Book of Common Prayer

När bäste vännen förråder dig

^1-2 Lyssna till min bön, Gud! Göm dig inte när jag ropar till dig! Hör mig, Herre!

³ Lyssna till mig! Jag suckar och gråter under min börda. Sorgen lämnar mig ingen ro.

⁴ Mina fiender väsnas och hotar mig med döden. De förtrycker mig och tänker döda mig. Deras raseri och hat vänder sig mot mig för att uppsluka mig.

⁵ Jag plågas svårt i mitt inre, och dödsångesten griper mig.

⁶ Skräck och fasa gastkramar mig. Jag darrar och är rädd för vad som ska hända mig.

⁷ Tänk om jag hade vingar som duvan, så att jag kunde flyga bort och finna en viloplats.

⁸ Jag skulle flyga till öknarna långt borta och stanna där.

⁹ Jag skulle skynda mig att söka skydd undan denna storm.

¹⁰ Herre, låt mina fiender börja gräla sinsemellan, så att de inte kan göra sig förstådda längre.

¹¹ Fastän de håller vakt på murarna dag och natt har ondskan och oärligheten förskansat sig i staden.

¹² Våldet har tagit överhanden och på gatorna hotar och bedrar man varandra.

¹³ Om det hade varit en fiende som hånat mig, hade jag kunnat stå ut med det. Då kunde jag ha glömt det och flytt.

¹⁴ Men det var du, min vän och följeslagare.

¹⁵ Vilken gemenskap vi hade, och vad mycket intressant vi samtalade om när vi vandrade till Herrens tempel!

¹⁶ Låt döden utan varning ta mina fiender i deras krafts dagar, för synden härskar i deras hem, och de är förgiftade i sina hjärtan.

¹⁷ Men jag vill ropa till Herren, så att han kan frälsa mig, och det kommer han att göra!

¹⁸ Jag vill be till honom både morgon, middag och kväll och jag vill klaga högt inför honom, och han ska lyssna till mig.

¹⁹ Han ger mig lugn och ro. När mina fiender anfaller mig, hur många de än är, kommer ändå inget att hända mig.

²⁰ Gud själv, han som har regerat i evigheter, kommer inte att bli dem svaret skyldig! De vägrar ju att ändra sig och har ingen som helst respekt för honom.

²¹ Min vän, som jag litade på, förrådde mig. Han bröt sina löften.

²² Hans ord var hala som olja, men hans hjärta var fyllt av stridslust. I hans vackra och inställsamma ord fanns dolkar gömda!

²³ Lämna dina bekymmer till Herren! Han ska bära dem. Han tillåter inte de gudfruktiga att snubbla eller falla.

²⁴ Han ska störta ner de ogudaktiga i gravens djup. Mördare och lögnare ska ryckas bort redan innan de nått sina bästa år. Men jag litar på dig, Herre.

Gud står vid sitt ord

138 Jag vill tacka dig, Herre, av hela mitt hjärta. Andra gudar betyder ingenting för mig. Därför vill jag lova dig med sång.

² Jag vänder mig mot ditt heliga tempel och tackar dig för all din nåd och trofasthet. Du har infriat dina löften och gjort mig stum. Du har gjort mer än jag hade väntat mig.

³ När jag ropade till dig om hjälp så lyssnade du till mig och gav mig ny kraft.

⁴ Varje kung på jorden ska tacka dig, Herre, när de får höra att du står vid ditt ord.

⁵ Ja, de ska sjunga om vad du, Herre, har gjort, för din makt och ära är gränslös.

⁶ Ja, du är den högste, men trots det så tar du hand om de svaga. De stolta genomskådar du redan på långt håll.

⁷ Även när jag är omgiven av svårigheter, leder du mig tryggt genom dem. Du går emot mina fiender, och med makt räddar du mig.

⁸ Ja, Herre, du kommer också att göra allt för mig i framtiden, för din nåd tar aldrig slut. Det du har påbörjat, det kommer du också att slutföra.

Herre, du genomskådar mig

139 Herre, du genomskådar mig och vet allt om mig.

² Du vet om jag sitter eller står. Även om du är långt borta från mig så vet du vad jag tänker.

