Book of Common Prayer
Länge leve fredskungen
72 Gud, hjälp kungen att i ditt ställe döma med rättvisa. Låt din rättfärdighet också bli hans.
2 Hjälp honom att regera opartiskt över ditt folk, och ge de rättslösa sin rätt.
3 När han regerar ska fred och välstånd råda i landet.
4 Han ska försvara de fattiga och behövande och krossa deras förtryckare.
5 Han ska regera så länge jorden består, och så länge som människan finns.
6 Hans sätt att styra landet ska vara som ett uppfriskande vårregn, som med sina skurar vattnar jorden!
7 Godhet och rättvisa ska blomstra under hans regering och fred och välstånd ska råda till tidens slut.
8 Hans välde ska sträcka sig från hav till hav, från floden Eufrat till jordens ändar.
9 Folken som bor i öknen ska böja sig för honom och hans fiender ska kasta sig ner med ansiktet mot marken.
10 Kungarna runt Medelhavet, de som kommer från Tarsis och öarna, och kungarna från Arabien och Etiopien, ska alla komma med sina gåvor.
11 Ja, kungar ska komma från alla håll och alla ska de buga sig för honom! Ja, alla folk ska tjäna honom!
12 Han tar hand om hjälplösa och fattiga när de ropar till honom.
13 Han känner medlidande med svaga och behövande, och bevarar dem från en säker död.
14 Han räddar dem undan våld och förtryck, för deras liv är dyrbara för honom.
15 Länge leve kungen! Han ska få guld från Arabien, och man ska alltid be för honom. Hans folk ska alltid välsigna honom.
16 Låt det bli rika skördar i hela landet. Låt skördarna på bergssluttningarna bli lika frodiga som Libanons skogar. Låt våra städer bli lika fyllda av människor som ängarna är fyllda med gräs.
17 Kungens namn ska man aldrig glömma. Så länge solen finns till ska människor tala om honom, och alla ska bli välsignade av honom, ja, alla folk kommer att prisa honom.
18 Välsignad vare Herren Gud, Israels Gud, han som själv gör allt detta underbara!
19 Välsignat vare hans namn i evighet! Hela jorden ska fyllas av hans härlighet! Amen, ja, amen!
20 (Här slutar bönerna av David, Isais son.)
Hanna får bönesvar - en son
1 Detta är berättelsen om Elkana, en man i Efraims stam, som bodde i Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd.Hans far hette Jeroham, hans farfar Elihu, hans farfarsfar Tohu, och hans farfars farfar hette Suf.
2 Han hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn men inte Hanna.
3 Varje år reste Elkana till Silo för att tillbe herrarnas Herre och offra till honom. Där var Elis två söner, Hofni och Pinehas, Herrens präster.
4 Varje gång Elkana offrade brukade han ge Peninna och hennes barn av offerköttet.
5 Åt Hanna gav han dubbel tilldelning. Han älskade henne mycket, trots att Herren inte gett henne något barn.
6 Peninna gjorde inte saken bättre genom att reta Hanna för hennes ofruktsamhet.
7 Varje gång hände samma sak. Peninna hånade och skrattade åt Hanna medan de gick till Silo, och Hanna grät och tappade matlusten.
8 Vad är det, Hanna? brukade Elkana fråga. Varför äter du inte? Varför oroar du dig så mycket över att du inte kan få några barn? Du har ju mig. Är inte det bättre än tio söner?
9 En kväll i Silo, när de hade ätit tillsammans, gick Hanna till Herrens tält, där prästen Eli satt på sin vanliga plats vid sidan av ingången.
10 Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren.
11 Och hon gav detta löfte: Allsmäktige Gud, se till min sorg och svara på min bön och ge mig en son, så ska jag ge honom tillbaka till dig. Han ska tillhöra dig hela livet, och hans hår kommer aldrig att klippas.
12-13 Eli lade märke till att hennes läppar rörde sig, men eftersom han inte hörde ett enda ljud förstod han inte att hon bad utan trodde att hon hade druckit sig full.
14 Måste du komma hit drucken? frågade han. Se till att du blir nykter!
15-16 Nej, min herre, jag har inte druckit något, svarade hon. Men jag är ledsen och bekymrad, och därför har jag lagt fram allt som jag burit på inför Herren. Tro inte att jag är en dålig kvinna!
17 Om det är på det sättet, sa Eli, ska du fatta mod igen! Israels Gud ska svara på din bön, vad den än gäller!
18 Tack, herre! utbrast hon och gick lycklig och glad sin väg. Hon började att äta igen och såg inte längre så nedslagen ut.
19-20 Nästa morgon var hela familjen tidigt uppe och gick till tabernaklet för att tillbe Herren än en gång. De återvände sedan hem till Rama. När Elkana låg med Hanna kom Herren ihåg hennes bön, och hon blev med barn och födde en son. Hon kallade honom Samuel, som betyder 'utbedd av Gud
Jesus i jämförelse med Mose
3 Kära bröder, ni är alla kallade och utvalda av Gud för hans himmelska rike. Ha därför alltid Jesus, som vi ju bekänner oss till, i era tankar. Han är Guds budbärare och vår tros överstepräst.
