Josua 9-11

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)

Allians mot Israel

^1-2 När grannfolkens kungar fick höra vad som hänt med Jeriko förenade de sina styrkor för att bättre kunna strida mot Josua och israeliterna. Det var kungarna bland de folk som bodde väster om floden Jordan och utmed Medelhavskusten, så långt upp som till Libanons berg, hetiterna, amoreerna, kananeerna, perisseerna, hiveerna och jebuseerna.

^3-5 Men när hiveerna i Gibeon hörde vad som hänt i Jeriko och Ai beslöt de sig för att försöka rädda sig med list. De skickade sändebud till Josua, klädda i gamla och utslitna kläder. Det såg ut som om de varit på väg länge, med trasiga skor, utslitna packsäckar på åsnorna, sönderspruckna och lagade vinsäckar och mögligt bröd.

⁶ När de kom fram till Israels läger i Gilgal sa de till Josua och männen i Israel: Vi kommer från ett avlägset land och skulle vilja sluta ett fredsfördrag med er.

⁷ Hur ska vi kunna veta att ni inte bor här i närheten? svarade israeliterna hiveerna. För i så fall kan vi inte sluta något fredsfördrag med er.

⁸ Vi vill gärna vara era slavar, svarade de.Men vad är ni då för ena? frågade Josua. Varför kommer ni hit till oss?

⁹ Vi kommer från ett land mycket långt borta, fortsatte de. Vi har hört talas om Herrens, er Guds makt och om allt han gjorde i Egypten.

¹⁰ Vi vet om vad ni gjort med amoreernas kungar Sihon, kungen i Hesbon, och Og, kungen i Basan.

¹¹ Därför sa de äldste och folket till oss: 'Förbered er för en lång resa och gå till israeliterna och förklara att vår nation är beredd att bli deras tjänare och allierade.'

¹² Det här brödet var varmt och kom direkt ur ugnen när vi gav oss iväg, men som ni ser är det nu torrt och mögligt.

¹³ De här vinsäckarna var nya, men nu är de gamla och spruckna, och våra kläder och skor har hunnit bli utslitna under vår långa och påfrestande resa.

^14-15 Till slut trodde Josua och de andra ledarna på dem. De brydde sig inte om att fråga Herren utan undertecknade ett fredsfördrag med dem. Och ledarna i Israel bekräftade överenskommelsen med en bindande ed.

¹⁶ Tre dagar senare kom det fram att männen i själva verket var nära grannar till Israel.

¹⁷ Israels armé drog då omedelbart iväg för att undersöka saken och nådde efter tre dagar fram till deras städer, Gibeon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim.

¹⁸ Men på grund av eden som Israels ledare hade avlagt inför Herren Gud kunde de inte anfalla städerna, och israeliterna opponerade sig mot sina ledare för att de hade ingått fredsfördraget.

¹⁹ Men deras ledare svarade: Vi har avlagt en ed inför Herren att vi inte ska anfalla dem, och det löftet måste vi hålla.

²⁰ Vi måste låta dem få leva, för om vi bryter eden kommer Herrens vrede över oss.

²¹ Folket i Gibeon blev alltså israeliternas tjänare och fick hugga ved och bära vatten åt dem.

²² Josua sammankallade deras ledande män och frågade: Varför ljög ni för oss och påstod att ni bodde långt borta i ett avlägset land, när ni bor här alldeles intill oss?

²³ Nu kommer en förbannelse att vila över er. Från den här stunden ska ni alltid förse oss med tjänare, som hugger ved och bär vatten i tjänst för vår Gud.

²⁴ Vi gjorde det därför att vi hört talas om att Herren sagt till sin tjänare Mose att inta hela detta land och utrota alla som bor här, svarade de. Vi var rädda för våra liv, och därför gjorde vi på detta sätt.

²⁵ Men nu är vi ju helt i era händer, och ni kan göra med oss vad ni vill.

²⁶ Josua ville inte tillåta israeliterna att döda dem,

²⁷ utan de fick bli vedhuggare och vattenbärare åt folket i Israel och vid Herrens altare, på den plats där det skulle komma att byggas. Detta är fortfarande deras uppgift.

Solen står stilla

10 När Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, hörde att Josua hade besegrat Ai och dödat kungen där, på samma sätt som han hade gjort i Jeriko, och hur invånarna i Gibeon hade lyckats få ett fredsfördrag med Israel och blivit dess allierade,

² blev han fruktansvärt rädd. Gibeon var nämligen en stor stad, lika stor som någon av kungastäderna och mycket större än Ai, och dess män var kända för att vara verkliga krigare.

³ Adoni-Sedek skickade därför ett meddelande till kung Hoham i Hebron, kung Piram i Jarmut, kung Jafia i Lakis och kung Debir i Eglon.

