Book of Common Prayer
70 För sångmästaren; av David, till åminnelse.
2 Gud, kom till min räddning; HERRE, skynda till min hjälp.
3 Må de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd.
4 Må de vända tillbaka i sin skam, som säga: »Rätt så, rätt så!»
5 Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; och de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare Gud!»
6 Jag är betryckt och fattig; Gud, skynda till mig. Min hjälp och min befriare är du; HERRE, dröj icke.
71 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam.
2 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig.
3 Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg.
4 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.
5 Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.
6 Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov.
7 Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt.
8 Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära.
9 Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.
10 Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra:
11 »Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.»
12 Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp.
13 Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd.
14 Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov.
15 Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå.
16 Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.
17 Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under.
18 Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.
19 Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik?
20 Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup.
21 Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.
22 Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige.
23 Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat.
24 Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas.
74 En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?
2 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.
3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.
4 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.
5 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.
6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.
7 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.
8 De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.
9 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.
10 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?
11 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.
12 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.
13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.
14 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.
15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.
16 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.
17 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.
18 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
19 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.
20 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.
21 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.
22 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.
23 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.
26 I skolen icke äta något med blod i. I skolen icke befatta eder med spådom eller teckentyderi.
27 I skolen icke rundklippa kanten av edert huvudhår, ej heller skall du avstympa kanten av ditt skägg.
28 I skolen icke göra något märke på eder kropp för någon död, ej heller bränna in skrifttecken på eder. Jag är HERREN.
29 Du skall icke ohelga din dotter med att låta henne bliva en sköka, på det att icke landet må förfalla i skökoväsende och bliva uppfyllt av skändlighet.
30 Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava fruktan. Jag är HERREN.
31 I skolen icke vända eder till andar som tala genom besvärjare eller spåmän. Söken icke sådana, så att I bliven orena genom dem. Jag är HERREN, eder Gud.
32 För ett grått huvud skall du stå upp, och den gamle skall du ära; du skall frukta din Gud. Jag är HERREN.
33 När en främling bor hos eder i edert land, skolen I icke förtrycka honom.
34 Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland eder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.
35 I skolen icke göra orätt i domen, icke i fråga om mått, vikt eller mål.
36 Riktig våg, riktiga vikter, riktig efa, riktigt hin-mått skolen I hava. Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land.
37 Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och göra efter dem. Jag är HERREN.
1 Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas församling i Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
2 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus.
3 Vi äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder, käre bröder, såsom tillbörligt är, därför att eder tro så mäktigt tillväxer, och den kärlek I haven till varandra mer och mer förökas hos eder alla och hos envar av eder.
4 Därför kunna vi själva i Guds församlingar berömma oss av eder, i fråga om eder ståndaktighet och eder tro under alla edra förföljelser, och under de lidanden I måsten uthärda.
5 Sådant är ett vittnesbörd om att Guds dom bliver rättvis. Så skolen I aktas värdiga Guds rike; för dess skull är det ock som I liden.
6 Guds rättfärdighet kräver ju att de som vålla eder lidande få lidande till vedergällning,
7 men att I som utstån lidanden fån hugnad tillsammans med oss, när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar,
8 »i lågande eld», och låter straffet drabba dem som icke känna Gud, och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga.
9 Dessa skola då bliva straffade med evigt fördärv, bort undan Herrens ansikte och hans överväldigande härlighet,
10 när han kommer för att förhärligas i sina heliga och visa sig underbar i alla dem som hava kommit till att tro; ty det vittnesbörd vi hava framburit till eder haven I trott. Så skall ske på den dagen.
11 Fördenskull bedja vi ock alltid för eder, att vår Gud må akta eder värdiga sin kallelse, och att han må med kraft fullborda i eder allt vad en god vilja kan åstunda, och vad tro kan verka,
12 så att vår Herre Jesu namn bliver förhärligat i eder, och I i honom, efter vår Guds och Herrens, Jesu Kristi, nåd.
25 Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna?
26 Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de?
27 Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd?
28 Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de;
29 och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.
30 Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne?
31 Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi äta?' eller: 'Vad skola vi dricka?' eller: 'Vad skola vi kläda oss med?'
32 Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta.
33 Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.
34 Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.»