Book of Common Prayer
18 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld.
2 Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
3 HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
4 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
5 Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.
6 Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
7 Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.
8 Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
9 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.
10 Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.
11 Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.
12 Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.
13 Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
14 Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.
15 Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
16 Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.
17 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
18 Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
19 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
20 Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.
21 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
22 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
23 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
24 Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.
25 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.
26 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
27 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
28 Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.
29 Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
30 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.
31 Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
32 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?
33 Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,
34 du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
35 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
36 Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;
37 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
38 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
39 Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.
40 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
41 Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.
42 De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.
43 Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.
44 Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
45 Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.
46 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.
47 HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!
48 Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;
49 du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
50 Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.
51 Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
8 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
2 Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?
3 Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
4 Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld,
5 så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund,
6 då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;
7 och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.
8 Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt
9 -- vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden;
10 men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:
20 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen.
21 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel.
22 De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.
17 Medan Petrus i sitt sinne undrade över vad den syn han hade sett skulle betyda, hade de män som voro utsända av Kornelius redan frågat sig fram till Simons hus; och de stannade nu vid porten
18 och ropade på någon för att få veta om Simon, som ock kallades Petrus, gästade där.
19 Men under det Petrus alltjämt begrundade synen, sade Anden till honom: »Här äro ett par män som fråga efter dig.
20 Stå upp, och gå ditned och följ med dem, utan att tveka; ty det är jag som har sänt dem.»
21 Då steg Petrus ned till männen och sade: »Se här är jag, den som I frågen efter. Av vilken orsak haven I kommit hit?»
22 De svarade: »Hövitsmannen Kornelius, en rättfärdig och gudfruktig man, som har gott vittnesbörd om sig av hela det judiska folket, har i en uppenbarelse fått befallning av en helig ängel att hämta dig till sig och höra vad du har att säga.»
23 Då bjöd han dem komma in och beredde dem härbärge. Dagen därefter stod han upp och begav sig åstad med dem; och några av bröderna i Joppe följde med honom.
24 Följande dag kommo de fram till Cesarea. Och Kornelius väntade på dem och hade kallat tillhopa sina fränder och närmaste vänner.
25 Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans fötter.
26 Men Petrus reste upp honom och sade: »Stå upp; också jag är en människa.»
27 Och under samtal med honom trädde Petrus in och fann många vara där församlade.
28 Och han sade till dem: »I veten själva att det är en judisk man förbjudet att hava något umgänge med en utlänning eller att besöka en sådan; men mig har Gud lärt att icke räkna någon människa för ohelig eller oren.
29 Därför kom jag ock utan invändning hit, när jag blev hämtad. Och nu frågar jag eder av vilket skäl I haven låtit hämta mig.»
30 Då svarade Kornelius: »Det är nu fjärde dagen sedan jag, just vid denna timme, förrättade i mitt hus den bön som man beder vid nionde timmen. Då fick jag se en man i skinande klädnad stå framför mig,
31 och han sade: 'Kornelius, din bön är hörd, och dina allmosor hava kommit i åminnelse inför Gud.
32 Så sänd nu bud till Joppe och kalla till dig Simon, som ock kallas Petrus: han gästar i garvaren Simons hus vid havet.'
33 Då sände jag strax bud till dig, och du gjorde väl i att du kom. Och nu äro vi alla här tillstädes inför Gud för att höra allt som har blivit dig befallt av Herren.»
14 Men när redan halva högtiden var förliden, gick Jesus upp i helgedomen och undervisade.
15 Då förundrade sig judarna och sade: »Varifrån har denne sin lärdom, han som icke har fått undervisning?»
16 Jesus svarade dem och sade: »Min lära är icke min, utan hans som har sänt mig.
17 Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära är från Gud, eller om jag talar av mig själv.
18 Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och orättfärdighet finnes icke i honom. --
19 Har icke Moses givit eder lagen? Och likväl fullgör ingen av eder lagen. Varför stån I efter att döda mig?»
20 Folket svarade: »Du är besatt av en ond ande. Vem står efter att döda dig?»
21 Jesus svarade och sade till dem: »En gärning allenast gjorde jag, och alla förundren I eder över den.
22 Moses har givit eder omskärelsen -- icke som om den vore ifrån Moses, ty den är ifrån fäderna -- och så omskären I människor också på en sabbat.
23 Om nu en människa undfår omskärelsen på en sabbat, för att Moses' lag icke skall göras om intet, huru kunnen I då vredgas på mig, därför att jag på en sabbat gjorde en människa hel och frisk?
24 Dömen icke efter skenet, utan dömen en rätt dom.»
25 Då sade några av folket i Jerusalem: »Är det icke denne som de stå efter att döda?
26 Och ändå får han tala fritt, utan att de säga något till honom. Hava då rådsherrarna verkligen blivit förvissade om att denne är Messias?
27 Dock, denne känna vi, och vi veta varifrån han är; men när Messias kommer, känner ingen varifrån han är.»
28 Då sade Jesus med hög röst, där han undervisade i helgedomen: »Javäl, I kännen mig, och I veten varifrån jag är. Likväl har jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som verkligen har myndighet att sända, han som I icke kännen.
29 Men jag känner honom, ty från honom är jag kommen, och han har sänt mig.»
30 Då ville de gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom, ty hans stund var ännu icke kommen.
31 Men många av folket trodde på honom, och de sade: »Icke skall väl Messias, när han kommer, göra flera tecken än denne har gjort?»
32 Sådant fingo fariséerna höra folket i tysthet tala om honom. Då sände översteprästerna och fariséerna ut rättstjänare för att gripa honom.
33 Men Jesus sade: »Ännu en liten tid är jag hos eder; sedan går jag bort till honom som har sänt mig.
34 I skolen då söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma.»
35 Då sade judarna till varandra: »Vart tänker denne gå, eftersom vi icke skola kunna finna honom? Månne han tänker gå till dem som bo kringspridda bland grekerna? Tänker han då undervisa grekerna?
36 Vad betyder det ord som han sade: 'I skolen söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma'?»