⁴ Kom och hjälp mig att besegra gibeoniterna, skrev han. De har slutit fred med Josua och Israels folk.

⁵ Dessa fem amoreiska kungar slog alltså samman sina arméer och anföll gemensamt Gibeon.

⁶ Då sände männen i Gibeon omedelbart bud till Josua i Gilgal. Kom och hjälp dina tjänare! bad de. Skynda er! Alla amoreiska kungar som bor i bergsbygderna anfaller oss gemensamt med sina arméer.

⁷ Josua och israeliternas armé lämnade då Gilgal för att undsätta Gibeon.

⁸ Var inte rädd för dem, sa Herren till Josua. De är redan besegrade! Inte en enda av dem ska kunna stå emot dig.

⁹ Josua och armén marscherade hela natten och överrumplade fienden.

¹⁰ Herren lät det bli panik bland dem när de fick se israeliterna. De blev fullständigt besegrade, och israeliterna förföljde de överlevande ända bort till Bet-Horon, Aseka och Mackeda och dödade många av dem.

¹¹ Och när de under sin flykt undan israeliterna rusade nerför sluttningen mot Bet-Horon, lät Herren en fruktansvärd hagelstorm komma över dem, och den följde dem hela vägen fram till Aseka. Fler blev dödade av hagel än av israeliternas svärd.

¹² Medan israeliterna förföljde fienden bad Josua högt: Låt solen stå stilla över Gibeon och låt månen stå kvar i Ajalons dal!

¹³ Och solen och månen flyttade sig inte förrän Israels armé hade slagit fiendehärarna! Detta finns närmare skildrat i Den redliges bok. Solen stod kvar uppe på himlen nästan ett helt dygn!

¹⁴ Det har aldrig tidigare och inte heller senare hänt att Herren har hindrat solen att gå ner som svar på en mans bön. Det var Herren som stred för Israel den dagen.

¹⁵ Senare återvände Josua och israeliternas armé till Gilgal.

Fem kungar avrättas

¹⁶ Under striden flydde de fem kungarna och gömde sig i en grotta vid Mackeda.

¹⁷ När Josua nåddes av nyheten att man funnit kungarna

¹⁸ befallde han att en stor sten skulle rullas framför grottans ingång och att vakter skulle sättas dit, så att kungarna inte skulle kunna fly.

¹⁹ De övriga soldaterna fick följande order: Förfölj fienden och angrip dem bakifrån! Låt dem inte komma tillbaka till sina städer, för Herren ska hjälpa er att fullständigt förgöra dem.

²⁰ Josua och Israels armé fortsatte att meja ner fienden och gjorde slut på de fem arméerna med undantag av det fåtal som lyckades komma tillbaka till sina befästa städer.

²¹ Då återvände alla israeliterna till sitt läger vid Mackeda, och efter detta vågade ingen längre anfalla Israel.

^22-23 Josua gav nu sina män befallning om att flytta bort stenen från grottans öppning och föra ut de fem kungarna från Jerusalem, Hebron, Jarmut, Lakis och Eglon.

²⁴ Sedan sammankallade han hela armén och gav befälhavarna för armén order att sätta sina fötter på kungarnas nackar.

²⁵ Var inte rädda, och tappa inte modet, sa Josua till sina män. Var bara starka och frimodiga, för så här kommer Herren att göra med alla era fiender.

²⁶ Med de orden stack Josua sitt svärd i de fem kungarna och hängde upp deras döda kroppar på fem pålar, där de fick hänga tills det blev kväll.

²⁷ Vid solnedgången gav Josua befallning om att kropparna skulle tas ner och kastas in i grottan där kungarna hade gömt sig. Framför grottan kastade man upp ett stort stenröse, som fortfarande finns kvar.

Israel utplånar städer i söder

²⁸ Samma dag utplånade Josua staden Mackeda och dödade kungen och alla andra som bodde där, och inte en människa i hela staden kom undan med livet.

²⁹ Därefter tågade israeliterna mot Libna.

³⁰ Herren gav dem också den staden och dess kung, och alla dödades, precis som i Jeriko.

³¹ Från Libna fortsatte de till Lakis och anföll staden.

³² Herren gav också Lakis i Israels hand, så att de intog staden på andra dagen, och här gick det för invånarna på samma sätt som i Libna.

³³ Under anfallet mot Lakis hade kung Horam från Geser kommit för att försöka hjälpa till att försvara staden, men Josuas män dödade också honom och slog hela hans armé.

^34-35 Den israelitiska armén drog sedan vidare till Eglon och intog det redan första dagen, och alldeles som i Lakis dödade de alla invånarna.