³ Du ser mig om jag arbetar eller vilar. Du vet allt om mig.

⁴ Redan innan jag talar så vet du vad jag vill säga.

⁵ Du omsluter mig på alla sidor, och du håller mig i din hand.

⁶ Din kunskap om mig är oerhörd, ja mycket större än vad jag själv förstår.

⁷ Jag kan aldrig fly för din Ande! Jag kan aldrig gömma mig, utan att du ser mig.

⁸ Om jag far upp till himlen så är du där, och om jag far ner till dödsriket, så är du där.

⁹ Även om jag skyndar mig dit där solen går upp eller gömmer mig vid havets yttersta gräns,

¹⁰ så kommer din hand att leda mig och din styrka att hjälpa mig.

¹¹ Om jag bad mörkret att gömma mig och ljuset omkring mig att bli natt

¹² så gör inte mörkret det mörkt för dig. Ja, för dig lyser natten lika klar som dagen. För dig finns ingen skillnad på mörker och ljus.

¹³ Du har skapat min kropp med alla dess organ. Du vävde dem samman i min mors liv.

¹⁴ Tack för att du skapade mig så unik och så underbar! Det är fascinerande att bara tänka på det. Allt du gör är fantastiskt, det har jag verkligen fått erfara.

¹⁵ Du var där när mina ben formades i det tysta, när de fogades samman i min mors liv.

¹⁶ Du såg mig innan jag föddes och planerade varje dag i mitt liv, innan någon av dem började. Ja, varje dag skrevs ner i din bok!

^17-18 Hur ofattbara är inte dina tankar, Herre! Och hur otroligt många är de inte. Om jag försökte räkna dem skulle jag aldrig nå slutet. När jag vaknar på morgonen, tänker du fortfarande på mig!

¹⁹ O, Gud, hur önskar jag inte att du skulle döda alla ogudaktiga som är emot dig. Alla dessa mördare med blod på sina händer, som jag inte vill ha något med att göra.

²⁰ De ljuger och smädar ditt namn, och de uppträder föraktfullt mot dig.

²¹ Herre, jag hatar alla som hatar dig. Jag avskyr alla som kämpar mot dig.

²² Ja, jag hatar dem, för dina fiender är också mina fiender.

²³ Pröva mig, Gud! Känn mitt hjärta och pröva mina tankar!

Abraham får ett viktigt besök

18 Herren visade sig ännu en gång för Abraham, medan denne bodde i eklunden vid Mamre. En varm sommareftermiddag när Abraham satt i tältöppningen

² lade han plötsligt märke till tre män som kom emot honom. Han skyndade sig för att möta dem och välkomna dem.

^3-4 Mina herrar, sa han. Gå inte längre. Stanna här och vila er i skuggan under träden, medan jag hämtar vatten för att tvätta era fötter

⁵ och en bit mat för att styrka er med. Stanna här ett tag innan ni fortsätter er resa.De svarade: Det låter bra. Gör som du har sagt.

⁶ Då sprang Abraham tillbaka till tältet och sa till Sara: Skynda dig att baka några brödkakor. Använd det bästa mjölet och se till att det räcker åt alla tre!

⁷ Sedan sprang han ut till hjorden, valde ut en fet kalv och sa till en tjänare att skynda sig att slakta den.

⁸ Utan dröjsmål dukade han sedan fram ost och mjölk och den stekta kalven, och medan männen åt stod han bredvid dem under träden.

⁹ Var är din fru Sara? frågade de.I tältet, svarade Abraham.

¹⁰ Då sa Herren, för det var han: Nästa år ska jag ge dig och Sara en son! (Sara lyssnade i tältöppningen bakom honom.)

¹¹ Men Abraham och Sara var båda mycket gamla, och Sara hade för länge sedan passerat den ålder då hon fortfarande kunde få barn.

¹² Därför skrattade Sara tyst för sig själv: Skulle en kvinna vid min ålder kunna få barn och det med en man så gammal som min?

¹³ Då frågade Gud Abraham: Varför skrattade Sara? Varför sa hon att hon är för gammal att få barn?

