Isak välsignar Jakob i stället för Esau

27 På äldre dagar när Isak var halvblind, kallade han en dag till sig sin äldste son Esau.Min son? sa Isak.Ja, far, svarade Esau.

^2-4 Isak fortsatte: Jag är en gammal man nu och väntar på att dö vilken dag som helst. Ta din båge och dina pilar och gå ut på fälten och skjut något vilt åt mig och laga till det på det sätt som jag tycker bäst om. Då ska jag ge dig, min förstfödde son, de välsignelser som tillhör dig, innan jag dör.

⁵ Men Rebecka hörde samtalet, så när Esau gick ut på fälten för att jaga efter villebråd,

^6-7 ropade hon på sin son Jakob och berättade för honom vad hans far hade sagt till brodern.

^8-10 Gör nu precis som jag säger till dig, sa Rebecka. Gå ut till hjorden och hämta hit två unga getter, så ska jag laga till din fars favoriträtt. Ta därefter maten till din far, och när han har njutit av måltiden kommer han att välsigna dig i stället för Esau, innan han dör.

^11-12 Så lätt lurar man honom inte, sa Jakob. Tänk på hur hårig Esau är och hur slät min hud är! Vad händer om min far känner på mig? Han kommer att tro att jag driver med honom och kommer att förbanna mig i stället för att välsigna mig!

¹³ Låt hans förbannelse komma över mig, käre son, sa Rebecka. Gör bara som jag säger. Gå ut och hämta getterna!

¹⁴ Jakob följde därför sin mors råd och hämtade de två killingarna, och hon lagade till en rätt av dem som hon visste att Isak tyckte om.

¹⁵ Sedan tog hon Esaus bästa kläder, som fanns där i huset, och sa till Jakob att sätta dem på sig.

¹⁶ Hon gjorde också ett par handskar av hårigt skinn från de unga getterna och satte ett band av skinn runt hans hals.

¹⁷ Sedan gav hon honom köttet, som nu hade fått en doft av vilt, och lite nybakat bröd.

¹⁸ Jakob bar tallriken med maten till rummet där hans far låg.Far, sa han.Ja, svarade Isak. Vilken av mina söner är det, Esau eller Jakob?

¹⁹ Det är din äldste son, Esau, ljög Jakob. Jag har gjort som du sa till mig. Här är det utsökta viltet, som du bad mig om. Sitt upp och ät, så att du kan välsigna mig av hela ditt hjärta!

²⁰ Hur kunde du fånga något så snabbt, min son? undrade Jakob.Därför att Herren, din Gud, sände det i min väg, svarade Jakob.

²¹ Då sa Isak: Kom hit till mig. Jag vill känna på dig och vara säker på att det är Esau!

²² Jakob gick fram till sin far, som kände på honom.Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus, konstaterade Isak.

²³ Men han lät övertyga sig och gav Jakob sin välsignelse.

²⁴ Är du verkligen Esau? undrade Isak igen.Ja, naturligtvis, svarade Jakob.

²⁵ Kom då hit med köttet, så ska jag äta det och välsigna dig av allt mitt hjärta, sa Isak. Jakob gick fram till Isak med maten, och Isak åt. Han drack också av det vin som Jakob hade haft med sig.

²⁶ Kyss mig, min son, sa Isak sedan. Jakob kysste honom på kinden, och när Isak kände lukten av hans kläder blev han slutligen övertygad och utbrast:

^27-29 Lukten hos min son är den goda lukten från jorden och fälten, som Herren har välsignat. Gud ska alltid ge dig rikligt med regn för din gröda och goda skördar av säd och nytt vin. Många folk ska tjäna dig. Du ska vara dina bröders herre, och alla deras barn ska buga sig djupt inför dig. De som förbannar dig ska vara förbannade, och alla de som välsignar dig ska vara välsignade.

³⁰ När Isak hade välsignat Jakob och denne knappt mer än hunnit lämna rummet, kom Esau tillbaka från sin jakt.