2 Gud utsåg Jesus till överstepräst, och han var trogen mot Gud på samma sätt som Mose var trogen när han tjänade i Guds hus.
3 Den som bygger ett hus får mer beröm än själva huset. På samma sätt har Jesus mycket större makt än Mose.
4 Naturligtvis har varje hus en byggmästare, men det är Gud som bygger allt.
5 Och visst var Mose trogen i allt när han arbetade i Guds hus, men han var bara en tjänare, och hans uppgift var till största delen att vittna om och skapa förebilder till det som skulle uppenbaras senare.
6 Men Kristus, Guds trofaste Son, har ansvaret för hela Guds hus. Det huset är vi kristna, och han bor i oss så länge som vi bevarar vår frimodighet och glädje och håller fast vid hoppet om hans återkomst.
Gud skyddar de svaga
146 Lova Herren! Ja, prisa honom innerligt!
2 Jag tänker sjunga hans lov så länge jag lever, ja, ända till mitt sista andetag.
3 Lita inte på människor som har makt och inflytande.
4 De är också människor som kommer att dö, och de kommer inte att kunna hjälpa någon. På ett ögonblick faller allt som de planerat till marken.
5 Men lycklig är den människa som väntar på hjälp från vår stamfar Jakobs Gud. Hon hoppas på Herren, sin Gud.
6 Han är den Gud som skapade himlen och jorden, haven och allt som finns i dem. Han håller varje löfte,
7 ger de fattiga och förtryckta rättvisa och ger mat till de hungriga. Han befriar fångarna
8 och öppnar de blindas ögon. Han lyfter av bördorna på dem som dignar under deras tyngd. Han älskar de människor som visar honom trohet.
9 Han skyddar främlingar som bor i landet. Han har omsorg om föräldralösa och änkor, men de ogudaktigas planer krossar han.
10 Herren ska regera för evigt. Jerusalem, din Gud är kung från släkte till släkte! Halleluja! Lova Herren!
Herren ger Jerusalem fred och välstånd
147 Halleluja! Ja, lova Herren! Vad skönt det är att sjunga hans lov! Vad rätt det känns och vilken glädje det ger!
2 Han bygger upp Jerusalem på nytt. De av Israels folk som levt i landsflykt hämtar han tillbaka.
3 Han helar dem som har sorgsna hjärtan och förbinder deras sår.
4 Han har bestämt stjärnornas antal och gett var och en ett namn.
5 Vad mäktig han är! Hans makt är oinskränkt! Hans förstånd är obegränsat!
6 Herren reser upp de förtryckta, men förtryckarna slår han till marken.
7 Sjung till Gud av tacksamhet! Sjung en lovsång och spela för honom på harpa!
8 Han täcker himlen med moln och låter regnskurar falla. Han låter det gröna gräset växa på bergssluttningarna.
9 Han ger mat åt de vilda djuren, och han matar de unga korparna när de ropar till honom.
10 Hästens styrka imponerar inte på honom. Och mannens snabbhet är ingenting i hans ögon.
11 Men han gläder sig över dem som verkligen tar honom på allvar och väntar sig allt gott från honom.
12 Jerusalem, lova Herren! Du stad på berget Sion, prisa Herren!
13 Han ger dig skydd bakom dina murar och välsignar dina barn.
14 Han ger landet säkra gränser och fyller ladorna till brädden med det finaste vete.
15 Han ger världen sina befallningar, och det han befaller sker genast.
16 Han breder ut ett snötäcke över jorden, vitt och rent, och han sprider ut frosten som aska.
17 Stora hagel låter han falla till jorden, och han sänder kyla som knappt någon kan uthärda.
18 Men när han befaller smälter snön och vårvindar börjar blåsa, och de frusna floderna börjar flyta igen.
19 Han har gjort sitt ord känt för Israel för att hans folk ska leva efter hans lagar och föreskrifter.
20 Något sådant har han inte gjort för andra folk. De känner inte till hans befallningar.Halleluja! Ja, lova Herren!
25 En dag började en judisk man diskutera med Johannes lärjungar om reningsföreskrifterna.
26 Då gick lärjungarna till Johannes och sa: Mästare, mannen som du mötte på andra sidan Jordanfloden, den du sa var Messias, döper också och alla går till honom i stället för att komma till oss.
27 Johannes svarade: Gud i himlen bestämmer varje människas uppgift.
28 Min uppgift är att röja väg för denne man så att alla kan komma till honom. Ni vet själva att jag klart och tydligt sagt till er att jag inte är Messias. Jag är här för att bana väg för honom, det är allt.
29 Människorna dras naturligtvis till den som de finner mest intressant - som bruden dras till brudgummen. Och brudgummens vän, som står vid sidan om är glad för hans skull. Jag är brudgummens vän och jag gläder mig verkligen.
30 Det är som det ska att han blir större och större och jag mindre och mindre.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®