Book of Common Prayer

De många folkens uppror mot Gud

^1-2 Gud, sitt inte bara sysslolös, tyst och oföretagsam, när vi ber. Svara oss! Befria oss!

³ Hör du inte tumultet och oväsendet från dina fiender? Ser du inte vad de gör, dessa stolta och segervissa män som hatar dig?

⁴ De är fyllda av svek och gör upp onda planer för ditt folk. De tänker döda dem du älskar.

⁵ Kom, säger de, kom och låt oss utplåna Israels folk. Ja, vi ska till och med utplåna minnet av deras existens.

⁶ De är fullkomligt överens om det, och de har ingått ett förbund mot dig den allsmäktige Guden.

⁷ Det är alla dessa som har gjort det: ismaeliter, edomiter, moabiter och hagariter,

⁸ tillsammans med folken från Gebal, Ammon, Amalek, filisteernas land och Tyrus.

⁹ Också Assyrien har förenat sig med dem och är allierade med moabiterna och ammoniterna som är ättlingar till Lot.

¹⁰ Gör med dem på samma sätt som du en gång gjorde med midjaniterna, och med Sisera och Jabin vid floden Kison.

¹¹ Du besegrade dina fiender i En-Dor och deras förmultnade kroppar kom att gödsla jorden.

¹² Låt dessa mäktiga, framstående ledare dö som Oreb och Seeb gjorde. Låt alla deras furstar dö som Seba och Salmunna,

¹³ som sa: Vi intar landet som tillhör Gud, så att vi kan ha det för oss själva!

¹⁴ Min Gud, låt dem spridas ut som torrt ogräsfrö, som agnar för vinden.

¹⁵ Svep fram som en skogsbrand som drar fram över bergen!

¹⁶ Jaga bort dem med förskräckliga stormar och skräm dem med oväder och orkaner.

¹⁷ Låt dem rodna av skam, tills de vaknar upp över din makt och ditt namn, Herre.

¹⁸ Se till att de misslyckas med allt de gör. Låt dem skämmas och bli förskräckta

¹⁹ tills de förstår att bara du, Herre, är en Gud över alla gudar, och att du ensam härskar över hela jorden.

Längtan efter Gud

^1-2 Som hjorten längtar efter friskt vatten, så längtar jag efter dig, min Gud.

³ Jag törstar efter dig, du den levande Guden. Var kan jag finna dig, vart ska jag gå för att tillbe dig?

⁴ Jag gråter dag och natt och ropar till dig om hjälp, och hela tiden frågar mina fiender hånfullt: Var är din Gud?

^5-6 Fatta mod, min själ! Kom ihåg alla de gånger (hur skulle jag förresten kunna glömma dem!), när vi gick i procession till templet, och vi sjöng med glädje och prisade Herren. Varför är jag så deprimerad? Varför är jag så orolig och ledsen? Jag sätter mitt hopp till Gud! Jag ska åter tacka honom. Ja, än en gång ska jag få prisa honom för hans hjälp.

⁷ Ändå står jag här dyster och nere, men jag ska tänka på din godhet mot detta underbara land, där Jordan flyter fram och där bergen Hermon och Misar reser sig.

⁸ Hans svallande vågor slår över mig, och sorgefloderna sköljer över mig som dånande vattenfall.

⁹ Och ändå slösar Herren dag efter dag sin trofasta kärlek på mig. Under natten sjunger jag sånger och ber till honom, den Gud som ger mig liv.

¹⁰ Gud, min klippa! Jag ropar till dig: Varför har du övergett mig? Varför måste jag utstå dessa anfall från mina fiender?

¹¹ Deras förolämpningar har brutit ner mig, när de gång efter gång hånat mig och frågat: Var är din Gud?

¹² Men, min själ, tappa inte modet! Bli inte upprörd! Hoppas bara på Gud. Jag vet att jag på nytt ska få orsak att prisa honom för allt han gör. Han är min hjälp! Han är min Gud!(Fortsättning av föregående psalm)

43 Gud, försvara mig mot dessa hjärtlösa och svekfulla människors anklagelser för jag är oskyldig!

² Du, o Gud, är min enda tillflykt. Varför har du ställt mig åt sidan? Varför måste jag känna av mina fienders förtryck?

³ Sänd ditt ljus och din sanning! Låt dem leda mig till ditt tempel på Sion, ditt heliga berg!

⁴ Där ska jag med jublande glädje gå till Guds altare och prisa honom. Med min harpa ska jag spela inför min Gud.

⁵ Min själ, varför är du så orolig och ledsen? Lita på Gud! Jag ska än en gång prisa honom för hans underbara hjälp. Han ska få mig att be igen, för han är min Gud!

När Gud ger nytt liv

^1-2 Herre, du har låtit dina välsignelser komma ner över detta land. Du har upprättat Israels välstånd

³ och förlåtit ditt folks synder. Ja, du har förlåtit dem vartenda felsteg.

⁴ Du är inte längre vred, och din ilska är nu över.