³¹ Han hade också lagat till sin fars favoriträtt och gick in till honom med den.Far, här är jag med viltet, sa han. Sätt dig upp och ät, så att du kan ge mig dina bästa välsignelser!

³² Vem är det som kommer? undrade Isak.Det är ju jag, Esau, din äldste son, sa Esau.

³³ Då blev Isak mycket förvånad och frågade:Men vem var det då som just var här med viltet som jag åt, den som jag gav min välsignelse, en välsignelse jag inte kan ta tillbaka?

³⁴ Esau började gråta bittert och snyfta högt: O, min far, välsigna också mig!

³⁵ Din bror var här och lurade mig. Nu har han stulit din välsignelse, konstaterade Isak.

³⁶ Inte undra på att de kallar honom bedragare! Först tog han min förstfödslorätt, och nu har han stulit min välsignelse. Har du inte sparat en enda välsignelse åt mig? frågade Esau.

³⁷ Då sa Isak: Jag har gjort Jakob till din herre, och du och hela din släkt ska vara hans tjänare. Jag har försett honom med överflöd av vete och vin. Vad finns det kvar som jag kan ge åt dig?

³⁸ Finns det inte en enda välsignelse kvar åt mig? Far, välsigna mig också, bad Esau och brast i gråt.Då sa Isak till sist:

^39-40 Ditt liv kommer inte att bli lätt och på intet sätt fyllt av överflöd. Du ska arbeta dig fram med hjälp av ditt svärd. Under en tid kommer du att tjäna din bror, men du kommer slutligen att skaka dig loss från honom och bli fri.

⁴¹ Esau hatade Jakob för det han hade gjort mot honom och sa för sig själv: Min far kommer snart att vara borta, och då ska jag döda Jakob.

⁴² Men någon fick reda på hans planer och talade om det för Rebecka. Hon sände då bud efter Jakob och berättade för honom att Esau hade hotat honom till livet.

⁴³ Så här ska du göra, sa hon. Fly till din morbror Laban i Haran,

⁴⁴ och stanna hos honom tills din brors vrede har lagt sig

⁴⁵ och tills han glömt vad du har gjort. Då ska jag meddela dig. Varför ska jag förlora er båda två på en enda dag?

⁴⁶ Sedan sa Rebecka till Isak: Jag är dödstrött på de hetitiska flickorna här i trakten. Jag dör hellre än att jag ser Jakob gifta sig med en av dem.

28 Då kallade Isak på Jakob och välsignade honom: Gift dig inte med någon av dessa kananeiska flickor.

² Gå i stället till Paddan-Aram, till din morfar Betuels hus, och gift dig med en av dina kusiner, din morbror Labans döttrar.

³ Den allsmäktige Guden kommer att välsigna dig och ge dig många barn. Du ska bli ett stort folk med många stammar!

⁴ Gud ska ge dig och dina ättlingar de mäktiga välsignelser som han lovade Abraham, och detta land, där vi nu är främlingar, ska tillhöra dig, för Gud har gett det till Abraham.

⁵ Sedan sände han iväg Jakob till Paddan-Aram för att besöka sin morbror Laban, arameen Betuels son.

^6-8 Esau förstod att fadern tyckte illa om traktens flickor och att han hade skickat Jakob till Paddan-Aram med sin välsignelse, men också med en uttrycklig order att skaffa sig en hustru därifrån. Han hade varnat Jakob för att gifta sig med en kananeisk flicka, och Jakob hade lytt sin far och rest till Paddan-Aram. När Esau insåg hur illa Isak tyckte om de kananeiska kvinnorna

⁹ gick han till sin farbror Ismael. Där fann han Mahalat, Nebajots syster, som var dotter till Ismael, Abrahams son. Han gifte sig med henne och fick så ytterligare en hustru.

Jakobs dröm

¹⁰ Jakob lämnade alltså Beer-Seba och gav sig iväg mot Haran.

¹¹ När han vid solnedgången stannade för att slå läger för natten, tog han en sten som huvudkudde och lade sig för att sova.

