Book of Common Prayer
Förlåt mig mina synder
25 Till dig, Herre, sätter jag mitt hopp.
2 Lämna mig inte i sticket, Herre, för jag litar på dig! Låt inte mina fiender lyckas i sina uppsåt! Låt dem inte triumfera över mig!
3 Jag vet att ingen som tror på Gud någonsin behöver skämmas. Men alla som sviker dig ska stå där med sin skam.
4 Herre, visa mig vad jag ska göra! Låt mig förstå vilken väg jag ska gå!
5 Led mig och undervisa mig, för du är en Gud som räddar mig! Det är bara på dig jag kan hoppas!
6-7 Herre, tänk på att du förr har visat mig din godhet och kärlek, förlåt mig för att jag syndade i min ungdom.
8 Herren är god, och alla de som har gått vilse undervisar han med glädje om den rätta vägen.
9 Han undervisar de ödmjuka om sin väg.
10 Med trofasthet och kärlek leder han alla som lyder hans befallningar.
11 Men Herre, vad ska jag göra med mina synder! De är alltför många! Förlåt mig, för ditt namns skull!
12 Var finns den människa som fruktar Herren? Gud kommer att undervisa henne om vilken väg hon ska välja.
13 Hon ska få välsignelse och lycka, och hennes barn ska ärva landet.
14 Herren är vän med dem som fruktar honom, och de får insyn i hans hemligheter.
15 Jag ser alltid upp till Herren och väntar på hans hjälp, för bara han kan rädda mig ur fällorna.
16 Kom, Herre, och visa mig din barmhärtighet, för jag känner mig hjälplös, nertyngd och ensam!
17 Min ångest blir allt värre. Befria mig från denna börda!
18 Se hur jag lider och se vilket elände jag har! Förlåt mig alla mina synder!
19 Se hur många fiender jag har och hur våldsamt de hatar mig!
20 Rädda mitt liv undan dem! Låt ingen säga att jag i onödan har litat på dig!
21 Låt godhet och ärlighet bli mina livvakter, för mitt hopp står till dig.
22 O, Gud, befria Israel från alla dess svårigheter.
Herren både dömer och räddar
1-2 Herre, jag vill prisa dig av allt mitt hjärta och berätta om alla dina under.
3 Jag är glad, och jag jublar inför dig. Jag vill sjunga en lovsång till dig, du den Högste, som är Gud över alla gudar.
4 Mina fiender drar sig tillbaka och faller ner döda när du visar dig.
5 Du har försvarat mig och min sak som en rättvis domare.
6 Du har varnat folken och gjort slut på de ogudaktiga och utplånat deras namn för all framtid.
7 Mina fiender är dömda för evigt. Herren kommer att utplåna deras städer, ja, man ska inte ens komma ihåg dem.
8-9 Men Herren kommer att leva för all framtid. Han sitter på sin tron för att med rättvisa döma folken i världen.
10 Alla som är förtryckta får komma till honom. Han räddar dem i deras svårigheter.
11 Alla som känner ditt namn, Herre, räknar med din hjälp, för du har ännu aldrig övergett dem som litar på dig.
12 Sjung din lovsång till Gud, han som bor i Jerusalem! Berätta för världen vad han har gjort!
13 Han lyssnar noga till dem som ropar till honom om rättvisa, och han hämnas mord. Han bryr sig om människor i svårigheter, när de ropar till honom om hjälp.
14 Herre, förbarma dig över mig! Se hur jag får lida, därför att mina fiender hatar mig! Herre, rädda mig från döden
15 så att jag kan prisa dig öppet inför allt folk i Jerusalem och vara glad över att du har räddat mig!
16 Folken faller i de gravar de grävt åt andra, och den fälla de har gillrat slår igen över dem själva.
17 Herren är känd för att han fångar de ogudaktiga i deras egna snaror!
18 De ogudaktiga ska skickas bort till dödsriket. Detta öde väntar alla som har glömt Herren.
19 De fattiga ska inte glömmas bort, och de förtrycktas hopp ska inte grusas.
20 Grip in, Herre! Döm och straffa folken! Låt dem inte triumfera!
21 Sätt folken på plats, och låt dem darra av fruktan tills de förstår att de inte är något annat än maktlösa människor!
Vem får komma till Gud
15 Herre, vem får fly till ditt tempel uppe på ditt heliga berg?
2 Jo, den som lever ett oklanderligt liv och alltid är uppriktig och talar sanning.
3 Den som vägrar att förtala andra, den som inte lyssnar till skvaller och aldrig skadar sin medmänniska.
4 Den som inte är vän med dem som Gud hatar. Den som håller sina löften även om det skulle ruinera honom.
5 Den som inte lånar ut pengar till ockerränta och vägrar att vittna mot de oskyldiga, trots de mutor som erbjuds honom. Den som lever så kommer inte att falla.
5 David blev Sauls specielle assistent och utförde alltid sina uppdrag framgångsrikt. Saul gjorde honom därför till befälhavare över sina trupper, ett förordnande som uppskattades av armén och allmänheten.
6 När den segrande israelitiska armén återvände hem efter Davids seger över Goljat,
7 möttes den överallt av kvinnor, som kom från alla städer längs vägen där armén drog fram för att fira segern och möta kung Saul. De sjöng och dansade av glädje med tamburiner och cymbaler, men deras sång skorrade illa i Sauls öron, eftersom texten löd:Saul har slagit sina tusen och David sina tiotusen!
