Book of Common Prayer
Visa din makt och härlighet
1-2 Israels herde, du som leder Israel som en herde leder sin hjord! Gud, som tronar över keruberna, lyssna när jag ber! Visa din makt och härlighet!
3 Låt Efraim, Benjamin och Manasse se att du reser dig och räddar oss med din kraft.
4 Upprätta oss, o Gud! Se på oss i glädje och kärlek så att vi blir räddade!
5 Herre, du som är Gud över himmel och jord, hur länge ska du vara förargad på oss och förkasta våra böner?
6 Sorg och tårar har varit vår enda föda.
7 Du har gjort oss till åtlöje bland de folk som bor runt omkring oss. De skrattar åt oss.
8 Upprätta oss, o Gud. Se på oss i glädje och kärlek. Bara då blir vi räddade.
9 Du förde oss ut ur Egypten, som om vi hade varit en ömtålig vinstock, och du planterade oss på nytt i ett land från vilket du drivit bort alla främmande folk.
10 Du beredde marken och odlade den. Där slog vi rot och bredde ut oss.
11 Bergen täcktes med vår skugga. Vi var som stora cederträd,
12 som var utspridda över hela landet ända från Medelhavet till floden Eufrat.
13 Men nu har du brutit ner våra murar och lämnat oss utan skydd. Vem som helst som kommer förbi kan plundra oss.
14 Vildsvin från skogarna trampar ner våra marker, och vilda djur roffar åt sig mat från oss.
15 Kom tillbaka och välsigna oss, Gud, du som är Gud över himmel och jord. Se ner från himlen och ta hand om ditt vinträd!
16 Skydda vad du har planterat, denne son som du själv har fostrat.
17 Våra fiender har huggit ner oss och satt eld på oss, men de ska förgås när de ser ditt ansikte!
18 Styrk det folk som du har utvalt och som växt sig starkt hos dig.
19 Då ska vi aldrig mer överge dig! Håll oss vid liv så att vi alltid kan lova dig.
20 Upprätta oss, o Gud, du som är Gud över himmel och jord! Se på oss i glädje och kärlek. Bara då kan vi bli räddade.
Gud, du har väl inte övergett mig
1-2 Jag ropar till Herren. Jag ropar till honom så högt jag kan, för att han ska lyssna!
3 Jag har ångest och ser ingen utväg mer. Till och med om nätterna ber jag och sträcker mina händer mot himlen. Det finns ingen tröst för mig.
4 När jag tänker på Gud suckar jag, och när jag ser hur jag har det så förlorar jag allt mod.
5 Han håller mig vaken, och i min oro kan jag inte få fram ett ord mer.
6 Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var förr,
7 på den tiden då vi spelade och sjöng glada sånger till långt in på nätterna. Jag tänker på detta och funderar över skillnaden mellan då och nu.
8 Har Herren övergett mig? Ska han aldrig mer hjälpa mig?
9 Är hans kärlek borta för alltid? Har han svikit sitt löfte?
10 Har han glömt bort att visa mig sin nåd? Har han i vrede slagit igen dörren framför den han älskar?
11 Jag sa: Det som gör mig mest ont är att Guds kärlek och välsignelse inte är som förr.
12 Jag kommer ihåg alla hans stora under.
13 Dessa underbara gärningar är jämt och ständigt i mina tankar. Jag kan inte låta bli att tänka på dem.
14 Gud, allt vad du gör är heligt. Var finns det någon annan gud så mäktig som du?
15 Du är en Gud som gör under! Du visar fortfarande din stora makt.
16 Med din styrka räddade du ditt folk och du ledde Jakobs och Josefs söner ut ur Egypten.
17 När Röda havet såg dig, fylldes det av skräck! Det bävade ända ner i djupet!
18 Från molnen öste regnet ner och åskan mullrade i skyn och blixtarna flammade.
19 Ja, din stämma hördes i stormen. Bländande blixtar lyste upp världen! Jorden skakade och bävade.
20 Du banade en väg rakt genom havet. Vi kunde inte se dina fotsteg, och vi visste inte att vägen fanns där!
21 Men du ledde ditt folk som en fårhjord, med Mose och Aron som herdar.
Guds fiender har ödelagt landet
79 Gud, främmande folk har angripit det land som du har gett oss. Ditt tempel är nersmutsat, och Jerusalem ligger i ruiner.
