Book of Common Prayer
Klagosång under landsflykten
137 Vid Babylons floder satt vi och grät och tänkte på Jerusalem.
2 I pilträdens grenar hade vi hängt upp våra harpor,
3-4 för hur skulle vi kunna spela och sjunga i ett främmande land? Ändå krävde dessa plågoandar som tagit oss tillfånga, att vi skulle sjunga Sions glada sånger för dem.
5-6 Om jag glömmer dig, Jerusalem, så låt min högra hand glömma hur man spelar harpa. Låt mig aldrig kunna sjunga mer, om jag inte älskar dig mer än något annat.
7 Herre, glöm inte bort vad dessa edomeer gjorde den dagen när Babylons arméer intog Jerusalem. Jämna den med marken, skrek de.
8 Babylon, du vidriga monster, du ska förstöras! Och lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.
9 Ja, lycklig är den som tar dina spädbarn och krossar dem mot klipporna!
En bön om räddning och befrielse
144 Lovad vare Herren, som beskyddar mig! Han visar mig hur jag ska strida.
2 Han är alltid kärleksfull och god mot mig. Han är min trygghet och min befriare. Han har gjort mig till härskare över sitt folk.
3 Herre, vad är då en människa? Hur kommer det sig att du över huvud taget lägger märke till henne? Varför bekymrar du dig om henne?
4 Hennes liv är som en vindfläkt, och hennes dagar glider bort som skuggor.
5 Herre, dra undan himlen och stig ner till oss! Bergen ryker när du rör vid dem.
6 Herre, släpp loss blixtarna och skjut iväg pilarna så att dina fiender skingras.
7 Sträck ner din hand från himlen och rädda mig ur de djupa vattnen, ur mina fienders våld.
8 De ljuger alltid och kallar till och med lögnen för sanning!
9 För dig Gud vill jag sjunga en ny sång och spela på en harpa med tio strängar,
10 för du låter kungarna segra! Du är den som ska rädda din tjänare David från att dö för svärdet.
11 Fräls mig! Befria mig från dessa grymma fiender, dessa lögnare, dessa opålitliga människor.
12-15 Och så här vill jag beskriva ett verkligt lyckligt land, där Herren är Gud:När Gud ger oss seger och fred råder kan våra barn ostört växa upp.Våra söner blir stora och starka som träd.Våra döttrar blir slanka och sköna som pelarna i ett palats.Våra lador blir fyllda till brädden och vi har mer än vad vi behöver.Ute på våra marker får fåren tusentals med lamm,och oxarna är tungt lastade med spannmål.Då ska ingen mer jämra sig och klaga på gator och torg.Lyckligt är det folk som lever så.Ja, lyckliga är de människor vilkas Gud är Herren!
Längtan efter Gud
1-2 Som hjorten längtar efter friskt vatten, så längtar jag efter dig, min Gud.
3 Jag törstar efter dig, du den levande Guden. Var kan jag finna dig, vart ska jag gå för att tillbe dig?
4 Jag gråter dag och natt och ropar till dig om hjälp, och hela tiden frågar mina fiender hånfullt: Var är din Gud?
5-6 Fatta mod, min själ! Kom ihåg alla de gånger (hur skulle jag förresten kunna glömma dem!), när vi gick i procession till templet, och vi sjöng med glädje och prisade Herren. Varför är jag så deprimerad? Varför är jag så orolig och ledsen? Jag sätter mitt hopp till Gud! Jag ska åter tacka honom. Ja, än en gång ska jag få prisa honom för hans hjälp.
7 Ändå står jag här dyster och nere, men jag ska tänka på din godhet mot detta underbara land, där Jordan flyter fram och där bergen Hermon och Misar reser sig.
8 Hans svallande vågor slår över mig, och sorgefloderna sköljer över mig som dånande vattenfall.
9 Och ändå slösar Herren dag efter dag sin trofasta kärlek på mig. Under natten sjunger jag sånger och ber till honom, den Gud som ger mig liv.
10 Gud, min klippa! Jag ropar till dig: Varför har du övergett mig? Varför måste jag utstå dessa anfall från mina fiender?
11 Deras förolämpningar har brutit ner mig, när de gång efter gång hånat mig och frågat: Var är din Gud?
12 Men, min själ, tappa inte modet! Bli inte upprörd! Hoppas bara på Gud. Jag vet att jag på nytt ska få orsak att prisa honom för allt han gör. Han är min hjälp! Han är min Gud!(Fortsättning av föregående psalm)
43 Gud, försvara mig mot dessa hjärtlösa och svekfulla människors anklagelser för jag är oskyldig!
2 Du, o Gud, är min enda tillflykt. Varför har du ställt mig åt sidan? Varför måste jag känna av mina fienders förtryck?
3 Sänd ditt ljus och din sanning! Låt dem leda mig till ditt tempel på Sion, ditt heliga berg!
4 Där ska jag med jublande glädje gå till Guds altare och prisa honom. Med min harpa ska jag spela inför min Gud.
5 Min själ, varför är du så orolig och ledsen? Lita på Gud! Jag ska än en gång prisa honom för hans underbara hjälp. Han ska få mig att be igen, för han är min Gud!
