad i morgon.
12 Därefter hjälpte hon honom ner till marken genom ett fönster, och på så sätt lyckades han komma undan.
13 Sedan lade hon en avgud i hans säng, täckte över den med ett lakan och lade lite gethår vid huvudändan.
14 När soldaterna kom för att arrestera David och ta honom till Saul, berättade hon för dem att han var sjuk.
15 Saul sa då att man skulle bära ut honom med säng och allt så att han kunde döda honom.
16 Men när de kom för att bära ut honom, upptäckte de att det bara låg en avgud i sängen.
17 Varför har du lurat mig och låtit min fiende fly? röt Saul åt Mikal. Jag var tvungen till det, svarade Mikal. Han hotade att döda mig om jag inte hjälpte honom.
18 På så sätt kom David undan och gick till Rama för att träffa Samuel. Han berättade om allt som Saul hade gjort. Samuel tog då med sig David till Najot.
En ängel befriar Petrus ur fängelset
12 Vid denna tid satte kung Herodes igång med en svår förföljelse av de troende,
2 och aposteln Jakob, Johannes bror, halshögg han.
3 När Herodes såg att detta föll i god jord hos de judiska ledarna, arresterade han Petrus under påskhögtiden.
4 Man fängslade honom och lät en vaktstyrka på inte mindre än sexton soldater bevaka honom. Herodes hade tänkt överlämna Petrus till judarna för att döma honom efter påsken,
5 men församlingen bad ivrigt att Gud skulle beskydda honom.
6 Kvällen innan han skulle ställas inför rätta sov han fastkedjad mellan två soldater, medan andra stod vakt utanför fängelseportarna.
7 Plötsligt fylldes cellen av ljus, och en Herrens ängel stod bredvid Petrus. Ängeln väckte honom och sa: Skynda dig! Res dig upp! Och kedjorna föll från hans handleder.
8 Sedan sa ängeln till honom: Ta ditt bälte och dina skor på dig, och svep manteln omkring dig och följ mig.
9 Petrus lydde och gick ut ur cellen och följde efter ängeln, men hela tiden trodde han att det var en dröm eller en syn och inte något som hände i verkligheten.
10 De passerade den första och den andra vaktposten och kom så till järnporten mot gatan, och porten öppnade sig för dem! Det var bara att gå ut, och de promenerade så ett stycke tillsammans ner för gatan. Sedan lämnade ängeln honom plötsligt.
11 Petrus fattade till slut vad som hade hänt. Det är verkligen sant! sa han för sig själv. Herren har sänt sin ängel och räddat mig från Herodes och från vad judarna hade tänkt göra med mig.
12 Han gick därefter till Marias hem, där många var samlade till bön. Det var hos den Maria, som var mor till Johannes Markus.
13 Han bultade på porten, och en flicka som hette Rhode kom för att öppna.
14 När hon kände igen Petrus röst, blev hon så överlycklig att hon sprang tillbaka in i huset och berättade för alla att Petrus stod utanför på gatan.
15 Men de trodde henne inte. Du är galen, ropade de. När hon stod på sig sa de: Det kanske är hans ängel. De kan ha dödat honom.
16 Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de till slut kom och öppnade porten, blev de utom sig av häpnad.
17 Han bad dem då vara tysta och berättade för dem vad som hade hänt, och hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Berätta för Jakob och de andra vad som hänt, sa han. Sedan lämnade han dem för att sätta sig i säkerhet.
Jesus botar en lam man
2 Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum, och nyheten om att han anlänt spred sig snabbt i hela staden.
2 Snart var huset där han bodde så fullpackat med folk så att man stod långt ut på gatan och trängdes. Och han predikade Guds ord för dem.
3 Då kom fyra män bärande på en lam man på en bår.
4 När de inte kunde tränga sig fram till Jesus igenom folkmassan gjorde de hål i taket ovanför. Genom denna öppning firade de sedan ner den sjuke mannen på båren mitt framför honom.
5 När Jesus såg hur stor tro de hade, sa han till mannen: Min son, dina synder är förlåtna!
6 Men några av judarnas religiösa ledare sa till varandra där de satt:
7 Vad menar han? Det är ju hädelse! Tror han att han är Gud? Det är ju bara Gud som kan förlåta synder.
8 Men Jesus kunde läsa deras tankar och sa genast till dem:
9 Vilket är lättast att säga till denne lame man: 'Dina synder är förlåtna' eller att bota honom?
10 Men jag ska bevisa för er att Människosonen har makt redan här och nu att förlåta synder.
11 Sedan vände han sig till den lame och sa: Stå upp. Ta din bår och gå hem. Du är frisk.
12 Då hoppade mannen upp, tog båren och gick sin väg mitt framför ögonen på den förbluffade folkskaran. Då lovprisade man Gud, och alla ropade: Vi har aldrig förr sett något sådant som detta! Gud är fantastisk!
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®