2 Ditt folk har blivit besegrat och fåglar och vilda djur äter nu upp deras kroppar.
3 Fienden har dödat hela Jerusalems befolkning. De ställde till med ett fruktansvärt blodbad. Ingen enda finns kvar för att begrava de döda,
4 och alla folk runt omkring oss hånskrattar åt oss och spottar oss i ansiktet.
5 Herre, hur länge ska du vara vred på oss? Kommer din vrede att brinna som en eld tills allt hopp är ute?
6 Ös ut din vrede över alla gudlösa folk, men inte över oss! Låt den drabba riken som vägrar att be till dig och som inte ropar på ditt namn!
7 De har fått ditt folk Israel på fall och ödelagt landet.
8 Varför ska vi bli straffade för våra förfäders synder? Låt i stället din kärlek fylla våra behov.
9 Hjälp oss, vår frälsnings Gud! Hjälp oss för ditt namns skull. Fräls oss och förlåt oss våra synder!
10 Varför ska främmande folk få hånskratta och säga: Var är er Gud? Nej, låt alla få se hur du hämnas dina fiender för ditt folks blod!
11 Lyssna till fångarnas och de dödsdömdas stönande! Visa din makt genom att rädda dem.
12 Herre, låt dem få sjufalt igen, dessa folk som hånar dig!
13 Då kommer vi, som är ditt folk och får i din hjord, att tacka dig i evighet. Och från generation till generation ska vi prisa din storhet!
Hanna får bönesvar - en son
1 Detta är berättelsen om Elkana, en man i Efraims stam, som bodde i Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd.Hans far hette Jeroham, hans farfar Elihu, hans farfarsfar Tohu, och hans farfars farfar hette Suf.
2 Han hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn men inte Hanna.
3 Varje år reste Elkana till Silo för att tillbe herrarnas Herre och offra till honom. Där var Elis två söner, Hofni och Pinehas, Herrens präster.
4 Varje gång Elkana offrade brukade han ge Peninna och hennes barn av offerköttet.
5 Åt Hanna gav han dubbel tilldelning. Han älskade henne mycket, trots att Herren inte gett henne något barn.
6 Peninna gjorde inte saken bättre genom att reta Hanna för hennes ofruktsamhet.
7 Varje gång hände samma sak. Peninna hånade och skrattade åt Hanna medan de gick till Silo, och Hanna grät och tappade matlusten.
8 Vad är det, Hanna? brukade Elkana fråga. Varför äter du inte? Varför oroar du dig så mycket över att du inte kan få några barn? Du har ju mig. Är inte det bättre än tio söner?
9 En kväll i Silo, när de hade ätit tillsammans, gick Hanna till Herrens tält, där prästen Eli satt på sin vanliga plats vid sidan av ingången.
10 Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren.
11 Och hon gav detta löfte: Allsmäktige Gud, se till min sorg och svara på min bön och ge mig en son, så ska jag ge honom tillbaka till dig. Han ska tillhöra dig hela livet, och hans hår kommer aldrig att klippas.
12-13 Eli lade märke till att hennes läppar rörde sig, men eftersom han inte hörde ett enda ljud förstod han inte att hon bad utan trodde att hon hade druckit sig full.
14 Måste du komma hit drucken? frågade han. Se till att du blir nykter!
15-16 Nej, min herre, jag har inte druckit något, svarade hon. Men jag är ledsen och bekymrad, och därför har jag lagt fram allt som jag burit på inför Herren. Tro inte att jag är en dålig kvinna!
17 Om det är på det sättet, sa Eli, ska du fatta mod igen! Israels Gud ska svara på din bön, vad den än gäller!
18 Tack, herre! utbrast hon och gick lycklig och glad sin väg. Hon började att äta igen och såg inte längre så nedslagen ut.