Mörker över landet i tre dagar
21 Då sa Herren till Mose: Lyft upp dina händer mot himlen, så ska jag sända ett väldigt mörker, utan den minsta strimma ljus över Egypten.
22 Mose gjorde som Herren hade sagt, och det kom ett tjockt mörker över hela landet som varade i tre dagar.
23 Under hela denna tid kunde egyptierna knappast röra sig, men Israels folk hade ljus som vanligt.
24 Farao skickade då bud på Mose och sa: Gå och fira gudstjänst åt Herren, men låt era får och er boskap stanna här. Barnen får ni ta med er.
25 Nej, sa Mose. Vi måste ta med oss all vår boskap för att kunna bära fram slaktoffer och brännoffer inför Herren, vår Gud.
26 Inte en klöv ska lämnas kvar. Vi vet inte vad för slags offer han kommer att begära, förrän vi är där.
27 Men Herren förhärdade Faraos hjärta, så att han inte heller nu lät dem gå.
28 Gå ut härifrån, och visa dig aldrig mer inför mig, skrek Farao åt Mose. Den dag du gör det ska du dö.
29 Jag ska inte komma hit någon mer gång, lovade Mose.
Hotet mot alla förstfödda
11 Då sa Herren till Mose: Jag ska sända ännu en plåga över Farao och hans land, och sedan ska han låta er gå. Han ska bli så ivrig att bli av med er, att han kommer att jaga er ut ur landet.
2 Och säg till alla män och kvinnor som tillhör Israels folk, att de ska be om smycken av silver och guld av sina egyptiska grannar.
3 Gud lät det nämligen ske på det sättet, att egyptierna tyckte bra om Israels folk. Mose var en stor man i Egypten, och både Faraos tjänare och folket i allmänhet såg upp till honom.
4 Nu meddelade Mose Farao: Herren säger: 'Vid midnatt ska jag gå fram genom landet.
5 Den äldste sonen i varje familj ska dö, från Faraos äldste son, arvtagaren till tronen, till det äldsta barnet hos hans lägste slav, och till och med de förstfödda bland djuren.
6 En dödsklagan kommer att höras över hela landet. Aldrig tidigare har man hört något sådant, och man kommer aldrig att få höra det igen.
7 Men inte en hund ska morra mot någon av Israels folk, vare sig mot människor eller djur. Då ska ni förstå att Herren gör skillnad mellan egyptierna och israeliterna.
8 Alla dina tjänare ska komma springande till mig och buga sig och säga: 'Var snälla och lämna oss genast, och ta med allt folket!' Då ska jag ge mig i väg.' Därefter gick Mose därifrån, röd av ilska.
13 Utan att vara rädda säger vi vad vi tror, och litar på att Gud tar hand om oss, precis som psalmisten gjorde när han sa: Jag tror, och därför talar jag.
14 Vi vet att samme Gud, som förde Herren Jesus Kristus tillbaka från de döda, också kommer att föra oss till liv igen tillsammans med Jesus och ställa oss tillsammans med er inför honom.
15 Våra lidanden tjänar ert bästa. Ju fler av er som vinns för Kristus, desto fler kan tacka för hans stora godhet och desto mer kommer Herren att förhärligas.
16 Det är därför som vi aldrig ger upp. Även om våra kroppar bryts ner av döden, så växer vår inre styrka i Herren för varje dag.
17 Våra svagheter och lidanden är egentligen ganska små och ska inte vara så länge. Ändå kommer denna korta tid av svårigheter att leda till Guds rikaste välsignelser för oss under hela evigheten.
18 Vi tänker inte på det vi upplever just nu, till exempel svårigheterna runt omkring oss, utan vi ser fram emot himlens glädje, som vi ännu inte har upplevt. Svårigheterna ska snart vara förbi. Men glädjen som väntar kommer att räcka i evighet.
Jesus botar från blindhet
46 Så kom Jesus och lärjungarna till staden Jeriko.När de senare var på väg därifrån, följde en stor folkskara efter dem. Då satt en blind tiggare som hette Bartimaios, son till Timaios, vid vägkanten där Jesus gick förbi.
47 När Bartimaios fick höra att det var Jesus från Nasaret började han ropa: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!
48 Håll mun! skrek folk åt honom. Men han ropade bara högre, gång på gång. Davids son, förbarma dig över mig!
49 När Jesus hörde honom stannade han på vägen och sa: Be honom komma hit! De ropade då på den blinde mannen: Vilken tur du har, sa de. Res på dig och kom. Jesus ropar på dig.
50 Bartimaios slängde av sig sin mantel, hoppade upp och skyndade sig fram till Jesus.
51 Vad vill du att jag ska göra? frågade Jesus.Mästare, sa den blinde Bartimaios, jag vill se!
52 Då sa Jesus till honom: Gå! Din tro har botat dig. Och med detsamma kunde den blinde mannen se, och han följde efter Jesus på vägen.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®