Book of Common Prayer
16 En sång av David. Bevara mig, Gud, ty jag tager min tillflykt till dig.
2 Jag säger till HERREN: »Du är ju Herren; för mig finnes intet gott utom dig;
3 de heliga som finnas i landet, de äro de härliga till vilka jag har allt mitt behag.»
4 Men de som taga sig en annan gud, de hava stora vedermödor; jag vill icke offra deras drickoffer av blod eller taga deras namn på mina läppar.
5 HERREN är min beskärda del och bägare; du är den som uppehåller min arvedel.
6 En lott har tillfallit mig i det ljuvliga, ja, ett arv som behagar mig väl.
7 Jag vill lova HERREN, ty han giver mig råd; ännu om natten manar mig mitt innersta.
8 Jag har haft HERREN för mina ögon alltid; ja, han är på min högra sida, jag skall icke vackla.
9 Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min ära fröjdar sig; jämväl min kropp får bo i trygghet.
10 Ty du skall icke lämna min själ åt dödsriket, du skall icke låta din fromme få se graven.
11 Du skall kungöra mig livets väg; inför ditt ansikte är glädje till fyllest, ljuvlighet i din högra hand evinnerligen.
17 En bön av David. Hör, o HERRE, en rättfärdig sak, akta på mitt rop, lyssna till min bön; den kommer icke ifrån falska läppar.
2 Av dig må jag få min rätt; dina ögon må skåda vad rättvist är.
3 Du prövar mitt hjärta, du utrannsakar mig, men du finner intet; ingen ond tanke går ut ur min mun.
4 Efter dina läppars ord, och vad människor än må göra, tager jag mig till vara för våldsverkares stigar.
5 Mina steg hålla sig stadigt på dina vägar, mina fötter vackla icke.
6 Så åkallar jag nu dig, ty du, Gud, skall svara mig; böj ditt öra till mig, hör mitt tal.
7 Bevisa din underbara nåd, du som frälsar undan motståndarna dem som taga sin tillflykt till din högra hand.
8 Bevara mig såsom en ögonsten, beskärma mig under dina vingars skugga
9 för de ogudaktiga, som vilja fördärva mig, för mina dödsfiender, som omringa mig.
10 Sitt hjärta förstocka de; med sin mun tala de stora ord.
11 Nu äro de omkring mig, var vi gå, deras ögon speja efter huru de skola böja mig till jorden.
12 Ja, denne är lik ett lejon som längtar efter rov, lik ett ungt lejon som ligger i försåt.
13 Stå upp, HERRE; träd emot honom, slå honom ned, rädda med ditt svärd min själ från den ogudaktige,
14 ja, med din hand, från människorna, HERRE, från denna världens människor, som hava sin del i detta livet, och vilkas buk du fyller med dina håvor, som hava söner i mängd och lämna sitt överflöd åt sina barn.
15 Men jag skall skåda ditt ansikte i rättfärdighet; när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av din åsyn.
22 För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David.
2 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.
3 Men Gud, jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro.
4 Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.
5 På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem.
6 Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam.
7 Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket.
8 Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet:
9 »Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom.»
10 Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
11 På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv.
12 Var icke långt ifrån mig, ty nöd är nära, och det finnes ingen hjälpare.
13 Tjurar i mängd omgiva mig, Basans oxar omringa mig.
14 Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig.
15 Jag är lik vatten som utgjutes, alla mina leder hava skilts åt; mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv.
16 Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga låder vid min gom, och du lägger mig i dödens stoft.
17 Ty hundar omgiva mig; de ondas hop har kringränt mig, mina händer och fötter hava de genomborrat.
18 Jag kan räkna alla mina ben; de skåda därpå, de se med lust på mig.
19 De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad.
20 Men du, HERRE, var icke fjärran; du min starkhet, skynda till min hjälp.
21 Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld.
22 Fräls mig från lejonets gap. Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.
23 Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig:
24 I som frukten HERREN, loven honom; ären honom, alla Jakobs barn, och bäven för honom, alla Israels barn.
25 Ty han föraktade icke den betrycktes elände och höll det icke för en styggelse; han fördolde icke sitt ansikte för honom, och när han ropade, lyssnade han till honom.
26 Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; mina löften får jag infria inför dem som frukta honom.
27 De ödmjuka skola äta och bliva mätta, de som söka HERREN skola få lova honom; ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.
28 Alla jordens ändar skola betänka det och omvända sig till HERREN. Hedningarnas alla släkter skola tillbedja inför dig.
29 Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna.
30 Ja, alla mäktiga på jorden skola äta och tillbedja; inför honom skola knäböja alla de som måste fara ned i graven, de som icke kunna behålla sin själv vid liv.
31 Kommande ättled skola tjäna honom; man skall förtälja om Herren för ett annat släkte.
32 Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.
5 Hören följande ord, som jag vill uppstämma såsom klagosång över eder, I av Israels hus:
2 »Fallen är hon och kan icke mer stå upp, jungfrun Israel! Hon ligger slagen till marken i sitt land; ingen reser henne upp.»
3 Ty så säger Herren, HERREN: Den stad varifrån tusen plägade draga ut skall få behålla hundra kvar, och den stad varifrån hundra plägade draga ut skall få behålla tio kvar, i Israels hus.