¹⁴ Finns det något som är omöjligt för Gud? Nästa år ska jag komma igen och verkligen se till att Sara har en son, precis som jag har sagt till dig.

¹⁵ Men Sara vågade inte erkänna sitt misstag utan ljög och sa: Jag skrattade inte!Jo, det gjorde du visst! svarade Herren.

¹⁶ Sedan reste männen sig upp från måltiden och började gå mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen.

²⁶ Om någon har förstått sanningen om Kristus men ändå syndar med vett och vilja, finns det inget offer kvar för denna synd.

²⁷ Då återstår bara Guds fruktansvärda straff, som kommer att utplåna alla hans fiender.

²⁸ Den människa som vägrade att lyda de lagar som Mose gav dödades utan barmhärtighet, om det fanns två eller tre vittnen till hennes synd.

²⁹ Tänk på hur mycket värre straffet kommer att bli för dem som har trampat Guds Son under sina fötter. De har behandlat hans renande blod som om det var orent och oheligt och har förolämpat och kränkt Guds Ande, som är förmedlare av Guds nåd.

³⁰ Vi känner honom som sa: Rättvisan tillhör mig, jag ska hämnas på dem. Han sa också: Herren själv ska ta hand om dessa människor.

³¹ Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.

³² Glöm aldrig den tid när ni först fick höra om Kristus. Kom ihåg hur ni höll er tätt intill Herren, även om det innebar svåra lidanden.

³³ Man skrattade åt er och slog er, och ni fick se andra bli behandlade på samma sätt.

³⁴ Ni led med dem som kastades i fängelse, och trots att man tog allt ifrån er gladde ni er faktiskt, eftersom ni visste att något bättre väntade er i himlen, något som skulle tillhöra er i evighet.

³⁵ Fortsätt att vara lika frimodiga. Tänk på den belöning som väntar!

³⁶ Ni måste hålla ut för att kunna göra allt det Gud förväntar sig av er. Då kommer ni att få allt det han har lovat er:

³⁷ Hans återkomst dröjer inte länge till.

³⁸ Den som har fått sin skuld förlåten och allt rätt ställt med Gud, måste fortsätta att leva av tro och lita på honom i allt. Den som drar sig tillbaka har Gud ingen glädje av.

³⁹ Men vi tillhör inte dem som vänt Gud ryggen och därmed går förlorade. Nej, vi tillhör dem som är säkra på vår frälsning.

Jesus går på vattnet

¹⁶ På kvällen gick hans lärjungar ner till sjön och väntade på honom där.

¹⁷ Men när mörkret föll och Jesus ännu inte hade kommit tillbaka, steg de i en båt och for ut på sjön i riktning mot Kafarnaum.

^18-19 Ganska snart blåste det upp, och sjögången blev häftig. De var omkring en halvmil från land. Plötsligt fick de se Jesus. Han gick på vattnet! Då blev de oerhört rädda,

²⁰ men han ropade till dem och sa till dem att inte vara oroliga.

²¹ Då lät de honom komma upp i båten, och i samma ögonblick var båten framme vid den plats som de skulle till.

Jesus - livets bröd

^22-23 Nästa morgon samlades folket igen på andra sidan sjön för att se och höra Jesus. De visste nämligen att han och lärjungarna hade kommit dit tillsammans, men att lärjungarna farit därifrån i sin båt och lämnat honom kvar. Flera småbåtar från Tiberias hade lagt till i närheten,

²⁴ och när folket såg att varken Jesus eller lärjungarna var där, steg de i båtarna och for över sjön till Kafarnaum för att leta efter honom.

²⁵ När de fann honom där frågade de: Herre, hur kom du hit?

²⁶ Jesus svarade: Jag vet varför ni kommer till mig. Det är därför att jag gav er mat så att ni blev mätta, inte därför att ni förstod det under jag gjorde.

²⁷ Men tänk inte bara på det som ni behöver för det dagliga livet. Nej, använd era krafter till att söka det eviga livet som jag, Människosonen, kan ge er. För Gud, Fadern, har sänt mig just för detta syfte.