Book of Common Prayer
137 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.
2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.
3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»
4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.
6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»
8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.
144 Av David. Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida;
2 min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig.
3 HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom?
4 En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga.
5 HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka.
6 Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem.
7 Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand,
8 vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand.
9 Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,
10 dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet.
11 Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand.
12 När våra söner stå i sin ungdom såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser;
13 när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker;
14 när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator --
15 saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.
104 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
11 En dag skall komma, då dina murar skola byggas upp; på den dagen skola dina gränser sträcka sig vida.
12 På den dagen skall man komma till dig både från Assur och från Egyptens städer, ja från Egypten och ända ifrån floden, och från hav till hav, och från berg till berg.
13 Men eljest skall jorden bliva en ödemark för sina inbyggares skull; det skall vara deras gärningars frukt.
14 Vakta med din stav ditt folk, din arvedels hjord, så att den får hava sin avskilda boning i skogen på Karmel; låt den gå i bet i Basan och i Gilead, likasom under forna dagar.
15 Ja, likasom i de dagar då du drog ut ur Egyptens land skall jag låta dem se underbara ting.
16 Hedningarna skola se det och komma på skam med all sin makt. De skola nödgas lägga handen på munnen, deras öron skola vara bedövade.
17 De skola slicka stoftet såsom ormar; lika maskar som kräla på jorden skola de med bävan övergiva sina borgar. Med förskräckelse skola de söka HERREN, vår Gud; Ja, för dig skola de frukta.
18 Vem är en sådan Gud som du? -- du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess missgärning och tillgiver den dess överträdelse, du som icke behåller vrede evinnerligen, ty du har lust till nåd,
19 och du skall åter förbarma dig över oss och trampa våra missgärningar under fötterna. Ja, du skall kasta alla deras synder i havets djup.
20 Du skall bevisa trofasthet mot Jakob och nåd mot Abraham, såsom du med ed har lovat våra fäder i forntidens dagar.
7 Men änden på allting är nu nära. Varen alltså besinningsfulla och nyktra, så att I kunnen bedja.
8 Och varen framför allt uthålliga i eder kärlek till varandra, ty »kärleken överskyler en myckenhet av synder».
9 Varen gästvänliga mot varandra utan knot,
10 och tjänen varandra, var och en med den nådegåva han har undfått, såsom goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.
11 Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds ord, om någon har en tjänst, så sköte han den efter måttet av den kraft som Gud förlänar, så att Gud i allt bliver ärad genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter, amen.
12 Mina älskade, förundren eder icke över den luttringseld som är tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå, och menen icke att därmed något förunderligt vederfares eder;
13 utan ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja eder, för att I ock mån kunna glädjas och fröjda eder vid hans härlighets uppenbarelse.
14 Saliga ären I, om I för Kristi namns skull bliven smädade, ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar då över eder.
15 Det må nämligen icke ske, att någon av eder får lida såsom dråpare eller tjuv eller illgärningsman, eller därför att han blandar sig i vad honom icke vidkommer.
16 Men om någon får lida för att han är en kristen, då må han icke blygas, utan prisa Gud för detta namns skull.
17 Ty tiden är inne att domen skall begynna, och det på Guds hus; men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som icke hörsamma Guds evangelium?
18 Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, »huru skall det då gå den ogudaktige och syndaren?»
19 Alltså, de som efter Guds vilja få lida, de må anbefalla sina själar åt sin trofaste Skapare, allt under det att de göra vad gott är.
29 När de sedan gingo ut ifrån Jeriko, följde honom mycket folk.
30 Och se, två blinda sutto där vid vägen. När dessa hörde att det var Jesus som gick där fram, ropade de och sade: »Herre, förbarma dig över oss, du Davids son.»
31 Och folket tillsade dem strängeligen att de skulle tiga; men de ropade dess mer och sade: »Herre, förbarma dig över oss, du Davids son.»
32 Då stannade Jesus och kallade dem till sig och sade: »Vad viljen I att jag skall göra eder?»
33 De svarade honom: »Herre, låt våra ögon bliva öppnade.»
34 Då förbarmade sig Jesus över dem och rörde vid deras ögon, och strax fingo de sin syn och följde honom.