¹² Han drömde att en stege nådde från jorden till himlen, och han såg hur Guds änglar gick upp och gick ner på den.

¹³ Längst upp stod Herren, som sa: Jag är Herren, Abrahams och din far Isaks Gud. Marken du ligger på tillhör dig! Jag ska ge den till dig och dina efterkommande,

¹⁴ för du kommer att få lika många ättlingar som sanden på stranden! De kommer att täcka landet från öster till väster och från norr till söder, och alla jordens folk kommer att bli välsignade genom dig och dina barn.

¹⁵ Dessutom är jag med dig och ska skydda dig vart du än går och ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska alltid vara med dig tills jag har gett dig allt vad jag lovat.

^16-17 Sedan vaknade Jakob. Gud bor här! utropade han förskräckt. Jag visste inte att han bodde här och att porten till himlen fanns här.

¹⁸ Nästa morgon steg han upp mycket tidigt och reste den sten, som han hade haft under huvudet, rakt upp som en minnessten och hällde olivolja över den.

¹⁹ Han kallade platsen Betel, Guds hus, men platsen hade tidigare kallats Lus.

²⁰ Sedan gav Jakob Gud detta löfte: Om du tänker hjälpa mig och skydda mig på denna resa och ge mig mat och kläder

²¹ och tryggt föra mig tillbaka till min far, då ska jag utvälja Herren till min Gud!

²² Denna minnessten ska bli en plats för tillbedjan, och jag ska ge dig tionde av allt du ger mig!

Att följa Jesus har sitt pris

¹⁸ När Jesus såg att det samlades mer och mer folk bad han lärjungarna att göra sig beredda att fara över till andra sidan sjön.

¹⁹ Då sa en av de judiska religiösa ledarna till honom: Mästare, jag vill följa dig vart du än går!

²⁰ Jesus svarade: Rävarna har lyor och fåglarna har bon, men Människosonen har ingen plats där han kan vila ut.

²¹ En annan av hans efterföljare sa: Herre, jag vill gärna följa dig, men låt mig först gå hem och begrava min far.

²² Jesus svarade honom: Följ mig och låt dem som lever utan Gud begrava sina döda.

Jesus visar att han är herre över vinden

²³ Sedan steg han i en båt och for över sjön tillsammans med lärjungarna.

²⁴ Plötsligt blåste en fruktansvärd storm upp med vågor högre än båten. Men Jesus sov.

²⁵ Då gick lärjungarna fram till honom och väckte honom och började ropa: Herre, hjälp oss! Vi sjunker.

²⁶ Men Jesus svarade: Varför är ni så rädda? Och varför har ni så svårt att tro? Sedan reste han sig upp och tillrättavisade vinden och vågorna, och stormen avtog och allt blev lugnt.

²⁷ Lärjungarna blev alldeles häpna. Vem är han, sa de till varandra, eftersom till och med vindarna och sjön lyder honom?

Jesus skickar onda andar in i en svinhjord

²⁸ När Jesus och hans lärjungar hade kommit över till andra sidan sjön, till gadarenernas område, kom två män som var besatta av onda andar emot dem. De bodde på gravplatsen och var så våldsamma att ingen vågade gå igenom hela det området.

²⁹ De började ropa till Jesus: Vad vill du oss, Guds Son? Du har ingen rätt att plåga oss än.

³⁰ En svinhjord gick och betade ett stycke därifrån,

³¹ och andarna tiggde och bad: Om du driver ut oss, så skicka då åtminstone in oss i den där svinhjorden.

³² Jesus sa till dem: Som ni vill, ge er iväg!Och de lämnade männen och for in i svinen, och hela hjorden rusade över klippkanten och drunknade i sjön.

³³ Då flydde herdarna till närmaste stad och berättade där om vad som hänt.

³⁴ Och hela befolkningen kom springande för att få se Jesus, och de bad honom gå därifrån och lämna dem ifred.

Read full chapter