Book of Common Prayer
Ödmjuk förtröstan
131 [a]En pilgrimssång av David.
Herre, mitt hjärta är inte högmodigt,
mina ögon är inte stolta.
Jag ägnar mig inte åt stora ting,
åt sådant som är för svårt för mig.
2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ
som ett avvant barn hos sin mor.
Som ett avvant barn
är min själ i mig.[b]
3 Israel, hoppas på Herren,
från nu och till evig tid!
Davids löfte och Herrens löfte
132 [c]En pilgrimssång.
Herre, tänk på David,
på allt han fick utstå,
2 hur han gav Herren sin ed,
sitt löfte till Jakobs Mäktige:
3 [d]"Jag ska inte gå in i mitt hus,
inte ligga på min bädd,
4 [e]inte unna mina ögon någon sömn
eller mina ögonlock någon vila
5 [f]förrän jag funnit en plats åt Herren,
en boning åt Jakobs Mäktige."
6 [g]Vi hörde det i Efrata,
vi upptäckte det i skogsbygden[h].
7 [i]Låt oss gå in i hans boning,
låt oss tillbe vid hans fotpall.
8 [j]Res dig, Herre,
och kom till din viloplats,
du och din makts ark!
9 Låt dina präster vara klädda
i rättfärdighet
och dina trogna få jubla.
10 [k]För din tjänare Davids skull,
avvisa inte din smorde!
11 [l]Herren har gett David sin ed,
en sann ed som han
inte tar tillbaka:
"En av dina ättlingar[m]
ska jag sätta på din tron.
12 Om dina barn håller mitt förbund
och mitt vittnesbörd
som jag ska lära dem,
då ska också deras barn
sitta på din tron till evig tid."
13 Ja, Herren har utvalt Sion,
där vill han ha sin boning:
14 [n]"Detta är min viloplats till evig tid.
Här ska jag bo, hit längtar jag.
15 Sions förråd ska jag rikligt välsigna,
dess fattiga ska jag mätta med bröd.
16 [o]Dess präster ska jag
klä i frälsning
och dess trogna ska jubla högt.
17 [p]Där ska jag låta ett horn[q] växa upp
åt David,
jag har berett en lampa
åt min smorde.
18 Hans fiender ska jag klä i skam,
men på honom
ska kronan glänsa."
Brödragemenskapens välsignelse
133 En pilgrimssång av David.
Se, hur gott och ljuvligt det är
när bröder bor enigt tillsammans!
2 [r]Det är som när den fina oljan
på huvudet[s]
rinner ner över skägget,
över Arons skägg,
och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som när Hermons dagg
kommer ner över Sions berg.
Där skänker Herren välsignelsen,
liv till evig tid.
Lova Herren om natten
134 [t]En pilgrimssång.
Lova Herren,
alla ni Herrens tjänare
som står i Herrens hus om natten!
2 Lyft era händer mot helgedomen
och lova Herren!
3 [u]Herren välsigne dig från Sion,
han som har gjort
himmel och jord.
Herrens stora under
135 [v]Halleluja!
Prisa Herrens namn,
prisa det, ni Herrens tjänare
2 som står i Herrens hus,
i gårdarna till vår Guds hus!
3 [w]Prisa Herren, för Herren är god,
lovsjung hans namn,
för det är ljuvligt.
4 [x]Herren har utvalt Jakob åt sig,
Israel till sin egendom.
5 [y]Jag vet att Herren är stor,
vår Herre är större än alla gudar.
6 [z]Allt vad Herren vill,
det gör han i himlen och på jorden,
i haven och i alla djup.
7 [aa]Han låter moln stiga
vid jordens ände,
han sänder blixtar med regn
och skickar ut vinden
från sina förråd.
8 [ab]Han slog de förstfödda i Egypten,
både människor och boskap.
9 [ac]Han sände tecken och under
mitt i dig, Egypten,
mot farao och alla hans tjänare.
10 [ad]Han slog många folk[ae]
och dödade mäktiga kungar –
11 [af]Sichon, amoreernas kung,
Og, Bashans kung,
och Kanaans alla riken –
12 [ag]och gav deras land som arvedel,
till arvedel åt sitt folk Israel.
13 [ah]Herre, ditt namn består för evigt,
Herre, ditt rykte
från släkte till släkte,
14 [ai]för Herren ska döma sitt folk
och förbarma sig
över sina tjänare.
15 [aj]Hednafolkens avgudar
är silver och guld,
verk av människohand.
16 De har mun men kan inte tala,
ögon men kan inte se,
17 öron men kan inte höra.
Ingen ande finns i deras mun.
18 De som har gjort dem blir som de,
likaså alla som litar till dem.
19 Israels hus, lova Herren!
Arons hus, lova Herren!
20 Levis hus, lova Herren!
Ni som vördar Herren,
lova Herren!
21 Lovad är Herren från Sion,
han som bor i Jerusalem.
Halleluja!
Jerusalems synder
3 Ve över den upproriska
och orena staden,
förtryckets stad!