⁵ Hjälp oss att på nytt älska dig, Herre, så att du aldrig behöver vara missnöjd med oss igen.

⁶ Eller kommer du alltid att vara vred även på kommande generationer?

⁷ Väck oss! Låt ditt folk få liv igen så att det kan glädja sig i dig.

⁸ Herre, visa hur mycket du älskar oss. Kom till vår hjälp!

⁹ Jag lyssnar noga till allt vad Herren säger. Han lovar sitt heliga folk frid om de bara upphör med sin synd.

¹⁰ Hans frälsning är verkligen nära dem som ärar honom. Vårt land ska då fyllas av hans godhet.

¹¹ Då kommer godhet och trofasthet att mötas, och rättvisa och frid att kyssas.

¹² Sanningen ska spira upp ur jorden, och rättfärdigheten ska le mot oss från himlen.

¹³ Ja, Herrens välsignelser ska strömma över landet och ge goda skördar.

¹⁴ Och rättfärdigheten ska gå före Herren, och bana väg för honom.

Bevisa hur god du är, Herre

86 Böj dig ner och hör min bön, Herre. Svara mig, för jag är svag och hjälplös!

² Rädda mig från döden, för jag försöker följa alla dina lagar. Hjälp mig, för jag tjänar dig och litar på dig.

³ Var barmhärtig mot mig, Herre, för jag hoppas alltid på dig.

⁴ Gör mig glad, Herre, för jag tillber bara dig.

⁵ Herre, du är god, och villig till att förlåta. Du är barmhärtig mot alla som ber om din hjälp.

⁶ Lyssna noga till min bön, Gud! Hör mina rop på hjälp!

⁷ Jag tänker ropa till dig varje gång svårigheter kommer över mig, och då kommer du att svara mig.

⁸ Ingen annan Gud är som du, Herre, och ingen kan göra under som du.

⁹ Alla folk, och du skapade ju vartenda ett av dem, ska komma och böja sig inför dig, Herre, och prisa ditt stora och heliga namn.

¹⁰ Du är stor och mäktig och gör stora under. Bara du är Gud!

¹¹ Hjälp mig att leva som du vill, Herre. Jag vill vara trogen mot dig och göra vad du har sagt. Ge mig en längtan efter att ära och lyda dig.

¹² Av hela mitt hjärta vill jag tacka dig, Herre. Jag vill ära ditt namn i evighet,

¹³ därför att din kärlek är gränslös! Du har räddat mig från en säker död.

¹⁴ Gud, självbelåtna och fräcka människor motarbetar mig. Grymma och gudlösa män försöker döda mig.

¹⁵ Men du är barmhärtig och god, Herre. Du visar alltid tålamod och är fylld av kärlek och sanning.

¹⁶ Visa medlidande med mig! Styrk mig och rädda mig.

¹⁷ Bevisa din godhet mot mig. Då ska alla som hatar mig skämmas eftersom du, Herre, har hjälpt mig och tröstat mig.

Jakobs hela familj flyttar till Egypten

46 Israel gav sig alltså iväg med alla sina tillhörigheter. När han kom till Beer-Seba frambar han offer till sin far Isaks Gud.

² Under natten talade Gud i en syn till honom. Jakob! Jakob! ropade han.Ja? svarade Jakob.

^3-4 Jag är Gud, svarade rösten, din fars Gud. Var inte rädd för att resa ned till Egypten, för jag ska se till att du blir ett stort folk där. Jag ska följa dig till Egypten, och jag ska föra dina ättlingar tillbaka därifrån, men själv ska du dö i Egypten med Josef vid din sida.

⁵ Då lämnade Jakob Beer-Seba, och hans söner tog honom med sig till Egypten tillsammans med barn och hustrur, och de reste med de vagnar som Farao hade gett dem.

⁶ De tog med sig sina djur och alla de ägodelar som de samlat i Kanaans land. Jakob tog med sig alla sina barn,

⁷ söner och döttrar, sonsöner och sondöttrar och alla sina kära.

²⁸ Jakob sände Juda i förväg för att berätta för Josef att de var på väg och behövde hjälp att hitta fram till Gosen.

²⁹ Josef gjorde sig beredd och mötte dem i närheten av Gosen. Så snart han fick se sin far kastade han sig i hans armar. De kramade om varandra och grät en lång stund.

³⁰ Sedan sa Israel till Josef: Nu är jag beredd att dö, för jag har sett dig igen och vet att du lever.

³¹ Josef sa sedan till sina bröder och till alla deras familjer: Jag ska gå och berätta för Farao att ni har kommit hit från Kanaans land för att förena er med mig,

³² och jag ska berätta för honom att ni är herdar och att ni har fört med er era hjordar och allt ni äger.

³³ När sedan Farao kallar på er och frågar er om ert yrke,

³⁴ så ska ni säga till honom: 'Vi har varit herdar ända sedan ungdomen, och våra förfäder har varit det i många generationer.' När han hör detta kommer han att låta er bo här i Gosens land. Herdar var nämligen föraktade och hatade i andra delar av Egypten.

