Book of Common Prayer

Herren är god mot sitt folk

106 Halleluja! Tacka Herren för han är så god mot oss. Hans kärlek till oss varar i evighet.

² Vem kan någonsin räkna upp de väldiga under som Gud gör? Vem kan någonsin prisa honom ens till hälften av vad han är värd?

³ Alla, som håller hans bud och alltid gör det som är rätt i hans ögon, är lyckliga.

⁴ Tänk också på mig, Herre, när du välsignar och räddar ditt folk!

⁵ Låt mig med egna ögon få se allt gott som du gör med ditt utvalda folk. Jag gläder mig tillsammans med dem, och är stolt över att jag tillhör dem som du har gjort till din egendom.

⁶ Vi har syndat mot dig, något som våra förfäder också gjorde.

⁷ De var inte villiga att lära sig av undren du gjorde i Egypten. De glömde snart hur ofta du räddade dem. I stället gjorde de uppror mot dig vid Röda havet.

⁸ Trots detta räddade du dem för att försvara ditt namns ära och visa din makt inför hela världen.

⁹ Du befallde Röda havet att dela sig och gjorde en torr väg längs dess botten. Ja, du gjorde den torr som en öken!

¹⁰ På så sätt räddade du dem från deras fiender.

¹¹ Sedan lät du vattnet välla fram över fienderna och dränkte dem. Inte en enda en av dem undkom med livet i behåll.

¹² Då äntligen trodde de hans ord och lovade honom med sin sång.

¹³ Men tänk, hur kvickt de glömde allt han gjort! De ville inte vänta på det som skulle hända i enlighet med den plan han gjort upp för dem,

¹⁴ utan där i öknen utmanade de Gud och krävde att de skulle få kött att äta. De prövade hans tålamod till bristningsgränsen.

¹⁵ Då gav han dem vad de begärde, men han sände också smittosamma sjukdomar över dem.

¹⁶ De blev avundsjuka på Mose, ja, också på Aron, den man som Gud hade smort till präst.

¹⁷ Därför öppnade sig plötsligt jorden och svalde Datan, Abiram och deras familjer.

¹⁸ Eld föll från himlen och uppslukade dessa ogudaktiga människor.

^19-20 På berget Horeb gjorde de sig en kalv av guld och tillbad den. De bytte ut Guds härlighet mot en avbild av ett djur som äter gräs.

^21-22 De glömde Gud, deras Frälsare, som med sina märkliga under hade räddat dem ut ur Egypten. Och de kom inte längre ihåg vilken skräck som drabbade egyptierna vid Röda havet.

²³ Därför bestämde sig Herren för att han skulle förgöra dem. Men Mose, som han hade utvalt, ställde sig på folkets sida och tog sig an deras sak så att Herren höll tillbaka sin vrede och inte förgjorde dem.

²⁴ Sedan vägrade de att gå in i det utlovade landet, för de trodde inte på vad Gud lovat.

²⁵ I stället satt de i sina tält och klagade, och de vägrade att lyssna till honom.

²⁶ Därför lyfte han sin hand och sa att han skulle döda dem i öknen,

²⁷ och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och dö i avlägsna länder.

²⁸ Sedan förenade sig våra förfäder med det folk som tillbad Baal i Peor, och de till och med åt kött som offrats till livlösa avgudar.

²⁹ Genom att göra så retade de Herren till vrede så att pest bröt ut bland dem.

³⁰ Pesten härjade tills Pinehas grep in och avrättade dem som hade syndat och orsakat pesten.

³¹ För detta kommer Pinehas alltid att bli ihågkommen.

³² Vid vattenkällorna i Meriba förargade folket Gud igen och ställde till med bekymmer.

³³ På grund av det blev Mose upprörd och sa sådant som han inte skulle ha sagt.

³⁴ De förgjorde inte heller invånarna i landet, som Gud hade sagt till dem.

³⁵ I stället gifte de sig med dessa hedningar och tog efter deras seder och bruk

³⁶ och började offra till deras avgudar. Men det ledde till deras egen undergång.

^37-38 De till och med offrade sina söner och döttrar till onda andar. De dödade oskyldiga barn, och landet blev förorenat genom dessa mord.

³⁹ Deras ogudaktiga handlingar gjorde dem orena. I Guds ögon var deras kärlek till avgudarna detsamma som otrohet i äktenskapet.

⁴⁰ Det var därför som Herrens vrede upptändes, och han vände den mot dem och visade dem sin avsky.

^41-42 Det var också därför som han lät främmande folk krossa dem. De kom i händerna på sina fiender som fick regera över dem och förtrycka dem.

⁴³ Gång på gång befriade Gud dem från deras slaveri, men de fortsatte att göra uppror mot honom och de sjönk allt djupare i sin synd.

⁴⁴ Trots detta lyssnade han till deras rop och hjälpte dem i deras svårigheter.

⁴⁵ Han kom ihåg sina löften till dem och hans kärlek till dem var så stor, att det gjorde honom ont att han utlämnat dem till deras fiender.