19-20 Nästa morgon var hela familjen tidigt uppe och gick till tabernaklet för att tillbe Herren än en gång. De återvände sedan hem till Rama. När Elkana låg med Hanna kom Herren ihåg hennes bön, och hon blev med barn och födde en son. Hon kallade honom Samuel, som betyder 'utbedd av Gud
Jesus återvänder till himlen
1-2 Käre Theofilos!I mitt första brev berättade jag för dig om vad Jesus gjorde och lärde. Jag berättade om hur han blev upptagen till himlen efter att ha undervisat sina utvalda apostlar genom den helige Ande.
3 Under de fyrtio dagarna efter korsfästelsen visade han sig gång på gång för dessa apostlar, och på många sätt bevisade han för dem att han levde. Vid dessa tillfällen talade han till dem om Guds rike.
4 Vid ett av dessa tillfällen sa han till dem att inte lämna Jerusalem förrän den helige Ande hade kommit till dem, som Fadern hade lovat. Det var något som han redan tidigare hade talat med dem om.
5 Johannes döpte er i vatten, påminde han dem, men om några få dagar ska ni bli döpta i den helige Ande.
6 När han en annan gång visade sig för dem frågade de honom: Herre, ska du nu befria Israel och låta oss bli en självständig nation igen?
7 Den tidpunkten bestämmer Fadern, svarade han, och det är inget som ni får veta.
8 Men när den helige Ande kommer till er, ska ni få kraft att vittna om min död och uppståndelse för människorna i Jerusalem, i Judeen, i Samarien och över hela jorden.
9 Strax efteråt lyftes han upp i skyn och medan de stod och stirrade efter honom försvann han i ett moln.
10 De försökte att få se ännu en skymt av honom, men då stod plötsligt två vitklädda män bland dem
11 och sa: Ni män från Galileen, varför står ni här och tittar mot skyn? Jesus har återvänt till himlen, men en dag ska han komma tillbaka hit på samma sätt som han for upp!
Mattias väljs till att ersätta Judas
12 När detta hände var de på Oljeberget, som ligger knappt en kilometer från Jerusalem. De gick tillbaka in i staden
13-14 och samlades till bön i ett rum på andra våningen i det hus där de brukade hålla till.Dessa personer var närvarande: Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippos, Tomas, Bartolomaios, Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon, som också kallades seloten, Judas, Jakobs son, och Jesu bröder. Flera kvinnor, bland dem Jesu mor, var också där.
Mannen som hyrde ut sin vingård
9 Sedan vände han sig till folket igen och berättade följande: En man planterade en vingård och hyrde ut den till några lantarbetare. Därefter reste han utomlands och var borta under många år.
10 När det blev dags att skörda skickade han en av sina män till gården för att han skulle få sin del av skörden. Men de som arrenderat gården överföll mannen och skickade honom tillbaka tomhänt.
11 Då sände han en annan, men samma sak hände med honom. Han blev slagen och förolämpad och skickades iväg utan att ha fått något.
12 Också en tredje man sändes dit, men samma sak hände igen. De slog honom blodig och drev iväg honom.
13 'Vad ska jag göra?' sa ägaren. 'Nu vet jag! Jag sänder min egen älskade son. Honom har de säkert respekt för.'
14 Men när lantbrukarna såg sonen, sa de: 'Det här är vår chans! Han ska ärva alltsammans när hans far dör. Kom, så dödar vi honom, och så är alltihop vårt!'
15 Och de släpade ut honom ur vingården och dödade honom.Vad tror ni att ägaren kommer att göra?
16 Jo, det ska jag tala om för er: Han kommer att döda dem och arrendera ut vingården till andra.Men så kan det knappast gå till, protesterade de som lyssnade.
17 Jesus såg på dem och sa: Vad betyder då detta som står i Skriften: 'Stenen, som byggnadsarbetarna inte ville använda och kastade bort, har blivit en grundsten för hela huset'?
18 Och han tillade: 'Den som snavar på den stenen slår sig fördärvad, men den som den faller på blir krossad.
19 När översteprästerna och de religiösa ledarna hörde den liknelse han just berättat, ville de genast arrestera honom, för de förstod att han talade om dem och att de var de onda lantarbetarna i berättelsen. Men själva var de rädda för att anhålla honom, eftersom det i så fall kunde bli oroligheter. De försökte därför få honom att säga något som kunde rapporteras till den romerske landshövdingen, så att denne kunde arrestera honom.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®