8 Vad är detta? sa han mycket upprörd för sig själv. De ger David tiotusen, men jag får bara tusen! Ja, en vacker dag kanske de rentav vill göra honom till kung!
9 Från den dagen såg kung Saul med avund på David.
10 Redan nästa dag kom en ond ande över Saul, och han började uppföra sig mycket obehärskat. David lugnade ner honom genom att spela på sin harpa, och det fick han sedan göra varje gång Saul kom under denna onda påverkan. Saul satt med sitt spjut i handen.
11-12 Plötsligt kastade han det mot David för att nagla fast honom vid väggen, men David lyckades hoppa åt sidan. Detta upprepades ytterligare en gång. Saul var rädd för David. Han visste att Herren hade lämnat honom och nu i stället var med David.
13 Därför skickade han bort David från hovet och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som han sedan anförde under olika uppdrag. Men David blev ännu mer uppmärksammad och populär bland folket.
14 David fortsatte att lyckas i allt han gjorde, för Herren var med honom.
15-16 När kung Saul märkte detta, blev han allt mer rädd för honom, men hela Juda och Israel älskade David.
27 hade han och hans män dödat tvåhundra filisteer och överlämnat deras förhudar till kung Saul. Då gav Saul Mikal åt David.
28 När kungen insåg att Herren verkligen var med David och förstod hur populär han var bland folket,
29 blev han ännu mer rädd för honom. Han hatade honom mer och mer för varje dag som gick.
30 Och varje gång den filisteiska armén anföll, var David mer framgångsrik än Sauls övriga officerare. Davids namn blev känt och uppskattat i hela landet.
Barnabas och Saul i Antiochia
19 De troende, som flytt från Jerusalem under förföljelsen efter Stefanos död, hade nu kommit ända till Fenikien, Cypern och Antiochia. Under vägen hade de spritt de goda nyheterna, men bara till judarna.
20 Men några av de troende, som reste till Antiochia från Cypern och Kyrene, vittnade om Herren Jesus för några greker.
21 Och Herren var med dem och välsignade vittnesbördet så att flera av dem blev kristna.
22 När församlingen i Jerusalem hörde vad som hade hänt, skickade de Barnabas till Antiochia för att hjälpa de nyomvända.
23 När han kom fram och såg hur Gud hade välsignat dessa människor blev han glad och uppmanade dem att hålla sig nära Herren, vad det än skulle kosta.
24 Barnabas var en kärleksfull man, fylld av den helige Ande och stark i tron och många människor fann vägen till Jesus Kristus.
25 Sedan reste Barnabas till Tarsos för att söka upp Saul.
26 Han fann honom och tillsammans for de till Antiochia. Där stannade de båda två under ett helt år och undervisade många nyomvända. Det var i Antiochia som de troende först kallades kristna.
27 Under denna tid kom några profeter dit från Jerusalem.
28 Och en av dem, som hette Agabos, reste sig upp i en gudstjänst och förutsa genom den helige Ande att en tid av svår svält skulle komma över hela världen. Det skedde också under Claudius regering.
29 De troende beslutade därför att skicka understöd till de kristna i Judeen, och att var och en skulle ge så mycket han kunde.
30 De gjorde det och överlämnade sina gåvor till Barnabas och Saul för att de skulle ta dem med sig till de äldste i församlingen i Jerusalem.
Jesus botar Petrus svärmor och många andra
29-30 När han hade lämnat synagogan, gick han och hans lärjungar till Simons och Andreas hem, där Simons svärmor var sjuk och sängliggande med hög feber. De berättade det omedelbart för Jesus.
31 Han gick då in till henne och tog henne i handen och reste henne upp. Då lämnade febern henne plötsligt, och hon steg upp och lagade till mat åt dem.
32-34 På kvällen vid solnedgången var hela gårdsplanen fylld av sjuka och andebesatta människor som man kommit till honom med för att de skulle bli botade. Nästan alla i Kafarnaum var där. Och han befallde många onda andar att släppa greppet om sina offer. Han förbjöd också andarna att tala eftersom de visste vem han var.
Jesus predikar över hela Galileen
35 Nästa morgon var han uppe långt före gryningen och gick ensam ut i öknen för att be.
36-37 Senare gick Simon och de andra ut för att leta reda på honom och när de fann honom sa de: Alla frågar efter dig.
38 Men han svarade: Vi måste gå till andra städer också och låta dem få del av mitt budskap. Det är därför jag har kommit.
39 Han vandrade sedan genom hela Galileen och predikade i synagogorna och befriade många från de onda andarnas makt.
Jesus botar en leprasjuk
40 En gång kom en leprasjuk och föll ner framför honom och tiggde och bad om att få bli botad. Om du vill, så kan du göra mig frisk igen, sa han.
41 Jesus greps av medlidande och lade sin hand på honom och sa: Det vill jag. Du är frisk!
42 Omedelbart försvann sjukdomen, och mannen var botad.
43-44 Jesus sa sedan strängt till honom: Gå genast till den judiske prästen och låt honom undersöka dig. Och stanna inte på vägen för att tala med någon. Som tack för att du blivit botad ska du ta med det offer som Mose föreskrivit. Då kommer alla att se att Gud har botat dig.
45 Men när mannen gick sin väg, började han berätta för allt och alla att han blivit frisk. Därför kunde Jesus inte visa sig offentligt i någon stad, utan måste hålla till ute i ödemarken. Men människorna kom ändå till honom från alla håll.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®