Book of Common Prayer

Herren är hela världens Herre

97 Bara Herren är kung! Låt hela jorden brista ut i jubel! Också de många öarna långt borta ska glädja sig.

² Moln och mörker omger honom. Han regerar med rättfärdighet och rättvisa.

³ Eld går ut från honom och bränner upp alla hans fiender.

⁴ Hans blixtar lyser upp hela världen. Jorden ser det och darrar.

⁵ Bergen smälter som vax inför hela världens Herre.

⁶ Himlarna vittnar om hans rättfärdighet. Ja, alla folk ser hans makt och härlighet.

⁷ Låt alla dem som tillber dessa värdelösa avgudar, och också skryter med det, stå där med sin skam, för alla andra gudar måste böja sig inför honom!

^8-9 Glädje råder på berget Sion, och människorna i Juda städer jublar inför dig, för du dömer med rättvisa. De är glada för att du regerar över hela jorden och att du är större och mäktigare än alla andra gudar.

¹⁰ Herren älskar dem som hatar ondskan. Han räddar sitt folk undan det onda.

¹¹ Han sprider ljus och glädje över de gudfruktigas liv.

¹² Därför har de orsak att vara glada i Herren och tacka hans heliga namn.

Tillbe Gud den helige!

99 Herren är kung! Folken bävar! Han har sin tron på keruberna, och därför darrar hela jorden.

² Herren sitter på tronen i Jerusalem. Bara han har makt över jordens alla folk.

³ Och alla prisar hans storhet och hans heliga namn.

⁴ Du store kung, som älskar rättvisa, du är ärlig i allt vad du gör, och därför har du infört lag och ordning i Israel.

⁵ Lova Herren, vår Gud, fall ner och tillbe honom framför tronen.

⁶ När Mose och Aron, som var hans präster, och Samuel, en av hans många profeter, ropade till honom om hjälp, svarade han dem.

⁷ Han talade till dem från ett moln, och de följde de instruktioner han gav dem.

⁸ Herre, vår Gud, du svarade ditt folk och förlät dem deras synder. Men du var också en Gud som straffade dem när de handlade fel.

⁹ Lova Herren, vår Gud! Be till honom på hans heliga berg i Jerusalem! Herren, vår Gud, är helig.

En jublande lovsång

100 Jubla, ja, jubla inför Herren alla folk i hela världen!

² Tjäna honom med glädje! Sjung och ropa av fröjd, när du kommer inför honom!

³ Försök att förstå vad det betyder att Herren är Gud! Han har skapat oss, och gjort oss till sitt folk. Han vårdar sig om oss som en herde vårdar sig om sina får.

⁴ Gå in genom tempelportarna med tacksamhet. Gå in på hans förgårdar med lovsång. Tacka honom och välsigna hans namn.

⁵ Herren är alltid kärleksfull och god. Och mot varje generation är han trofast.

Gud är allas domare

94 Herre, min Gud, hämnden tillhör dig. Uppenbara dig i din härlighet!

² Res dig, du som dömer hela världen. Ge de stolta det straff de förtjänar.

³ Herre, hur länge ska de onda få triumfera och vara glada?

⁴ Lyssna på deras fräckheter! Hör, hur dessa onda män skryter!

⁵ Se, hur de förtrycker ditt folk, Herre, och hur de plågar dem du älskar.

⁶ Brutalt mördar de änkor och främlingar, ja, till och med föräldralösa barn.

⁷ Herren ser det inte, säger de, våra förfäders Gud märker det inte.

^8-9 Era dumhuvuden! När ska ni ta ert förnuft till fånga? Är Gud, han som har gett människan ögon och öron, både döv och blind? Skulle han som straffar sitt folk, då inte straffa er också?

¹⁰ Han som vet allt - skulle han inte veta vad ni gör?

¹¹ Herren vet hur begränsade och oförnuftiga människornas tankar är och genomskådar allt.

^12-13 Därför tillrättavisar han oss och undervisar oss om sina lagar. Och när våra fiender hotar oss, så beskyddar han oss, för att till sist utplåna dem helt.

¹⁴ Herren kommer inte att överge sitt folk, för de tillhör honom.

¹⁵ Än en gång ska han döma med rättvisa, och alla som är uppriktiga ska rätta sig efter det och glädja sig.

¹⁶ Vem vill stå upp tillsammans med mig mot de onda människorna? Vem vill försvara mig?