⁴⁶ Han till och med fick fienderna, som förtryckte dem, att känna medlidande med dem.

⁴⁷ Herre, vår Gud, rädda oss! Hämta oss från dessa folk som inte känner dig och för oss tillsammans igen. Då ska vi prisa ditt heliga namn och glädja oss över dig och tacka dig.

⁴⁸ Välsignad vare Herren, Israels Gud, nu och för all framtid. Och allt folket sa: Amen! Halleluja!

Hesekiel påminns om sin uppgift

33 Än en gång kom ett budskap från Herren till mig. Han sa:

² Du människa, säg så här till ditt folk: Anta att jag låter en armé dra ut i strid mot ett land och folket i det landet utser en vaktpost

³ och att denne slår larm och varnar folket när han ser soldaterna komma.

⁴ Om någon hör larmet men inte bryr sig om det, så är det hans eget fel om han dör.

⁵ Han hörde ju varningen men ville inte lyssna. Det är hans eget fel. Om han hade lyssnat till varningen skulle han räddat sitt liv.

⁶ Men om vaktposten ser fienden komma och inte slår larm och varnar folket, kommer han ensam att vara ansvarig för allas död. De kommer att dö i sin synd, men vaktposten kommer att vara ansvarig för deras död.

⁷ Så är det med dig, du människa. Jag har utsett dig att vara en vaktpost för Israels folk. Därför ska du lyssna till vad jag säger och varna dem å mina vägnar.

⁸ När jag säger till den ogudaktige: 'Du kommer att dö!' och du då inte talar ut mitt ord så att han kan göra bättring, kommer han att dö i sin synd, men jag kommer att ställa dig till ansvar för det.

⁹ Men om du varnar honom och ber honom att göra bättring, kommer han att dö i sin synd om han inte lyder, men du är inte ansvarig för det.

¹⁰ Israels folk säger:'Vår synd tynger oss. Vi går under med vår skuld. Hur ska vi kunna leva?'

¹¹ Men så sant jag lever, säger Herren Gud, jag gläder mig inte åt att se någon enda ogudaktig dö. Jag vill att den ogudaktige vänder om från sin onda väg, så att han får leva. Vänd om, vänd om från din ogudaktighet! Varför ska du dö, Israel?

Jesus Kristus är Guds son

1 Kristus fanns redan när världen skapades. Men jag har också själv sett honom med mina egna ögon och hört honom tala. Jag har rört vid honom med mina egna händer. Han är Guds budskap om liv, och det är om detta Livets ord jag skriver till er.

² Denne man, som är livet från Gud, har visat sig för oss, och vi försäkrar att vi har sett honom. Jag talar om Jesus Kristus, som är det eviga livet. Han var hos Fadern och visade sig sedan för oss.

³ Jag säger än en gång att vi berättar för er vad vi själva verkligen har sett och hört, så att ni kan dela vår gemenskap och den glädje vi har tillsammans med Fadern och med Jesus Kristus, hans Son.

⁴ Och om ni gör som jag säger i detta brev, så blir ni fyllda med samma glädje som vi.

Lev i ljuset

⁵ Det budskap som Gud har gett oss att föra vidare till er är att Gud är ljus. Det finns inget mörker i honom.

⁶ Om vi säger att vi är hans vänner, men fortsätter att leva i andligt mörker och i synd, så ljuger vi.

⁷ Men om vi lever i Guds ljus, så som Kristus gör, har vi en underbar gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.

⁸ Om vi säger att vi inte är syndare, lurar vi bara oss själva och vägrar att acceptera sanningen.

⁹ Men om vi bekänner våra synder för honom, kan vi lita på att han håller sitt löfte och förlåter oss. Då finns det inget som hindrar vår gemenskap med honom.

¹⁰ Om vi säger att vi inte har syndat, så ljuger vi och påstår därmed också att Gud ljuger. Det bevisar att vi inte har gemenskap med honom.

Jesus botar blinda och stumma

²⁷ När Jesus lämnade flickans hem följde två blinda män efter honom och ropade: Du som är kung Davids son, hjälp oss.

²⁸ De gick efter honom till det hus där han bodde. Då frågade Jesus dem: Tror ni att jag kan bota er? Ja, Herre, svarade de. Det gör vi.

²⁹ Då rörde han vid deras ögon och sa: Det ni tror ska ske.

³⁰ Och plötsligt kunde de se! Men trots att Jesus varnade dem strängt för att berätta detta för någon,

³¹ gick snart ryktet om honom över hela staden.

³² När de hade gått kom man till Jesus med en man som inte kunde tala, därför att en ond ande bodde i honom.

³³ Men Jesus drev ut anden, och med detsamma kunde mannen tala. Och människorna häpnade. Aldrig förr har vi sett något sådant som detta hända! utropade de.

³⁴ Men fariseerna sa: Varför tror ni att han kan driva ut onda andar? Han är naturligtvis själv besatt av en ond ande, nämligen av Satan, de onda andarnas kung!