Book of Common Prayer
50 En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster.
2 Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans.
3 Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt.
4 Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk:
5 »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.»
6 Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.
7 Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag.
8 Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig.
9 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor;
10 ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen;
11 jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant.
12 Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.
13 Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod?
14 Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste.
15 Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»
16 Men till den ogudaktige säger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan,
17 du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?
18 Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.
19 Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek.
20 Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du!
21 Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.
22 I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:
23 den som offrar lovets offer, han ärar mig; och den som aktar på sin väg, honom skall jag låta se Guds frälsning.»
59 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när Saul sände och lät bevaka hans hus för att döda honom.
2 Rädda mig, min Gud, från mina fiender, beskydda mig för mina motståndare.
3 Rädda mig från ogärningsmännen, och fräls mig från de blodgiriga.
4 Ty se, de ligga i försåt för mig; grymma människor rota sig samman mot mig, utan någon min överträdelse eller synd, o HERRE.
5 Utan någon min missgärning löpa de fram och göra sig redo; vakna upp, kom mig till mötes, och se härtill.
6 Ja, du HERRE Gud Sebaot, Israels Gud, vakna och hemsök alla hedningar, hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän. Sela.
7 Var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
8 Se, deras mun flödar över, svärd äro på deras läppar, ty »vem skulle höra det?»
9 Men du, HERRE, ler åt dem; du bespottar alla hedningar.
10 Mot deras makt vill jag hålla mig till dig, ty Gud är min borg.
11 Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd, Gud låter mig se med lust på mina förföljare.
12 Dräp dem icke, på det att mitt folk ej må förgäta det; låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring, och slå dem ned, du vår sköld, o Herre.
13 Vart ord på deras läppar är en synd i deras mun. Må de fångas i sitt högmod, genom den förbannelse och lögn som de tala.
14 Förgör dem i vrede, förgör dem, så att de ej mer äro till; och må de förnimma att det är Gud som råder i Jakob, allt intill jordens ändar. Sela.
15 Ja, var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
16 De driva omkring efter rov; om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.
17 Men jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nåd; ty du var för mig en borg och en tillflykt, när jag var i nöd.
18 Min starkhet, dig vill jag lovsjunga, ty Gud är min borg, min nåderike Gud.
60 För sångmästaren, efter »Vittnesbördets lilja»; en sång, till att inläras; av David,
2 när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man.
3 Gud, du har förkastat och förskingrat oss, du har varit vred; upprätta oss igen.
4 Du har kommit jorden att bäva och rämna; hela nu dess revor, ty den vacklar.
5 Du har låtit ditt folk se hårda ting, du har iskänkt åt oss rusande vin.
6 Men åt dem som frukta dig gav du ett baner, dit de kunde samla sig för att undfly bågen. Sela.
7 På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.
8 Gud har talat i sin helgedom: »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal.
9 Mitt är Gilead, och mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn, Juda min härskarstav;
10 Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; höj jubelrop till min ära, du filistéernas land.»
11 Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom?
12 Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?
13 Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet.
14 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.
33 Jublen i HERREN, I rättfärdige; lovsång höves de redliga.
2 Tacken HERREN på harpa, lovsjungen honom till tiosträngad psaltare.
3 Sjungen honom en ny sång, spelen skönt med jubelklang.
4 Ty HERRENS ord är rätt, och allt vad han gör är gjort i trofasthet.
5 Han älskar rättfärdighet och rätt; jorden är full av HERRENS nåd.
6 Himmelen är gjord genom HERRENS ord och all dess här genom hans muns anda.
7 Han samlar havets vatten såsom i en hög; han lägger djupen i deras förvaringsrum.
8 Hela jorden frukte HERREN; för honom bäve alla som bo på jordens krets.
9 Ty han sade, och det vart; han bjöd, och det stod där.
10 HERREN gjorde hedningarnas råd om intet, han lät folkens tankar komma på skam.
11 Men HERRENS råd består evinnerligen, hans hjärtas tankar från släkte till släkte.
12 Saligt är det folk vars Gud HERREN är, det folk som han har utvalt till arvedel åt sig.
13 Ja, från himmelen skådade HERREN ned, han såg alla människors barn.
14 Från sin boning blickade han ned till alla dem som bo på jorden,
15 han som har danat allas deras hjärtan, han som aktar på alla deras verk.