¹⁷ Jag skulle ha varit död om du, Herre, inte hade hjälpt mig.

¹⁸ Ofta ropade jag: Nu är allt slut, och i din kärlek hjälpte du mig, Herre.

¹⁹ När tvivel fyller mitt sinne och när mitt hjärta är oroligt, lugnar du mig och ger mig nytt hopp.

²⁰ Du har väl ingenting att göra med korrumperade domare som tar emot mutor och sätter sig över lagen och låter orätt bli rätt?

^21-22 Tål du verkligen att se dessa som dömer de oskyldiga till döden? Nej! Herren, min Gud, är min borg, en stark klippa. Hos honom kan jag gömma mig.

²³ De ogudaktiga människornas synder ska slå tillbaka mot dem själva som en bumerang, och Herren, vår Gud, ska förgöra dem.

Lova Herren och lyssna till vad han sagt

95 Kom, låt oss sjunga högt till Herrens ära! Stäm upp en glädjefull lovsång till vår mäktige räddare!

² Kom till honom fyllda av tacksamhet! Låt oss sjunga lovsånger till honom,

³ för Herren är den störste bland alla gudar.

⁴ De djupaste dalar och de högsta berg, håller han i sin hand. Allt är hans.

⁵ Han skapade havet och hans händer har format landet. De är också hans.

⁶ Kom, knäböj inför Herren, vår skapare,

⁷ för han är vår Gud! Vi är hans får och han är vår herde. O, att du idag bara ville lyssna till honom när han kallar på dig, och komma till honom!

⁸ Förhärda inte era hjärtan, som Israel gjorde i öknen vid Meriba och Massa.

⁹ Där tvivlade era förfäder på Gud, fast de hade sett så många av hans under. De prövade hans tålamod hårt.

¹⁰ I fyrtio år såg jag på dem med avsmak, säger Herren Gud. De var ett folk vars hjärtan och tankar var långt borta ifrån mig. De vägrade att följa mina lagar.

¹¹ Därför svor jag i min vrede att de aldrig skulle få komma in i det utlovade landet, till den viloplats som jag hade förberett åt dem.

^29-30 Sedan sa han till dem: Snart kommer jag att dö. Ni måste begrava mig hos mina förfäder i Kanaans land, i grottan på åkern i Makpela vid Mamre, den åker som Abraham köpte av hetiten Efron som begravningsplats.

³¹ Där är Abraham och hans hustru Sara begravda. Där ligger också Isak och hans hustru Rebecka, och där begravde jag Lea.

³² Det är den grotta som min farfar Abraham köpte från Hets söner.

³³ När Jakob hade avslutat sina profetior om sönerna, lade han sig ned på sängen, drog sitt sista andedrag och dog.

Jakob begravs i Kanaan

50 Josef kastade sig över sin fars kropp och grät över honom och kysste honom.

² Sedan bad han de läkare som tjänade honom att balsamera kroppen.

³ Detta tog hela fyrtio dagar, och landssorgen varade i sjuttio dagar.

⁴ När sorgetiden slutligen var över, gick Josef till Faraos hov och bad om en hälsning till Farao:

⁵ Säg till Farao att min far fick mig att lova att föra hans kropp tillbaka till Kanaans land och begrava den där. Be om tillstånd för mig att få gå och begrava min far. Försäkra Farao att jag ska återvända så snart som möjligt.

⁶ Farao lovade honom detta. Gå och begrav din far, som du lovat honom, sa han.

⁷ Då begav sig Josef iväg tillsammans med ett stort antal av Faraos rådgivare och assistenter, de var alla höga ämbetsmän i landet,

⁸ och alla Josefs släktingar, hans bröder och deras familjer. Men de lämnade sina små barn och alla hjordar kvar i Gosens land.

⁹ Många vagnar och ryttare och mycket folk följde alltså med Josef.

¹⁰ När de kom fram till Goren-Haatad, en tröskplats på andra sidan Jordan, höll de en högtidlig dödsklagan över Jakob, och Josef sörjde sin far i sju dagar.

¹¹ Invånarna där, kananeerna, gav platsen ett nytt namn, Abel-Misraim, som betyder Egyptiska sörjare, för de sa: Detta är en plats som innebär djup sorg för dessa egyptier.

^12-13 Sedan gjorde Israels söner som han hade befallt dem och bar hans kropp till Kanaans land och begravde den där i Makpelas grotta, den grotta nära Mamre, som Abraham hade köpt av hetiten Efron.

