Book of Common Prayer
Psalm 18
Kungens tack för räddning och seger
1 För sångmästaren, av Herrens tjänare David. Han sjöng denna sång till Herren, när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld.
2 Han sade:
Hjärtligt kär har jag dig, Herre, min starkhet,
3 Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
min Gud, min tillflykts klippa,
min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
4 Till Herren, den högtlovade, ropar jag,
och från mina fiender blir jag räddad.
5 Dödens band omgav mig,
fördärvets strömmar förskräckte mig.
6 Dödsrikets band omslöt mig,
dödens snaror föll över mig.
7 I min nöd åkallade jag Herren,
till min Gud ropade jag.
Från sitt tempel hörde han min röst,
mitt rop till honom nådde hans öron.
8 Då skalv jorden och bävade,
bergens grundvalar darrade,
de skakade, ty hans vrede var upptänd.
9 Rök steg upp från hans näsa,
förtärande eld från hans mun,
eldsglöd ljungade från honom.
10 Han sänkte himlen och for ner,
mörka moln var under hans fötter.
11 Han for på keruben och flög,
han svävade fram på vindens vingar.
12 Han gjorde mörker till sitt skydd,
till en hydda som omslöt honom:
mörka vatten, tjocka moln.
13 Ur glansen framför honom bröt molnen fram
med hagel och klot av eld.
14 Herren dundrade i himlen,
den Högste lät höra sin röst
med hagel och klot av eld.
15 Han sköt sina pilar och skingrade dem,
med blixtar i mängd förvirrade han dem.
16 Vattnens bäddar kom i dagen,
jordens grundvalar blev synliga
för din näpst, Herre,
för din vredes stormvind.
17 Han räckte ut sin hand från höjden och grep tag i mig,
han drog mig upp ur de stora vattnen.
18 Han räddade mig från min starke fiende,
från dem som hatade mig,
ty de var starkare än jag.
19 De överföll mig på min olyckas dag,
men Herren blev mitt stöd.
20 Han förde mig ut på rymlig plats,
han räddade mig, ty han har mig kär.
21 Herren gjorde väl mot mig efter min rättfärdighet,
efter mina händers renhet lönade han mig.
22 Ty jag höll mig på Herrens vägar,
jag avföll ej från min Gud i ogudaktighet.
23 Alla hans domslut hade jag för ögonen,
hans stadgar lät jag ej vika ifrån mig.
24 Jag var fullkomlig inför honom
och tog mig till vara för synd.
25 Därför har Herren lönat mig efter min rättfärdighet,
efter mina händers renhet inför hans ögon.
26 Mot den trogne visar du dig trofast,
mot den fullkomlige visar du dig fullkomlig.
27 Mot den rene visar du dig ren,
men mot den falske visar du dig vrång.
28 Ty du frälsar ett betryckt folk,
men stolta ögon ödmjukar du.
29 Du låter min lampa brinna klart.
Herren, min Gud, gör mitt mörker ljust.
30 Med dig kan jag slå ner fiendehärar,
med min Gud stormar jag murar.
31 Guds väg är fullkomlig,
Herrens tal är rent.
Han är en sköld för alla som flyr till honom.
32 Ty vem är Gud förutom Herren,
vem är en klippa utom vår Gud?
33 Gud, du utrustar mig med kraft
och gör min väg fullkomlig.
34 Du gör mina fötter som hindens
och ställer mig på mina höjder.
35 Du lär mina händer att strida,
mina armar att spänna kopparbågen.
36 Du ger mig din frälsnings sköld,
din högra hand stöder mig,
ditt saktmod gör mig stor.
37 Du gör plats för mina steg där jag går,
mina fötter vacklar inte.
38 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem.
Jag vände inte tillbaka
förrän jag hade gjort slut på dem.
39 Jag slog dem så att de ej kunde resa sig,
de föll under mina fötter.
40 Du utrustade mig med kraft till striden,
du böjde mina motståndare under mig.
41 Mina fiender drev du på flykten för mig,
dem som hatade mig förgjorde jag.
42 De ropade, men där fanns ingen räddare,
till Herren, men han svarade dem inte.
43 Jag stötte sönder dem till stoft för vinden,
jag kastade ut dem som smuts på gatan.
44 Du räddade mig ur folkets strider,
du satte mig till ett huvud för hednafolk,
folkslag som jag inte kände blev mina tjänare.
45 Så snart de hörde talas om mig, lydde de mig,
främlingar kom krypande för mig.
46 Främlingarnas mod vissnade bort,
med bävan övergav de sina fästen.
47 Herren lever! Välsignad vare min klippa,
upphöjd vare min frälsnings Gud!
48 Gud, du har givit mig hämnd
och lagt folken under mig.
49 Du har befriat mig från mina fiender,
du har upphöjt mig över mina motståndare
och räddat mig från våldsmän.
50 Därför vill jag tacka dig bland hednafolken, Herre,
och lovsjunga ditt namn.
51 Ty du ger din kung stor seger,
du handlar nådigt mot din smorde,
mot David och hans efterkommande till evig tid.
30 Ingen vishet, inget förstånd, inget råd
förmår något mot Herren.
31 Hästar rustas för stridens dag,
men segern kommer från Herren.
22 Gott namn är mer värt än stor rikedom,
gott anseende bättre än silver och guld.
2 Rik och fattig får leva sida vid sida,
Herren har gjort dem båda.
3 Den kloke ser faran och söker skydd,
oförståndiga går vidare och får sitt straff.
4 Lön för ödmjukhet och Herrens fruktan,
är rikedom, ära och liv.
5 Törnen och snaror ligger på den svekfulles väg,
den som vill bevara sitt liv håller sig fjärran från dem.
6 Vänj den unge vid den väg han bör vandra,
så viker han ej av från den när han blir gammal.
En sista förmaning
4 Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: 2 predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning. 3 Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. 4 De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter.[a] 5 Men var du sund och förnuftig i allt, bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör din tjänst.
Aposteln inför döden
6 Själv offras jag redan som ett drickoffer, och tiden för mitt uppbrott är inne. 7 Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. 8 Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.
21 När Jesus hade sagt detta, upprördes han i sin ande och vittnade: "Amen, amen säger jag er: En av er skall förråda mig." 22 Lärjungarna såg på varandra och undrade vem han kunde mena. 23 En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords vid Jesu sida. 24 Simon Petrus gav honom ett tecken att han skulle fråga vem han talade om. 25 Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: "Herre, vem är det?" 26 Jesus svarade: "Det är han som får brödstycket som jag doppar." Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. 27 När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade då till honom: "Gör snart vad du tänker göra." 28 Men ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom. 29 Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt till honom att han skulle köpa något som de behövde till högtiden, eller att han skulle ge något åt de fattiga. 30 När han hade tagit emot brödstycket, gick han genast ut. Och det var natt.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln