Book of Common Prayer
18 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld.
2 Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
3 HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
4 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
5 Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.
6 Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
7 Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.
8 Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
9 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.
10 Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.
11 Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.
12 Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.
13 Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
14 Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.
15 Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
16 Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.
17 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
18 Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
19 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
20 Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.
21 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
22 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
23 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
24 Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.
25 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.
26 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
27 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
28 Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.
29 Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
30 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.
31 Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
32 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?
33 Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,
34 du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
35 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
36 Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;
37 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
38 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
39 Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.
40 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
41 Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.
42 De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.
43 Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.
44 Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
45 Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.
46 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.
47 HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!
48 Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;
49 du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
50 Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.
51 Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
6 Jag lät eder gå med tomma munnar i alla edra städer, jag lät eder sakna bröd på alla edra orter. Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN.
7 Jag förhöll regnet för eder, när ännu tre månader återstodo till skördetiden; jag lät det regna över en stad, men icke över en annan; en åker fick regn, men en annan förtorkades, i det att regn icke kom därpå.
8 Ja, två, tre städer måste stappla bort till en och samma stad för att få vatten att dricka, utan att de ändå kunde släcka sin törst. Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN.
9 Jag slog eder säd med sot och rost; edra många trädgårdar och vingårdar, edra fikonträd och olivträd åto gräsgnagarna upp. Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN.
10 Jag sände ibland eder pest, likasom i Egypten; jag dräpte edra unga män med svärd och lät edra hästar bliva tagna såsom byte; och stanken av edra fallna skaror lät jag stiga upp och komma eder i näsan. Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN.
11 Jag lät omstörtning drabba eder, likasom när Gud omstörtade Sodom och Gomorra; och I voren såsom en brand, ryckt ur elden. Och likväl haven I icke omvänt eder till mig, säger HERREN.
12 Därför skall jag göra så med dig, Israel; och eftersom jag nu skall göra så med dig, därför bered dig, Israel, att möta din Gud.
13 Ty se, han som har danat bergen och skapat vinden, han som kan yppa för människan hennes hemligaste tankar, han som kan göra morgonrodnaden till mörker, och som går fram över jordens höjder -- HERREN, härskarornas Gud, är hans namn.
11 Eftersom nu allt detta sålunda går till sin upplösning, hurudana bören icke I då vara i helig vandel och gudsfruktan,
12 medan I förbiden och påskynden Guds dags tillkommelse, varigenom himlar skola upplösas av eld, och himlakroppar smälta av hetta!
13 Men »nya himlar och en ny jord», där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte.
14 Därför, mina älskade, eftersom I förbiden detta, skolen I med all flit sörja för, att I mån för honom befinnas vara obefläckade och ostraffliga, i frid.
15 Och I skolen hålla före, att vår Herres långmodighet länder till frälsning; såsom ock vår älskade broder Paulus har skrivit till eder efter den vishet som har blivit honom given.
16 Så gör han i alla sina brev, när han i dem talar om sådant, fastän visserligen i dem finnes ett och annat som är svårt att förstå, och som okunniga och obefästa människor vrångt uttyda, såsom de ock göra med de övriga skrifterna, sig själva till fördärv.
17 Då I nu således, mina älskade, haven fått veta detta i förväg, så tagen eder till vara för att bliva indragna i de gudlösas villfarelse och därigenom förlora edert fäste.
18 Växen i stället till i nåd och i kunskap om vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus. Honom tillhör äran, nu och till evighetens dag. Amen.
33 Hören nu en annan liknelse: En husbonde planterade en vingård, och han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar därinne och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes.
34 När sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare till vingårdsmännen för att uppbära frukten åt honom.
35 Men vingårdsmännen togo fatt på hans tjänare, och en misshandlade de, en annan dräpte de, en tredje stenade de.
36 Åter sände han åstad andra tjänare, flera än de förra, men de gjorde med dem sammalunda.
37 Slutligen sände han till dem sin son, ty han tänkte: 'De skola väl hava försyn för min son.'
38 Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra: 'Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans arv.'
39 Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och dräpte honom.
40 När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de vingårdsmännen?»
41 De svarade honom: »Eftersom de hava illa gjort, skall han illa förgöra dem, och vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän, som giva honom frukten, när tiden därtill är inne.»
42 Jesus sade till dem: »Ja, haven I aldrig läst i skrifterna: 'Den sten som byggningsmännen förkastade. den har blivit en hörnsten; av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon'?
43 Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och givas åt ett folk som bär dess frukt.»
44 45 Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser, förstodo de att det var om dem som han talade.
46 Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket, eftersom man höll honom för en profet.