Josef tar väl hand om sina bröder

¹⁴ Sedan återvände Josef till Egypten med sina bröder och alla dem som följt med honom för att begrava Israel.

Herrens måltid

¹⁷ Nästa punkt på min lista med sådant som jag vill ta upp med er är också något som jag har reagerat emot. Det låter som om det är till mer skada än nytta, när ni samlas för att fira Herrens måltid.

¹⁸ Alla berättar för mig om de diskussioner som pågår vid dessa samlingar och de splittringar som uppstår bland er, och jag tror säkert att det är så.

¹⁹ Jag förmodar att ni anser att detta är nödvändigt, för att ni som alltid har rätt ska synas och bli erkända.

²⁰ På det sätt som ni nu kommer tillsammans för att äta, är det inte Herrens måltid ni äter

²¹ utan er egen. Det sägs att alla skyndar sig att kasta i sig all mat de kan få, utan att vänta och dela med sig åt andra. På så sätt får några för lite och andra av allt att döma för mycket.

²² Är det verkligen sant? Kan ni inte äta och dricka hemma för att undvika att vanhedra församlingen och få de fattiga att skämmas, eftersom de inte kan ta med sig någon mat? Tror ni att ni ska få beröm för detta? Ni kommer i alla fall inte att få det av mig.

²³ Av Herren själv har jag fått veta hur vi ska göra och jag har sagt det förut: Den natt när Judas förrådde honom, tog Herren Jesus ett bröd.

²⁴ Då han hade tackat Gud för det, bröt han det och gav det till sina lärjungar och sa: Detta är min kropp som offras för er. Ät det till minne av mig.

²⁵ På samma sätt tog han bägaren med vin efter måltiden och sa: Denna bägare är det nya förbundet som bekräftas genom mitt blod. Varje gång ni dricker ur den, gör det till minne av mig.

²⁶ Varje gång ni äter brödet och dricker vinet påminner ni alltså varandra om Herrens död. Gör detta tills han kommer tillbaka.

²⁷ Om någon äter detta bröd och dricker ur Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, gör han sig skyldig till synd mot Herrens kropp och blod.

²⁸ Det är därför som en människa bör granska sig själv noggrant innan hon äter av brödet och dricker vinet.

²⁹ För om hon gör det på ett ovärdigt sätt och inte tänker på vems kropp det gäller, så äter och dricker hon Guds dom över sig själv. Hon gycklar nämligen med Kristi död.

³⁰ Det är därför som många av er är svaga och sjuka och en del till och med har dött.

³¹ Men om ni prövar er själva innan ni äter, så slipper ni att bli dömda och straffade.

³² Men när vi döms och blir tillrättavisade av Herren, är det för att vi inte ska bli dömda tillsammans med resten av världen.

³³ Kära bröder, när ni samlas till Herrens måltid så vänta på varandra.

³⁴ Om någon verkligen är hungrig bör han äta hemma, så att han inte drar en dom över sig själv när ni kommer tillsammans.Om allt det andra ska jag tala mer om när jag kommer till er.

Jesus ger mat åt fyra tusen

^1-2 Nu hände det igen att mycket folk hade samlats utan att ha något att äta. Jesus kallade då till sig sina lärjungar.Jag lider med de här människorna, sa han. De har varit här i tre dagar och har inget att äta.

³ Om jag skickar hem dem utan att ge dem mat, kommer de att stupa av utmattning längs vägen, för en del av dem bor långt härifrån.

⁴ Men vad menar du, undrade lärjungarna. Kan vi få tag på mat åt dem här i öknen?

⁵ Hur mycket bröd har ni? frågade Jesus.Sju kakor, svarade de.

⁶ Då bad han folket att sätta sig ner på marken. Sedan tog han de sju kakorna, tackade Gud för dem och bröt dem i bitar. Sedan gav han dem till lärjungarna, och de gav brödbitarna vidare till folket.

⁷ Man hittade dessutom några små fiskar, och Jesus välsignade också dem och bad sedan lärjungarna att dela ut dem.

^8-9 Och alla åt tills de blev mätta. Sedan lät Jesus dem gå var och en till sitt. Det var omkring fyra tusen människor som var med och åt, och när resterna samlades upp efter måltiden visade det sig att det blev sju stora korgar över.

De religiösa ledarna begär ett tecken från himlen

¹⁰ Därefter steg Jesus i en båt och for till trakten kring Dalmanouta tillsammans med sina lärjungar.