En apostels rättigheter

9 Jag är apostel, en Guds budbärare, och inte ansvarig inför någon människa. Jag tillhör dem som verkligen har sett Jesus, vår Herre, med mina egna ögon. Och era förvandlade liv är resultatet av mitt intensiva arbete för honom.

² Om jag inte är en apostel enligt andras uppfattning, så är jag det ändå verkligen för er, för ni har blivit vunna för Kristus genom mig.

³ Det är mitt svar till dem som ifrågasätter mina rättigheter.

⁴ Eller har jag inga rättigheter alls? Kan jag inte göra anspråk på samma förmåner som de andra apostlarna har, när de är gäster i era hem?

⁵ Om jag hade en hustru, och hon var troende, skulle då inte jag kunna ta henne med på mina resor, precis som de andra lärjungarna och Herrens bröder och Petrus gör?

⁶ Och är det bara Barnabas och jag som fortfarande måste arbeta för vårt uppehälle, medan ni underhåller alla de andra?

⁷ Inte måste väl en soldat i armén betala sina egna utgifter? Och har ni någonsin hört om en lantbrukare som skördar sin säd och inte har rätt att äta något av den? Inte förbjuder man väl den herde som tar hand om fårhjorden och getterna att dricka något av mjölken?

⁸ Och jag säger er inte bara det som människor tycker är rätt och riktigt. Jag säger er vad Guds lag befaller,

⁹ för i den lag som Gud gav till Mose sa han, att man inte får sätta munkorg på oxen, så att han inte kan äta av det vete han tröskar. Tror ni att Gud bara tänkte på oxarna när han sa detta?

¹⁰ Tänkte han inte också på oss? Naturligtvis gjorde han det. Han sa detta för att visa oss att kristna arbetare ska ha betalt av dem som de hjälper. De som plöjer och tröskar har rätt att vänta sig en del av skörden.

¹¹ Vi har planterat en god andlig säd i era själar. Är det alltför mycket begärt att vi i gengäld får mat och kläder?

¹² Ni ger det till andra som undervisar er, och det bör ni göra. Men borde inte vi ha ännu större rätt till detta? Ändå har vi aldrig bett om denna rättighet, utan klarar vårt uppehälle utan er hjälp. Vi har aldrig krävt betalning av något slag, av rädsla för att ni då skulle bli mindre intresserade av vårt budskap, de goda nyheterna om Kristus.

¹³ Vet ni inte att Gud uppmanade dem som arbetade i hans tempel att ta av den mat som fördes dit som gåvor till honom? Och de som arbetar vid Guds altare får en del av den mat som förs dit för att offras till Herren.

¹⁴ På samma sätt har Herren bestämt att de som förkunnar de goda nyheterna ska få sitt uppehälle av dem som tar emot dem.

¹⁵ Jag har ännu inte utnyttjat denna rättighet. Och jag skriver inte det här för att antyda att jag tänker börja med det nu. Jag skulle faktiskt hellre dö av hunger, än förlora den tillfredsställelse jag får av att predika utan lön.

Jesus ger mat åt fem tusen

³⁰ De tolv som Jesus sänt ut kom nu tillbaka från sin vandring och berättade allt vad de hade gjort och vad de sagt till de människor de träffat.

³¹ Men eftersom det var så mycket folk runt omkring dem att de inte ens fick tid att äta, föreslog Jesus: Kom så drar vi oss undan till någon plats där vi kan vila oss.

³² De for därför iväg i en båt till ett lugnare ställe,

³³ men många människor såg det och skyndade sig i förväg runt sjön och mötte dem när de steg i land på andra sidan.

³⁴ När Jesus steg ur båten och såg allt folk som hade samlats kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Därför tog han sig tid och undervisade dem om det som de behövde veta.

^35-36 Fram emot kvällen kom lärjungarna till honom och sa: Det blir snart mörkt. Skicka därför iväg folket till byarna och gårdarna här i närheten så att de kan köpa mat, för det finns inget att äta här i ödemarken.

³⁷ Men Jesus sa: Ni själva kan väl ge dem mat.Hur då? frågade lärjungarna. Det skulle kosta en förmögenhet att köpa mat till allihop.

³⁸ Hur mycket mat har vi? frågade han. Gå och ta reda på det.När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar.

^39-40 Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i det gröna gräset i grupper, en del på femtio och en del på hundra.

⁴¹ Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud. Sedan bröt han bröden i bitar och gav varje lärjunge lite bröd och fisk, som de skulle ge vidare till folket.

⁴² Och alla åt och blev mätta.

^43-44 Omkring fem tusen män var med vid denna måltid, och efteråt samlade man upp tolv korgar med rester, både bröd och fisk.

Jesus går på vattnet

⁴⁵ Omedelbart därefter bad Jesus sina lärjungar att gå tillbaka till båten och fara över sjön till Betsaida, där han senare skulle möta dem. Själv stannade han kvar för att se till att folket gick hem.

⁴⁶ Därefter gick han upp på ett berg för att be.