2 (A) Hon lyssnar inte till någon,
hon tar inte emot tillrättavisning,
litar inte på Herren
och närmar sig inte sin Gud.
3 (B) Hennes styresmän därinne
är rytande lejon,
hennes domare är stäppvargar[a]
som inget spar till morgonen.
4 (C) Hennes profeter är skrävlare,
trolösa män.
Hennes präster vanhelgar
det som är heligt
och gör våld på lagen.
5 (D) Herren är rättfärdig därinne,
han gör inget orätt.
Morgon efter morgon
uppenbarar han sin dom,
den uteblir aldrig.
Men den orättfärdige
vet inte av någon skam.
6 Jag utrotade hednafolk,
deras murtorn förstördes.
Jag lade deras gator öde,
ingen gick där längre.
Deras städer skövlades,
tömda på folk och invånare.
7 Jag sade: ”Du ska frukta mig
och ta emot tuktan.”
Då skulle hennes boning
inte utplånas eller drabbas
av allt som jag bestämt
som straff.
Men i stället var de ivriga
att[b] göra sina fördärvliga
gärningar.
8 (E) Vänta därför på mig, säger Herren,
på dagen då jag reser mig
för att ta byte[c],
för detta är mitt domslut:
Jag ska samla folk
och hämta riken
för att ösa min vrede över dem,
hela min glödande harm,
för hela jorden ska förtäras
av min lidelses eld.
Frälsning för en rest av Israel
9 (F) Då ska jag ge folken renade läppar,
och de ska alla
åkalla Herrens namn
och tjäna honom tillsammans[d].
10 (G) Från landet bortom Nubiens floder[e]
ska mina tillbedjare,
mitt förskingrade folk,
frambära offer åt mig.
11 (H) På den dagen
ska du inte behöva skämmas
för alla överträdelser
du begått mot mig,
för då ska jag rensa bort ur dig
dem som stoltserar
i högmod hos dig,
och du ska inte längre
förhäva dig på mitt heliga berg.
12 (I) Men jag ska lämna kvar i dig
ett folk som är ödmjukt och svagt
och har sin tillflykt
i Herrens namn.
13 (J) De som är kvar av Israel
ska inte göra orätt eller tala lögn,
och ingen falsk tunga
ska finnas i deras mun.
De ska få beta och lägga sig ner
utan att någon skrämmer dem.
Ett nytt liv
11 (A) Mina älskade, jag uppmanar er som främlingar och gäster att hålla er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen. 12 (B) Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar och prisar Gud den dag han besöker dem.
13 (C) Underordna er alla mänskliga myndigheter för Herrens skull, både kejsaren som högste härskare 14 och ståthållarna[a], som är sända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda. 15 (D) Det är Guds vilja att ni genom att göra gott ska tysta munnen på oförståndiga och okunniga människor. 16 (E) Ni är fria, men använd inte friheten som täckmantel för det onda utan för att tjäna Gud. 17 (F) Visa aktning för alla, älska era trossyskon, vörda Gud och ära kejsaren.
Kristus som föredöme och Frälsare
18 (G) Ni slavar, underordna er era herrar och visa dem all respekt, inte bara de goda och milda utan även de hårda[b]. 19 (H) Det är en nåd[c] när någon är medveten om Gud och därför håller ut när han får lida oskyldigt. 20 (I) Vad är det värt för beröm om ni står ut med straff när ni syndar? Men om ni står ut med att lida när ni gör det goda, då är det en nåd inför Gud.
21 (J) Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår. 22 (K) Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun.[d] 23 (L) När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. 24 (M) Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade. 25 (N) Ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare[e].[f]
Vingårdsarbetarnas lön
20 Himmelriket är som en husbonde som gick ut tidigt på morgonen för att leja arbetare till sin vingård. 2 Han kom överens med dem om en dagslön på en denar och skickade dem till sin vingård.
3 Vid tredje timmen[a] gick han ut och såg några andra stå sysslolösa på torget. 4 Han sade till dem: Gå till vingården, ni också! Jag ska ge er en rättvis lön. 5 Och de gick. Vid sjätte och nionde timmen gick han ut igen och gjorde likadant. 6 Även vid elfte timmen gick han ut och fann några andra som stod där, och han sade till dem: Varför står ni här sysslolösa hela dagen? 7 De svarade honom: Därför att ingen har lejt oss. Han sade då till dem: Gå till vingården, ni också!
8 På kvällen sade vingårdens herre till sin förvaltare: Kalla på arbetarna och ge dem deras lön, men börja med de sista och sluta med de första. 9 De som hade blivit lejda vid elfte timmen kom då fram och fick var sin denar. 10 När sedan de första kom trodde de att de skulle få mer, men de fick också en denar. 11 När de fick den, klagade de på husbonden och sade: 12 De där som kom sist har arbetat en enda timme, och du har jämställt dem med oss som har stått ut med dagens slit och hetta. 13 Han svarade en av dem: Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Var du inte överens med mig om en denar? 14 Ta det som är ditt och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som jag gav dig. 15 (A) Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon[b] på att jag är god? 16 (B) Så ska de sista bli de första och de första bli de sista."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation