Book of Common Prayer
Psalm 131
Den ödmjukes förtröstan
1 En vallfartssång av David.
Herre, mitt hjärta är inte högmodigt,
mina ögon är inte stolta.
Jag umgås inte med stora ting,
med sådant som är mig för svårt.
2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ
som ett avvant barn hos sin mor.
Som ett avvant barn är min själ i mig.
3 Hoppas på Herren, Israel,
från nu och till evig tid!
Psalm 132
Davids löfte och Herrens löfte
1 En vallfartssång.
Tänk, Herre, på David,
på allt han fick utstå,
2 han som svor Herren en ed
och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob:
3 "Jag skall inte gå in i min hydda
och inte lägga mig på min bädd,
4 jag skall inte unna mina ögon sömn
eller mina ögonlock slummer,
5 förrän jag har funnit en plats åt Herren,
en boning åt den Starke i Jakob."
6 Vi hörde det i Efrata,
vi fick veta det i skogsbygden.
7 Låt oss gå in i hans boning
och tillbe vid hans fotapall.
8 Stå upp, Herre, och kom till din viloplats,
du och din makts ark.
9 Dina präster skall vara klädda i rättfärdighet,
och dina fromma skall jubla.
10 För din tjänare Davids skull
må du inte visa bort din smorde.
11 Herren har svurit David en ed,
en sann ed som han ej skall ta tillbaka:
"Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron.
12 Om dina barn håller mitt förbund
och mitt vittnesbörd som jag skall lära dem,
då skall också deras barn
få sitta på din tron till evig tid."
13 Ty Herren har utvalt Sion,
där vill han ha sin boning.
14 "Detta är min viloplats till evig tid.
Här skall jag bo, och hit längtar jag.
15 Sions förråd skall jag rikligt välsigna,
de fattiga skall jag mätta med bröd.
16 Prästerna skall jag klä i frälsning,
och de fromma skall jubla högt.
17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David,
jag har tillrett en lampa åt min smorde.
18 Hans fiender skall jag klä i skam,
men på honom skall hans krona glänsa."
Psalm 133
Brödragemenskapens välsignelse
1 En vallfartssång av David.
Se, hur gott och ljuvligt det är
när bröder bor endräktigt tillsammans.
2 Det är som när den dyrbara oljan på huvudet
rinner ner i skägget, i Arons skägg,
och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som Hermons dagg
som faller ner på Sions berg.
Ty där ger Herren befallning om välsignelse,
om liv till evig tid.
Psalm 134
Uppmaning att lova Herren
1 En vallfartssång.
Lova Herren,
alla ni Herrens tjänare,
ni som står i Herrens hus om natten.
2 Lyft era händer mot helgedomen
och lova Herren!
3 Må Herren välsigna dig från Sion,
han som har gjort himmel och jord.
Psalm 135
Lovsång till Herren för hans stora under
1 Halleluja!
Prisa Herrens namn,
prisa det, ni Herrens tjänare,
2 ni som står i Herrens hus,
i gårdarna till vår Guds hus.
3 Prisa Herren, ty Herren är god,
lovsjung hans namn, ty det är ljuvligt.
4 Herren har utvalt Jakob åt sig,
Israel till sin egendom.
5 Jag vet att Herren är stor,
att vår Herre är större än alla gudar.
6 Herren gör allt vad han vill
i himlen och på jorden,
i haven och i alla djup.
7 Han låter moln stiga upp
från jordens ände,
han låter blixtar komma med regn
och för vinden ut ur dess förvaringsrum.
8 Han slog de förstfödda i Egypten,
både människor och boskap.
9 Han sände tecken och under mitt i dig, Egypten,
mot farao och alla hans tjänare.
10 Han slog stora folk
och dödade mäktiga kungar -
11 Sichon, amoreernas kung,
och Og, kungen i Basan,
och alla Kanaans riken -
12 och gav deras land till arvedel,
till arvedel åt sitt folk Israel.
13 Herre, ditt namn varar i evighet
och minnet av dig, Herre,
från släkte till släkte.
14 Ty Herren skaffar rätt åt sitt folk,
han förbarmar sig över sina tjänare.
15 Hednafolkens avgudar är silver och guld,
verk av människohänder.
16 De har mun men talar inte,
ögon men ser inte,
17 de har öron men hör inte,
ingen andedräkt finns i deras mun.
18 De som har gjort dem kommer att likna dem,
ja, alla som förtröstar på dem.
19 Ni av Israels hus, lova Herren!
Ni av Arons hus, lova Herren!
20 Ni av Levis hus, lova Herren!
Ni som fruktar Herren, lova Herren!
21 Lovad vare Herren från Sion,
han som bor i Jerusalem.
Halleluja!
Jerusalems stora avfall
3 Ve över den upproriska och orena staden,
förtryckets stad!
2 Hon lyssnar inte till någon,
hon tar inte emot tillrättavisning,
på Herren förtröstar hon inte
och sin Gud nalkas hon ej.
3 Hennes styresmän därinne är rytande lejon,
hennes domare är kvällens vargar,
som ingenting spar till morgonen.
4 Hennes profeter är skrävlare,
trolösa män.
Hennes präster vanhelgar det som är heligt
och gör våld på lagen.
5 Herren är rättfärdig därinne,
han gör inget orätt.
Morgon efter morgon låter han sin rätt gå fram i ljuset,
den uteblir aldrig.
Men den orättfärdige vet inte av någon skam.
6 Jag utrotade hednafolk,
deras murtorn förstördes,
deras gator gjorde jag öde,
och ingen gick där längre.
Deras städer skövlades,
och ingen människa, nej ingen enda bodde där.
7 Jag sade: "O, att du ville frukta mig,
och ta emot tuktan."
Då skulle stadens boning inte utplånas,
den skulle inte drabbas av allt det
som jag bestämt som straff.
Men i stället steg de tidigt upp
för att hinna med sina fördärvliga gärningar.
8 Vänta därför på mig, säger Herren,
på den dag då jag står upp för att ta byte.
Ty detta är mitt domslut: Jag skall förena folk
och samla kungariken
för att utgjuta över dem min förbittring,
hela min vredes hetta.
Ty av min nitälskans eld skall hela jorden förtäras.
Frälsning för Israels kvarleva
9 Då skall jag ge folken renade läppar,
och de skall alla åkalla Herrens namn
och tillsammans tjäna honom.
10 Från trakten bortom Nubiens floder
skall mina tillbedjare, mitt förskingrade folk,
frambära offer åt mig.
11 På den dagen skall du inte längre blygas
för alla de överträdelser
som du har begått mot mig.
Ty då skall jag avskilja från dig dem som jublar så segervisst hos dig,
och du skall inte längre
förhäva dig på mitt heliga berg.
12 Men jag skall lämna kvar i dig ett folk
som är ödmjukt och svagt,
och de skall förtrösta på Herrens namn.
13 Kvarlevan av Israel
skall inte längre göra orätt,
inte tala lögn,
och i deras mun
skall inte finnas en falsk tunga.
De skall finna föda och lägga sig ner
utan att någon förskräcker dem.
En ny livsföring
11 Mina älskade, jag uppmanar er som främlingar och gäster att hålla er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen. 12 Uppför er väl bland hedningarna, så att de, när de anklagar er som förbrytare, ser alla goda gärningar ni gör och prisar Gud den dag han uppsöker dem. 13 Underordna er varje myndighet för Herrens skull, det må gälla kejsaren som högste härskare 14 eller landshövdingarna, som är utsända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda. 15 Ty det är Guds vilja att ni genom att göra gott skall tysta munnen på oförståndiga och okunniga människor. 16 Ni är fria, men använd inte friheten som täckmantel för att göra det onda utan för att tjäna Gud. 17 Visa aktning för alla, älska bröderna, frukta Gud och vörda kejsaren.
Kristus som föredöme och Frälsare
18 Ni slavar, underordna er era herrar och visa dem all respekt, inte bara de goda och milda utan även de hårda. 19 Om någon som vet att Gud är med honom, håller ut när han får lida oskyldigt, så är det nåd från Gud. 20 Vad är det för berömvärt, om ni härdar ut med att bli slagna när ni handlar orätt? Men om ni håller ut när ni får lida fast ni handlar rätt, då är det nåd från Gud. 21 Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. 22 Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun.[a] 23 När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. 24 Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. 25 Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare.
Vingårdsarbetarnas lön
20 Ty himmelriket är likt en husbonde som tidigt på morgonen gick ut för att leja arbetare till sin vingård. 2 Han kom överens med dem om en dagslön på en denar och skickade dem till sin vingård. 3 Vid tredje timmen[a] gick han ut och fick se andra stå arbetslösa på torget. 4 Han sade till dem: Gå ni också till min vingård! Jag skall ge er en rättvis lön. 5 Och de gick. Vid sjätte och vid nionde timmen gick han ut igen och gjorde likadant. 6 Också vid elfte timmen gick han ut och fann några andra stå där, och han sade till dem: Varför står ni här hela dagen arbetslösa? 7 De svarade honom: Därför att ingen har lejt oss. Han sade då till dem: Gå till min vingård, ni också.
8 På kvällen sade vingårdens herre till sin förvaltare: Kalla på arbetarna och ge dem deras lön. Men börja med de sista och sluta med de första. 9 De som hade blivit lejda vid elfte timmen kom då fram och fick var sin denar. 10 När sedan de första kom, trodde de att de skulle få mer, men också de fick en denar. 11 När de fick den, klagade de på husbonden och sade: 12 De där som kom sist har gjort en timme, och du har jämställt dem med oss, som har stått ut med dagens slit och hetta. 13 Han svarade en av dem: Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du inte överens med mig om en denar? 14 Ta det som är ditt och gå. Men åt den siste vill jag ge lika mycket som åt dig. 15 Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon[b] på att jag är så god? 16 Så skall de sista bli de första och de första bli de sista."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln