Den otrogna bihustrun

19 Vid den tiden, innan Israel hade någon kung, fanns det en man i Levis stam som bodde längst bort i Efraims bergsbygd. Han tog en flicka från Betlehem i Juda med sig hem som bihustru.

² Men hon var otrogen och flydde därifrån och återvände hem till sin far.

³ Efter fyra månader försökte hennes man få henne tillbaka, och han tog med sig en tjänare och en extra åsna och for för att hämta henne. När han kom fram till hennes hem bjöd hon honom stiga in, och hon presenterade honom för sin far, som var mycket glad att få träffa honom.

⁴ Fadern bad honom att stanna och han blev kvar som deras gäst i tre dagar.

⁵ På den fjärde dagen var han mycket tidigt uppe och gjorde sig färdig för att ge sig iväg, men flickans far tyckte att de först skulle äta frukost.

⁶ Sedan bad han honom att stanna ännu en dag, så att de kunde fortsätta att umgås.

⁷ Först ville inte mannen det, men eftersom hans svärfar var så angelägen gav han slutligen med sig.

⁸ Följande morgon var de uppe tidigt igen, men flickans far var också den här gången angelägen om att han skulle stanna lite längre och föreslog: Du kan väl stanna i dag och ge dig i väg fram emot kvällen! Och mannen stannade, och de umgicks ännu en dag tillsammans.

⁹ När hans hustru och tjänare gjorde sig färdiga för avfärd på eftermiddagen, sa hans svärfar: Det börjar bli ganska sent. Stanna här i natt, så kan vi ha trevligt i kväll, och sedan kan du resa tidigt i morgon bitti.

¹⁰ Men nu gick mannen inte att övertala. De gav sig iväg, och innan det blev mörkt nådde de Jerusalem, som också kallas Jebus.

¹¹ Nu är det för sent att fortsätta, sa hans tjänare till honom. Kan vi inte stanna här i natt?

^12-13 Nej, svarade mannen. Vi kan inte stanna i denna hednastad där det inte finns några israeliter. Vi måste fortsätta till Gibea eller möjligen Rama.

¹⁴ De fortsatte alltså, och solen gick ner just som de kom till Gibea, en stad som tillhörde Benjamins stam.

¹⁵ De drog in där för natten och stannade till på torget, men ingen erbjöd dem rum för natten.

¹⁶ Då kom en gammal man förbi, på väg hem från sitt arbete ute på fälten. Han var från Efraims bergsbygd men bodde nu i Gibea, där det för övrigt bara fanns benjaminiter.

¹⁷ När han fick syn på de resande frågade han dem varifrån de kom och vart de skulle.

¹⁸ Vi är på väg hem från Betlehem i Juda, svarade mannen. Jag bor längst bort i Efraims bergsbygd i närheten av Silo. Ingen har bjudit in oss över natten,

¹⁹ men det går ingen nöd på oss, för vi har tillräckligt med foder åt våra åsnor och mat och dryck åt oss själva.

²⁰ Ni är välkomna till mitt hem som mina gäster, sa den gamle mannen. Här kan ni inte stanna. Det kan vara farligt.

²¹ Han tog dem med sig hem, gav deras åsnor att äta, och ställde sedan fram kvällsmat.

²² Just som de satt där och mådde gott, kom en grupp män till huset och började bulta på dörren. De var homosexuella och ville komma åt mannen som var på besök.

²³ Värden gick ut för att samtala med dem.Nej, mina bröder, begå inte en sådan usel handling med min gäst.

²⁴ Ta i stället min dotter, som är oskuld, och den här mannens bihustru. Vi ska föra ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem.

²⁵ Men de ville inte höra på honom. Då tog den gästande mannen sin bihustru och förde ut henne till dem. De misshandlade henne och våldtog henne hela natten, och först i gryningen lät de henne gå.

²⁶ Hon föll ihop utanför huset och låg där tills det blev ljust,

²⁷ och när hennes man öppnade dörren, fann han henne liggande där med händerna på tröskeln.

²⁸ Kom nu, så ska vi ge oss i väg, sa han.Men han fick inte något svar, för hon var död. Då lade han henne över åsnan och tog henne med sig hem.

²⁹ När han kom hem styckade han hennes kropp i tolv delar och sände en del till varje stam i Israel.

³⁰ Hela nationen blev upprörd över det illdåd, som benjaminiterna hade begått.Någonting så fruktansvärt har inte hänt sedan Israel lämnade Egypten, sa alla. Vi måste göra någonting åt det.

Israel anfaller Benjamins stam

^1-2 Israel sände då sina ledare och 400.000 beväpnade män till Mispa, där de trädde fram inför Herren. De kom så långt ifrån som Dan och Beer-Seba och alla platser däremellan, och även från Gilead på andra sidan Jordan.

³ Ryktet om mobiliseringen av de israelitiska trupperna nådde snart Benjamin. De ledande männen i Israel skickade då efter den mördade kvinnans man och bad honom berätta vad som hade hänt.

⁴ Det var sent när vi kom fram till Gibea, en by i Benjamin, började han.

⁵ Samma kväll kom män från staden och omringade huset. Mig tänkte de döda, och min bihustru våldtog de tills hon dog.

⁶ Då styckade jag hennes döda kropp i tolv delar, som jag sände ut över hela landet, för dessa män hade begått ett fruktansvärt brott.

⁷ Nu vill jag höra er dom.

^8-10 De svarade alla som en man: Ingen av oss tänker vända om hem, förrän vi har straffat Gibea. En tiondel av armén ska genom lottdragning väljas ut med uppgift att förse oss med proviant. Resten ska förinta Gibea som straff för deras hemska brott.

¹¹ Hela nationen förenades alltså inför uppgiften.

¹² Man skickade budbärare till Benjamins stam och ställde krav: Ni är skyldiga till ett oerhört brott!

¹³ Utlämna dessa onda män från er stad Gibea, så att vi kan avrätta dem och rena Israel från all ondska. Men folket i Benjamin ville inte höra på sina bröder.

^14-15 I stället lyckades man samla 26.000 man till Gibea för att förena sig med de sju hundra som redan fanns där och försvara sig.

¹⁶ Bland dessa fanns det 700 vänsterhänta, som var mycket skickliga i att träffa med sina slungstenar.

¹⁷ Det övriga Israel, utom Benjamins stam, mönstrade 400.000 man.

¹⁸ Före striden drog de israelitiska trupperna upp till Betel för att rådfråga Herren. Vilken stam ska anföra oss i striden mot Benjamins folk? frågade de.Juda ska gå först, svarade Herren.

^19-20 Tidigt nästa morgon tågade hela armén mot Gibea för att anfalla Benjamins män.

²¹ Men männen som försvarade staden rusade ut och dödade under den dagen 22.000 israeliter.

^22-24 Då grät den israelitiska hären inför Herren ända till skymningen, och de frågade honom snyftande: Ska vi fortsätta att strida mot vår bror Benjamin? Ja! svarade Herren. Då fick den israelitiska armén nytt mod och drog följande dag ut till strid på samma plats som tidigare,

²⁵ och den dagen förlorade de ytterligare 18.000 man, allesammans beväpnade med svärd.

²⁶ Då drog hela armén upp till Betel och grät inför Herren och fastade till kvällen och offrade brännoffer och tackoffer.

^27-28 Guds ark fanns där på den tiden, och Pinehas, Eleasars son och Arons sonson, var präst. Israels män frågade Herren: Ska vi gå ut igen och strida mot vår bror Benjamin? Herren svarade: Ja gör det. Jag ska se till att ni besegrar honom.

²⁹ Då lade sig Israels soldater i bakhåll runt Gibea

³⁰ och gick sedan än en gång ut och gjorde sig i ordning för strid.

³¹ När Benjamins trupper kom ut ur staden för att gå till anfall, drog sig Israels armé tillbaka, och Benjamins män lurades bort från staden när de förföljde Israel. Då började Benjamin precis som tidigare att angripa fiender utmed vägen mellan Betel och Gibea, och lyckades döda ett trettiotal av dem.

³² Då ropade man i Benjamins armé: Vi besegrar dem igen! Men de israelitiska soldaterna hade i förväg gjort upp att de skulle försöka få bort Benjamins armé från staden,

³³ och när sedan Israels armé hade hunnit till Baal-Tamar vände den tillbaka och gick till anfall, och de 10.000 män som fanns i bakhåll rusade fram och gick

³⁴ också till anfall, utan att Benjamin förstod hur stor faran för nederlag i själva verket var.

^35-39 Herren hjälpte Israel att besegra Benjamin, och Israels armé dödade 25.100 man i Benjamin den dagen, nästan hela deras armé.Israels män drog sig alltså tillbaka från Benjamin för att ge dem som låg i bakhåll större möjlighet att manövrera. När benjaminiterna hade dödat omkring trettio stycken av Israels män var de övertygade om att de skulle vinna en lika stor seger som tidigare. Men den styrka som låg i bakhåll rusade in i staden, dödade alla som fanns där och tände eld på staden, och det stora rökmoln som steg mot himlen var signalen för Israel att gå till anfall mot Benjamin.

^40-41 Dessa vände sig om och upptäckte att staden stod i lågor och insåg hur allvarligt läget var.

⁴² De flydde ut i öknen, men Israels armé förföljde dem, och männen som legat i bakhåll kom ut och fortsatte det blodbad som redan hade börjat.

⁴³ De omringade Benjamins armé öster om Gibea och dödade flertalet av dem där.

⁴⁴ I Benjamins armé dog 18.000 i striden.

⁴⁵ Resten flydde ut i öknen bort mot Rimmons klippa, men 5.000 dödades utmed vägen och 2.000 närmare Gideom.

^46-47 Benjamins stam förlorade den dagen 25.000 tappra män. De 600 som fanns kvar flydde alltså till Rimmons klippa, där de stannade i fyra månader.

⁴⁸ Men Israels armé återvände och dödade allt och alla som tillhörde Benjamin och brände ner varje stad och by i hela området.

Benjamins män saknar hustrur

21 Israels ledande män hade svurit vid Mispa att de aldrig skulle tillåta sina döttrar att gifta sig med män från Benjamins stam.

² De samlades vid Betel och satt långt fram på kvällen inför Guds ansikte och grät bittert.

³ Herre, Israels Gud, bad de. Varför skulle detta hända? Varför måste vi förlora en av stammarna?

⁴ Följande morgon var de uppe tidigt och byggde ett altare där de offrade brännoffer och tackoffer.

⁵ Och de sa till varandra: Var det någon stam i Israel som inte var representerad, när vi höll vårt rådslag inför Herren i Mispa? Man hade nämligen svurit en ed, att den som vägrade att komma skulle dödas,

⁶ och nu var det stor sorg i hela Israel över förlusten av Benjamins stam. En hel stam är borthuggen från Israel och finns inte mer, sa de gång på gång till varandra.

⁷ Och hur ska vi få hustrur åt de få män som finns kvar, eftersom vi har svurit vid Herren att inte ge dem våra döttrar?

^8-9 Då tänkte de på nytt på sin ed att döda den som vägrade komma till Mispa och upptäckte att ingen från Jabes i Gilead hade varit med.

^10-12 De skickade då 12.000 av sina bästa soldater för att döda folket i Jabes i Gilead. Alla män, gifta kvinnor och barn dödades, men de unga flickor som ännu inte haft någon man blev skonade. Det fanns fyrahundra sådana, och dem förde man till lägret i Silo.

¹³ Sedan sände Israel en fredsdelegation till det som återstod av Benjamin vid Rimmons klippa.

¹⁴ De fick de fyrahundra flickorna som hustrur och återvände till sina hem, men flickorna räckte inte åt alla.

¹⁵ Folket sörjde verkligen över den spricka som hade uppstått mellan dem.

¹⁶ Hur ska vi bära oss åt för att skaffa hustrur åt de andra, när nu alla kvinnor i Benjamins stam är döda? frågade de ledande männen i Israel.

¹⁷ Det måste finnas något sätt att lösa detta på, så att inte en hel stam i Israel går förlorad för alltid.

¹⁸ Men vi kan inte ge dem våra egna döttrar. Vi har ju svurit en ed. Om vi bryter den blir vi förbannade av Gud.

¹⁹ Plötsligt kom de att tänka på den årliga vallfartsfesten, som brukar hållas i Silo mellan Lebona och Betel, på östra sidan av vägen mellan Betel och Sikem.

²⁰ Till de män i Benjamin som ännu var utan hustrur sa man: Gå och göm er i vingårdarna,

²¹ och när flickorna från Silo kommer ut för att dansa, ska ni rusa fram och ta dem och föra dem med er hem.

²² När deras fäder och bröder kommer till oss och protesterar, ska vi förklara situationen för dem och säga: 'Var snälla och försök förstå! Låt dem få era döttrar till hustrur, för vi fick inte tag i tillräckligt många när vi anföll Jabes i Gilead, och ni kunde ju inte ha gett era döttrar till dem frivilligt utan att ha dragit skuld över er.'

²³ Männen från Benjamins stam gjorde som de blivit tillsagda. De kidnappade flickor som deltog i högtiden och tog dem med sig hem till sitt eget land. Sedan byggde de upp sina städer på nytt och bosatte sig i dem.

²⁴ Och israeliterna återvände var och en till sitt hem.

²⁵ Det fanns inte någon kung i Israel på den tiden, och var och en gjorde vad som passade honom.

³¹ Vad ska jag säga om sådana människor? frågade Jesus. Vad ska jag likna dem vid?

³² De är som barn som leker på gatan och ropar till sina kamrater: Ni tycker inte om att vi leker bröllop, och ni tycker inte om att vi leker begravning.

³³ Johannes döparen var ofta utan mat och drack inte en droppe vin i hela sitt liv, och då sa ni: 'Han måste vara galen!'

³⁴ Men jag äter och dricker vin, och då säger ni: 'Se hur han äter! Och dricker gör han också! Och han är god vän med syndare och umgås med allt slags löst folk!'

³⁵ Men ni kan förstås alltid bortförklara era motsägelser!

En syndig kvinna smörjer Jesu fötter

³⁶ Simon, en av fariseerna, bjöd hem Jesus till sig, och Jesus tackade ja till inbjudan. När de satt sig ner för att äta

³⁷ fick en prostituerad höra att han var där. Hon gick då dit med en flaska väldoftande olja.

³⁸ När hon kom in i huset böjde hon knä bakom Jesus, och grät tills hans fötter blev våta av hennes tårar. Hon torkade dem sedan med sitt hår och kysste dem och hällde olja över dem.

³⁹ När värden, som var en farisé, såg vad som hände och såg vem kvinnan var, sa han till sig själv: Det här bevisar att Jesus inte är någon profet, för om Gud verkligen hade sänt honom, skulle han ha vetat vad för slags kvinna hon är.

⁴⁰ Men Jesus förstod hans tankar och sa: Simon, jag har något att säga dig. Simon svarade: Säg det, Mästare.

⁴¹ Då berättade Jesus följande för honom: En man lånade ut pengar till två personer, fem tusen kronor till den ene och femhundra till den andre.

⁴² Men ingen av dem kunde betala tillbaka, så han efterskänkte skulden. Vem av dem tror du älskade honom mest efter detta?

⁴³ Jag antar att det var den som var skyldig honom mest, svarade Simon. Ja, det är riktigt, sa Jesus.

⁴⁴ Sedan vände han sig mot kvinnan och sa till Simon: Ser du denna kvinna som böjer knä här? När jag kom in i ditt hus brydde du dig inte ens om att ge mig vatten så att jag kunde tvätta dammet av mina fötter, men hon har tvättat dem med sina tårar och torkat dem med sitt hår.

⁴⁵ Du gav mig inte den sedvanliga hälsningskyssen, men hon har gång på gång kysst mina fötter ända sedan jag kom hit.

⁴⁶ Och du försummade den vanliga artigheten att smörja mitt huvud med olivolja, men hon har smort mina fötter med sin väldoftande olja.

⁴⁷ Alla hennes synder är förlåtna, och de är många. Därför visar hon så stor kärlek. Den som har fått lite förlåtet visar lite kärlek.

⁴⁸ Jesus sa sedan till henne: Dina synder är förlåtna.

⁴⁹ Då sa männen vid bordet till varandra: Vem är denne man, som går omkring och till och med förlåter synder?

⁵⁰ Och Jesus sa till kvinnan: Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.

Read full chapter