16 En konung segrar icke genom sin stora styrka, en hjälte räddas icke genom sin stora kraft.
17 Förgäves väntar man sig seger genom hästar, med all sin styrka rädda de icke.
18 Se, HERRENS öga är vänt till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd;
19 han vill rädda deras själ från döden och behålla dem vid liv i hungerns tid.
20 Vår själ väntar efter HERREN; han är vår hjälp och sköld.
21 Ty i honom gläder sig vårt hjärta, vi förtrösta på hans heliga namn.
22 Din nåd, HERRE, vare över oss, såsom vi hoppas på dig.
4 Sedan blev jag av ängeln som talade med mig åter uppväckt, likasom när någon väckes ur sömnen.
2 Och han sade till mig: »Vad ser du?» Jag svarade: »Jag ser en ljusstake, alltigenom av guld, med sin oljeskål ovantill och med sina sju lampor; och sju rör gå till de särskilda lamporna därovantill.
3 Och två olivträd sträcka sig över den, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra.»
4 Sedan frågade jag och sade till ängeln som talade med mig: »Vad betyda dessa ting, min herre?»
5 Men ängeln som talade med mig svarade och sade till mig: »Förstår du då icke vad de betyda?» Jag svarade: »Nej, min herre.»
6 Då talade han och sade till mig: »Detta är HERRENS ord till Serubbabel: Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.
7 Vilket du än må vara, du stora berg som reser dig mot Serubbabel, så skall du ändå förvandlas till jämn mark. Ty han skall få föra fram slutstenen under jubelrop: 'Nåd, nåd må vila över den!'»
8 Vidare kom HERRENS ord till mig; han sade:
9 »Serubbabels händer hava lagt grunden till detta hus; hans händer skola ock få fullborda det. Och du skall förnimma att HERREN Sebaot har sänt mig till eder.
10 Ty vem är den som vill förakta: den ringa begynnelsens dag, när dessa sju glädjas över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa HERRENS ögon, som överfara hela jorden?»
11 Och jag frågade och sade till honom: »Vad betyda dessa två olivträd, det på högra och det på vänstra sidan om ljusstaken?»
12 Och ytterligare frågade jag och sade till honom: »Vad betyda de två olivkvistar som sträcka sig intill de två gyllene rännor genom vilka den gyllene oljan ledes ditned?»
13 Då sade han till mig: »Förstår du då icke vad de betyda?» Jag svarade: »Nej, min herre.»
14 Då sade han: »Dessa äro de två oljesmorda som stå såsom tjänare inför hela jordens Herre.»
9 Och när väsendena hembära pris och ära och tack åt honom som sitter på tronen och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter,
10 då falla de tjugufyra äldste ned inför honom som sitter på tronen, och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter, och lägga sina kransar ned inför tronen och säga;
11 »Du, vår Herre och Gud, är värdig att mottaga pris och ära och makt, ty du har skapat allting, och därför att så var din vilja, kom det till och blev skapat.»
5 Och i högra handen på honom som satt på tronen såg jag en bokrulle, med skrift både på insidan och på utsidan, och förseglad med sju insegel.
2 Och jag såg en väldig ängel som utropade med hög röst: »Vem är värdig att öppna bokrullen och bryta dess insegel?»
3 Men ingen, vare sig i himmelen eller på jorden eller under jorden, kunde öppna bokrullen eller se vad som stod däri.
4 Och jag grät bittert över att ingen befanns vara värdig att öppna bokrullen eller se, vad som stod däri.
5 Men en av de äldste sade till mig: »Gråt icke. Se, lejonet av Juda stam, telningen från Davids rot, har vunnit seger, så att han kan öppna bokrullen och och bryta dess sju insegel.»
25 »Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen.
2 Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga.
3 De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig.
4 De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna.
5 Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.
6 Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.'
7 Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.
8 Och de oförståndiga sade till de förståndiga: 'Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.'
9 Men de förståndiga svarade och sade: 'Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja, och köpen åt eder.'
10 Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen.
11 Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: 'Herre, herre, låt upp för oss.'
12 Men han svarade och sade: 'Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke.'
13 Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.