Book of Common Prayer
Klagosång under landsflykten
137 Vid Babylons floder satt vi och grät och tänkte på Jerusalem.
2 I pilträdens grenar hade vi hängt upp våra harpor,
3-4 för hur skulle vi kunna spela och sjunga i ett främmande land? Ändå krävde dessa plågoandar som tagit oss tillfånga, att vi skulle sjunga Sions glada sånger för dem.
5-6 Om jag glömmer dig, Jerusalem, så låt min högra hand glömma hur man spelar harpa. Låt mig aldrig kunna sjunga mer, om jag inte älskar dig mer än något annat.
7 Herre, glöm inte bort vad dessa edomeer gjorde den dagen när Babylons arméer intog Jerusalem. Jämna den med marken, skrek de.
8 Babylon, du vidriga monster, du ska förstöras! Och lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.
9 Ja, lycklig är den som tar dina spädbarn och krossar dem mot klipporna!
En bön om räddning och befrielse
144 Lovad vare Herren, som beskyddar mig! Han visar mig hur jag ska strida.
2 Han är alltid kärleksfull och god mot mig. Han är min trygghet och min befriare. Han har gjort mig till härskare över sitt folk.
3 Herre, vad är då en människa? Hur kommer det sig att du över huvud taget lägger märke till henne? Varför bekymrar du dig om henne?
4 Hennes liv är som en vindfläkt, och hennes dagar glider bort som skuggor.
5 Herre, dra undan himlen och stig ner till oss! Bergen ryker när du rör vid dem.
6 Herre, släpp loss blixtarna och skjut iväg pilarna så att dina fiender skingras.
7 Sträck ner din hand från himlen och rädda mig ur de djupa vattnen, ur mina fienders våld.
8 De ljuger alltid och kallar till och med lögnen för sanning!
9 För dig Gud vill jag sjunga en ny sång och spela på en harpa med tio strängar,
10 för du låter kungarna segra! Du är den som ska rädda din tjänare David från att dö för svärdet.
11 Fräls mig! Befria mig från dessa grymma fiender, dessa lögnare, dessa opålitliga människor.
12-15 Och så här vill jag beskriva ett verkligt lyckligt land, där Herren är Gud:När Gud ger oss seger och fred råder kan våra barn ostört växa upp.Våra söner blir stora och starka som träd.Våra döttrar blir slanka och sköna som pelarna i ett palats.Våra lador blir fyllda till brädden och vi har mer än vad vi behöver.Ute på våra marker får fåren tusentals med lamm,och oxarna är tungt lastade med spannmål.Då ska ingen mer jämra sig och klaga på gator och torg.Lyckligt är det folk som lever så.Ja, lyckliga är de människor vilkas Gud är Herren!
Glädje över vad Gud har skapat
1-2 Jag välsignar Herren! Herre, min Gud, av hela hjärtat prisar jag dig! Du är klädd i ära, majestät och ljus! Som en tältduk har du spänt upp himlen.
3 Över molnen har du gjort dig din boning. Ja, molnen är dina vagnar. Du rider på vindens vingar.
4 Du gör vindarna till dina budbärare och blixtarna till dina tjänare!
5 Du har lagt en fast grund för jorden så att den aldrig kan rubbas.
6 Du bredde ut haven som en klädnad över den, och vattenmassorna stod över bergstopparna.
7-8 Du talade, och vid ljudet av din röst samlade sig vattnet till stora hav. Bergen blev till, och dalarna fick de djup som du bestämde.
9 Du satte en gräns för haven, för att de aldrig mer skulle översvämma jorden.
10 Du lät källor springa fram i dalarna, och bäckar vällde fram från bergen,
11 bäckar som ger djuren vatten att dricka. Där släcker vildåsnorna sin törst,
12 och på stränderna bygger fåglarna sina bon. Deras sång hörs från trädens grenar.
13 Du sänder regn över bergen, och jorden mättas med dina goda gåvor.
14 Det späda gräset växer upp på din befallning och ger mat åt boskapen. Det finns fruktträd, grönsaker och säd!
15 Det finns vin som gör människan glad, olivolja som får hennes ansikte att skina och bröd som ger henne styrka.
16 Herren planterade cedrarna på Libanons berg, som nu är stora och grönskande.
17 På deras grenar bygger fåglarna sina nästen, medan storkarna håller till bland barrträden.
18 Högt uppe i bergen finns det betesmarker för vildgetterna, och klippgrävlingarna finner skydd bland klipporna.
19 Du har skapat månen för att bestämma månadernas längd och solen vet timmen när den ska gå ner.
20 Du sänder natten och mörkret, då mängder av skogens djur kommer fram.
21 Då ryter de unga lejonen efter mat, men också de är beroende av dig, Gud.
22 Men när solen går upp drar de sig tillbaka till sina hålor för att vila sig.
23 Då går människan till sitt arbete, där hon arbetar tills kvällen kommer.
24 Herre, hur rikt och hur mångsidigt är inte ditt verk! Ja, i din vishet har du gjort alltsammans, och dina rikedomar översvämmar hela jorden.
25 Där finns det mäktiga havet. Det myllrar av liv av alla slag, av både stora och små djur.
26 Där stävar fartygen fram och där leker sjöodjuret.
27 Alla djur väntar på att du ska ge dem deras dagliga föda.
28 Du ger dem, och de samlar in. Du öppnar din hand för att mata dem, och de äter och blir mätta.
29 Men om du vänder dig bort ifrån dem så blir de förskräckta. Ja, när du tar deras livsande ifrån dem så dör de och blir åter jord.
30 Du sänder din Ande, och nytt liv uppstår på jorden.
31 Prisa Gud i evighet! Han själv känner glädje över allt vad han skapat!
32 Han behöver bara se på jorden så bävar den, och när han rör vid bergen börjar de ryka.
33 Jag vill sjunga till Herren, så länge jag lever. Jag vill prisa Gud till mitt sista andetag!
34 Jag hoppas att sång behagar honom, för han är källan till all min glädje.
35 Låt alla syndare gå under, alla som vägrar att lovprisa honom! Men jag vill lova Herren. Halleluja!
16 Sauls vaktposter i Gibea fick se en underlig syn. Hela filisteernas armé upplöstes när soldaterna flydde åt alla håll.
17 Ta reda på vem som saknas bland oss, befallde Saul. När männen stod uppställda fann man att Jonatan och hans livvakt var borta.
18 Hämta Guds ark, ropade Saul till Ahia. (Arken var bland Israels folk på den tiden).
19 Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filisteernas läger allt mer och mer.Nej, låt arken vara! skrek Saul.
20 Sedan rusade Saul och hans män till stridsplatsen och fann att filisteerna dödade varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem.
21 Nu förenade sig de israeliter, som varit i filisteernas armé, med Sauls och Jonatans män.
22 Slutligen anslöt sig också de som hade gömt sig i bergen när de såg att filisteerna började fly.
23 Herren räddade Israel den dagen, och striden fortsatte bortom Bet-Aven.
Saul ger en oövertänkt order
24-25 Saul hade befallt: En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen, innan jag har tagit full hämnd på mina fiender. Därför åt ingen något under hela dagen, trots att det fanns gott om honung på marken i skogen,
26 för de fruktade alla för Sauls förbannelse.
27 Men Jonatan hade inte hört sin fars befallning. Han doppade en käpp i honungen, och när han hade ätit av den kände han sig inte längre trött.
28 Då berättade någon för honom om hans fars förbud att äta och att resultatet hade blivit att alla var trötta och håglösa.
29 Det är ju inte klokt! utropade Jonatan. En sådan befallning skadar oss ju bara. Ser ni inte att jag mår mycket bättre nu, när jag har ätit lite honung?
30 Tänk vad många fler vi kunde ha dödat, om vi hade fått äta av den mat vi hittade hos fienden!
10 Men i Damaskus fanns det en troende man som hette Ananias. Herren talade till honom i en syn och sa: Ananias!Ja, Herre! svarade han.
11 Och Herren sa: Gå till Raka gatan, till det hus där det bor en man som heter Judas, och fråga efter Saul från Tarsos. Han ber till mig just nu, för
12 jag har i en syn visat honom att en man som heter Ananias ska komma in och lägga sina händer på honom, så att han kan se igen!
13 Men Herre! utropade Ananias. Jag har hört om allt det fruktansvärda den mannen gjort mot de troende i Jerusalem,
14 och vi vet att han har en häktningsorder med sig från översteprästerna. De har gett honom fullmakt att arrestera varenda troende i Damaskus!
15 Men Herren sa: Gå, och gör som jag säger, för jag har valt ut Saul till att vara mitt redskap. Han ska föra mitt ord till länder och kungar och till Israels folk.
16 Och jag ska visa honom hur mycket han måste lida för mig.
17 Då gick Ananias dit och fann Saul, och han lade sina händer på honom och sa: Saul, min broder, Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen, har sänt mig för att du ska bli fylld med den helige Ande och få din syn tillbaka.
18 Och i samma ögonblick kunde Saul se. Det var som om fjäll föll från hans ögon! Sedan blev han genast döpt.
19 Därefter åt han och fick så krafterna tillbaka.
Jesus blir korsfäst
32-33 Två andra brottslingar leddes också ut för att avrättas tillsammans med Jesus på en plats som kallades Skallen. Där korsfästes de alla tre, Jesus på korset i mitten och de två brottslingarna på var sin sida om honom.
34 Far, förlåt dessa människor, bad Jesus, för de vet inte vad de gör.Under tiden kastade soldaterna tärning om hans kläder och delade dem emellan sig.
35 Folkhopen stod och tittade på, och de judiska ledarna skrattade och hånade honom. Han var bra på att hjälpa andra, sa de. Nu kan han hjälpa sig själv, om han verkligen är den Messias som Gud sänt.
36 Också soldaterna hånade honom och räckte honom surt vin att dricka.
37 Och de ropade till honom: Om du är judarnas kung, så rädda dig själv!
38 Man hade nämligen satt upp en skylt upptill på korset. DETTA ÄR JUDARNAS KUNG, stod det på grekiska, latin och hebreiska.
39 En av de brottslingar, som hängde vid sidan av Jesus, gjorde narr av honom och sa: Är det du som är Messias? Bevisa det då genom att rädda dig själv och oss på samma gång!
40-41 Men den andre brottslingen tillrättavisade honom och sa: Har du inte respekt för Gud ens när du håller på att dö? Vi förtjänar att dö för våra brott, men den här mannen har inte gjort en enda ond handling.
42 Sedan sa han: Jesus, kom ihåg mig när du kommer till ditt rike.
43 Och Jesus svarade: Jag försäkrar dig att redan i dag ska du vara med mig i paradiset.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®