³⁶ Sedan lämnade de Eglon, fortsatte till Hebron,

³⁷ intog det och alla dess förstäder och dödade hela befolkningen.

³⁸ Därefter återvände de till Debir

³⁹ och intog det såväl som de kringliggande byarna, och allt folk dödades, precis som i Libna.

⁴⁰ På så sätt besegrade Josua och hans armé hela landet, folken och kungarna i bergsbygden, på syd- och låglandet och på bergssluttningarna. De dödade alla i hela landet, precis som Herren, Israels Gud, hade gett befallning om,

⁴¹ alla från Kades- Barnea till Gasa, och från Gosen ända till Gibeon.

⁴² Allt detta genomfördes i en följd, och Herren, Israels Gud, stred för sitt folk.

⁴³ Sedan återvände Josua och hans armé till lägret vid Gilgal.

Josua anfaller kungarna i norr

11 När kung Jabin i Hasor fick höra vad som hade hänt skickade han ett meddelande med en kallelse till kung Jobab i Madon, kungarna i Simron och Aksaf,

² och till kungarna i de norra bergsbygderna, i Araba, söder om Kinarot, och vidare till kungarna på låglandet och kungarna i Dors bergstrakter västerut.

³ Han meddelade också kananeerna, både österut och västerut, amoreerna, hetiterna, perisseerna, jebuseerna i bergsbygden och hiveerna nedanför Hermon i Mispalandet.

⁴ Alla svarade på kallelsen genom att mobilisera sina arméer, och de slog sig samman för att krossa Israel. Deras stora gemensamma armé, med en lång rad hästar och vagnar, fyllde hela området vid Meroms källor så långt man kunde se,

⁵ där de hade slagit läger vid källorna.

⁶ Du ska inte vara rädd för dem, sa Herren till Josua. I morgon vid den här tiden kommer de att vara döda allesammans! Skär av hälsenorna på deras hästar och bränn upp deras vagnar!

⁷ Josua och hans folk anföll dem plötsligt där vid Meroms källor.

⁸ Herren överlämnade hela den stora armén i israeliternas hand och de förföljde den ända bort till Stora Sidon, till en plats som kallades Misrefot-Maim, och vidare till Mispadalen, tills det inte fanns en enda överlevande kvar.

⁹ Josua och hans män gjorde som Herren gett befallning om; de skar av hälsenorna på hästarna och brände upp alla vagnar.

¹⁰ På vägen tillbaka intog Josua Hasor och dödade dess kung. (Hasor hade en gång varit huvudstad för alla de nämnda rikena.)

¹¹ Alla i staden dödades, och hela staden sattes i brand.

¹² Josua intog därefter alla de övriga kungastäderna och dödade alla deras invånare, precis som Mose långt tidigare hade gett befallning om.

¹³ Men Josua brände inte upp någon av de städer som låg på höjderna, förutom Hasor.

¹⁴ Boskapen och allt som kunde tas som byte från dessa städer fick israeliterna behålla, men allt folket dödades.

¹⁵ Herren hade nämligen talat om för sin tjänare Mose att de skulle göra så, och Mose hade vidarebefordrat denna befallning till Josua, som gjorde precis det han blivit tillsagd att göra. Han var mycket noga med att följa alla de föreskrifter som Herren hade gett Mose.

Hela landet under Israels kontroll

¹⁶ Josua intog alltså hela landet, bergsbygden, Negev och hela landet Gosen, låglandet och hedmarken och även Israels bergsbygd och dess lågland.

¹⁷ Israels område sträckte sig nu hela vägen från berget Halak, som höjer sig mot Seir, ända till Baal-Gad i Libanondalen nedanför berget Hermon. Josua dödade alla kungarna i dessa områden.

¹⁸ Under en lång tid krigade Josua mot alla dessa kungar.

¹⁹ Inget folk fick något fredsfördrag med undantag av hiveerna i Gibeon. Alla de övriga utrotades.

²⁰ Herren fick nämligen de fientliga kungarna att vilja strida mot Israel i stället för att be det om fred, och därför blev de dödade, precis som Herren hade sagt till Mose.

²¹ Under denna tid utrotade Josua alla anakiterna, som bodde i bergsbygderna vid Hebron, Debir, Anab, i hela Juda bergsbygd och i hela Israels bergsbygd. Han dödade dem alla och utplånade deras städer.

²² Ingen av dem blev kvar i Israels barns land, med undantag för några som fortfarande fanns kvar i Gasa, Gat och Asdod.

²³ Josua intog alltså hela landet, precis som Herren hade sagt till Mose, och han gav det åt Israels barn som arv, och det delades mellan stammarna.Efter alla dessa krig fick landet äntligen fred.