Övergiven, men inte besegrad

^1-2 Herre, jag söker skydd hos dig. Låt aldrig mina fiender besegra mig! Befria mig, för du är Gud och gör alltid det som är rätt.

³ Skynda dig att svara när jag ropar till dig! Böj dig djupt ner och hör den bön som jag viskar fram! Låt mig vara säker som i en borg på ett högt berg, räddad undan mina fiender.

⁴ Ja, du är mitt skydd och min borg. Led mig ut ur denna fara för ditt namns skull!

⁵ Dra mig ur fällorna som mina fiender i hemlighet har gillrat åt mig. Du är min enda tillflykt.

^6-7 I dina händer överlämnar jag min ande för du har räddat mig, Gud, och du håller dina löften. Jag tillber bara dig och jag hatar alla som tillber avgudar.

⁸ Jag jublar av glädje för jag vet att du älskar mig. Du vet om mina svårigheter och ser min själ som är i nöd.

⁹ Du har hindrat mina fiender från att gripa mig. Nu är jag fri, och jag kan gå dit jag vill.

^10-11 Herre, förbarma dig över mig i mina svårigheter! Mina ögon är röda av gråt. Min hälsa har brutits ner, och jag håller på att tyna bort av plågor. Under sorger och bekymmer rinner mitt liv iväg. Mina synder har sugit musten ur mig och mina leder är förlamade.

¹² Alla mina fiender föraktar mig, och mina grannar och vänner gör det ännu mer. De är rädda för att möta mig och vänder bort blicken när jag går förbi dem.

¹³ Jag är lika bortglömd som en död man, ja, jag är som en sprucken kruka som kastas bort.

¹⁴ Jag märker vad de säger bakom min rygg. De vill skrämma mig och de går tillsammans för att röja mig ur vägen.

^15-16 Men jag litar på dig, Herre! Jag håller fast vid att endast du är min Gud. Mitt liv ligger i dina händer hur än framtiden blir för mig.

¹⁷ Låt din nåd lysa över din tjänare! Rädda mig, för du är så god!

¹⁸ Skäm inte ut mig, Herre, genom att inte svara när jag ropar till dig om hjälp. Låt i stället de ogudaktiga människorna få skämmas över det som de litar på! Låt dem ligga stilla i sina gravar,

¹⁹ där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat, dessa fräcka människor, som har anklagat oskyldiga människor för att göra vad som är ont.

²⁰ Vilken godhet du visar dem som öppet ärar dig. Den vilar över dem som litar på dig och fruktar dig.

²¹ Göm och skydda dina kära med din närvaro. Låt dem vara trygga i dina händer, trygga för människor som svurit sig samman mot dem.

²² Välsignad vare Herren, för han visade mig sin eviga kärlek när jag befann mig i en belägrad stad. Där fick jag erfara hans underbara kärlek.

²³ Förskräckt tänkte jag att Herren redan hade övergett mig. Men du hörde när jag ropade till dig om hjälp.

²⁴ Älska Herren, alla ni som tjänar honom. Alla dem som håller sig till honom beskyddar han, men alla som vänder sig bort från honom straffar han strängt.

²⁵ Därför, var inte rädda, ni alla som litar på Herren.

Befriad från synd och skuld

^1-2 Vilken lycka för dem som fått sin skuld förlåten! Vilken glädje när synderna plånas ut! Vilken befrielse det blir för dem som har bekänt sina synder och fått dem utplånade av Gud.

³ Det fanns en period i mitt liv, när jag ville hålla det hemligt vilken syndare jag var. Men min oärlighet gjorde mig olycklig, och varje dag blev en missräkning.

⁴ Både dag och natt straffade du mig. Min livskraft torkade upp som vatten en varm sommardag.

⁵ Till slut bekände jag alla mina synder för dig. Jag ville inte längre tiga med allt orätt jag gjort. Jag sa för mig själv: Jag ska bekänna allt inför Herren.Och du förlät mig verkligen, och all min skuld försvann.

⁶ Därför ska alla som tror bekänna sina synder inför Gud, medan det ännu är tid att få förlåtelse. Då kommer domen inte att drabba dem.

⁷ Hos dig känner jag mig säker, och du tillåter inte att ångest och nöd griper tag i mig. Därför sjunger jag högt om din frälsning.

⁸ Du sa till mig: Jag vill undervisa dig och leda dig på den väg du ska gå. Jag ska ge dig råd och jag ska följa dig med min blick.

⁹ Var därför inte som hästar eller åsnor, som måste ha betsel i munnen för att hålla sig på vägen!

¹⁰ Många sorger drabbar ogudaktiga människor, men en bestående kärlek omger dem som litar på Herren.

¹¹ Ni som tillhör Herren, var glada och jubla högt. Gud lyssnar till er. Sjung av glädje.

¹⁶ Men Paulus systerson fick reda på deras plan och gick till kasernen och berättade allt för Paulus.

¹⁷ Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sa: Ta med den här pojken till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.

¹⁸ Officeren gjorde det och förklarade: Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unge pojken till dig. Han har visst något att säga dig.

¹⁹ Befälhavaren tog pojken i handen, ledde honom åt sidan och frågade: Vad är det du vill säga mig?

²⁰ I morgon, svarade han, kommer judarna att be dig föra Paulus inför rådet igen, och låta dig tro att de vill veta mer om hans fall.

²¹ Gör det inte! Mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda honom. De har svurit att inte äta eller dricka förrän Paulus är död. De är redan där ute nu och väntar på att du ska låta dem få som de vill.

²² Låt inte någon få reda på vad du har berättat för mig, varnade kommendanten pojken när han gick därifrån.

Paulus förs till Caesarea

^23-24 Sedan kallade han på två av sina officerare och sa: Beordra tvåhundra soldater att vara klara att marschera till Caesarea klockan nio i kväll, tillsammans med tvåhundra spjutkastare och sjuttio ryttare. Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.

²⁵ Sedan skrev han följande brev till landshövdingen:

²⁶ Från Claudius Lysias.Till Hans excellens landshövdingen Felix. Varmaste hälsningar.

²⁷ Den här mannen greps av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom, för jag fick veta att han är romersk medborgare.

²⁸ Sedan tog jag honom till deras råd för att försöka få reda på vad han hade gjort.

²⁹ Jag förstod snart att det var något som hade att göra med deras judiska religion, och alltså ingenting som bör bestraffas med fängelse eller döden.

³⁰ Men när jag fick höra talas om att man planerade att mörda honom, beslöt jag att skicka honom till dig. Jag tänker uppmana hans åklagare att komma med sina anklagelser till dig.

³¹ Samma natt förde soldaterna enligt sina order Paulus till Antipatris.

³² De återvände till kasernen nästa morgon och lät sedan ryttarna fortsätta med honom till Caesarea.

³³ När de kom fram till Caesarea överlämnade de brevet till landshövdingen och förde också in Paulus till honom.

³⁴ Han läste brevet och frågade sedan Paulus varifrån han kom.Kilikien, svarade Paulus.

³⁵ Jag ska ta upp ditt fall när dina åklagare kommer, sa landshövdingen. Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras i fängelset i kung Herodes palats.