4 Ty så säger HERREN till Israels hus: Söken mig, så fån I leva.
5 Men söken icke Betel, kommen icke till Gilgal, och dragen ej bort till Beer-Seba; ty Gilgal skall bliva bortfört i fångenskap, och Betel skall hemfalla åt fördärvet.
6 Söken HERREN så fån I leva; varom icke, så skall han komma över Josefs hus lik en eld; och elden skall bränna, och ingen skall släcka den, till att rädda Betel.
7 I som förvandlen rätten till malört och slån rättfärdigheten ned till jorden, veten:
8 han som har gjort Sjustjärnorna och Orion, han som kan förvandla svarta mörkret till morgon och göra dagen mörk såsom natten, han som kallar på havets vatten och gjuter det ut över jorden -- HERREN är hans namn.
9 Och han låter fördärv ljunga ned över starka fästen; ja, över fasta borgar kommer fördärv.
10 Dessa hata i porten den som försvarar vad rätt är och räkna såsom en styggelse den som talar sanning.
11 Därför, eftersom I trampen på den arme och tagen ifrån honom hans säd såsom skatt, därför hören; om I än byggen hus av huggen sten, skolen I icke få bo i dem, och om I än planteren sköna vingårdar, skolen I icke få dricka vin från dem.
12 Ty jag vet att edra överträdelser äro många och edra synder talrika, I den rättfärdiges förtryckare, som tagen mutor och vrängen rätten för de fattiga i porten.
13 Därför måste den förståndige tiga stilla i denna tid; ty det är en ond tid.
14 Söken vad gott är, och icke vad ont är, på det att I mån leva. Då skall Herren, härskarornas Gud, vara med eder, såsom I menen honom vara.
15 Haten vad ont är, och älsken vad gott är, och hållen rätten vid makt i porten; kanhända skall då Herren, härskarornas Gud, vara nådig mot Josefs kvarleva.
16 Därför, så säger HERREN, härskarornas Gud, Herren: På alla torg skall dödsklagan ljuda, och på alla gator skall man ropa: »Ack ve! Ack ve!» Åkermännen skall man mana att brista ut i jämmer, och dödsklagan skall höjas av dem som äro förfarna i sorgesång;
17 ja, i alla vingårdar skall dödsklagan ljuda, ty jag skall gå fram mitt ibland eder, säger HERREN.
1 Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs broder, hälsar de kallade, dem som äro upptagna i Guds, Faderns, kärlek och bevarade åt Jesus Kristus.
2 Barmhärtighet och frid och kärlek föröke sig hos eder.
3 Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.
4 Några människor hava nämligen innästlat sig hos eder -- några om vilka det för länge sedan blev skrivet att de skulle hemfalla under den domen -- ogudaktiga människor, som missbruka vår Guds nåd till lösaktighet och förneka vår ende härskare och herre, Jesus Kristus.
5 Men fastän I redan en gång haven fått kunskap om alltsammans, vill jag påminna eder därom, att Herren, sedan han hade frälst sitt folk ur Egyptens land, efteråt förgjorde dem som icke trodde,
6 så ock därom, att de änglar som icke behöllo sin furstehöghet, utan övergåvo sin boning, hava av honom med eviga bojor blivit förvarade i mörker till den stora dagens dom.
7 Likaså hava ock Sodom och Gomorra med kringliggande städer, vilka på samma sätt som de förra bedrevo otukt och stodo efter annat umgänge än det naturliga, blivit satta till ett varnande exempel, i det att de få lida straff i evig eld.
8 Dock göra nu också dessa människor på samma sätt, förblindade av sina drömmar: köttet besmitta de, men andevärldens herrar förakta de, och dess härlige smäda de.
9 Icke så Mikael, överängeln; när denne tvistade med djävulen angående Moses' kropp, dristade han sig icke att över honom uttala någon smädande dom, utan sade allenast: »Herren näpse dig.»
10 Dessa åter smäda vad de icke känna till; och vad de, likasom de oskäliga djuren, med sina naturliga sinnen kunna fatta, det bruka de till sitt fördärv.
11 Ve dem! De hava trätt in på Kains väg, de hava för löns skull störtat sig i Balaams villfarelse och hava gått förlorade till följd av en gensträvighet lik Koras.
12 Det är dessa som få hålla gästabud med eder, där de sitta såsom skamfläckar vid edra kärleksmåltider och oförsynt se sig själva till godo. De äro skyar utan vatten, skyar som drivas bort av vindarna. De äro träd som stå nakna på senhösten, ofruktbara, i dubbel måtto döda, uppryckta med rötterna.
13 De äro vilda havsvågor som uppkasta sina egna skändligheters skum. De äro irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är förvarat till evig tid.
14 Om dessa var det ock som Enok, den sjunde från Adam, profeterade och sade: »Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga,
15 för att hålla dom över alla och bestraffa alla de ogudaktiga för alla de ogudaktiga gärningar som de hava övat, och för alla de förmätna ord som de i sin syndiga ogudaktighet hava talat mot honom.»
16 De äro människor som alltid knorra och knota över sin lott, medan de likväl vandra efter sina egna begärelser. Och deras mun talar stora ord, under det att de dock av egennytta söka vara människor till behag.
22 Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:
2 »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son.
3 Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.
4 Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.'
5 Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.
6 Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem.
7 Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad.
8 Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga.
9 Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.'
10 Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.
11 Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder.
12 Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.
13 Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.
14 Ty många äro kallade, men få utvalda.»