Abram och Lot går skilda vägar

^1-2 De lämnade alltså Egypten och reste norrut till Negev, Abram, hans hustru och Lot med allt vad de ägde. Abram var mycket rik på boskap, silver och guld.

^3-4 Sedan fortsatte de norrut mot Betel, där han förut hade slagit läger mellan Betel och Ai till den plats där han hade byggt altaret. Där tillbad han Herren igen.

⁵ Men Lot var också mycket rik. Han hade får och nötboskap och många tjänare.

⁶ Landet kunde inte försörja både Abram och Lot med alla deras hjordar, det var alltför många djur för de betesmarker som fanns tillgängliga.

⁷ Strider bröt därför ut mellan Abrams och Lots herdar, trots den fara de alla mötte från kananeernas och perisseernas stammar som bodde i landet.

⁸ Då talade Abram med Lot om saken. Dessa stridigheter mellan våra män måste sluta, sa han. Vi kan inte klara oss om våra familjer är osams. Nära släktingar som vi måste hålla ihop!

⁹ Jag ska säga dig vad vi ska göra. Välj ut den del av landet som du vill ha och så skiljs vi åt! Om du vill ha området österut, så ska jag stanna här i den västra delen.Vill du hellre ha området i väster så går jag österut.

¹⁰ Lot tittade länge ut över de bördiga fälten runt Jordanfloden, som var väl bevattnade överallt (detta var innan Herren hade förstört Sodom och Gomorra). Hela området ända bort till Soar var som Edens trädgård eller som den vackra landsbygden i Egypten.

¹¹ Därför utvalde Lot detta område, Jordandalen, öster om dem. Han gick dit med sina hjordar och sina tjänare, och på så sätt skildes han och Abram.

¹² Abram stannade nämligen i Kanaans land, medan Lot bodde bland städerna på slätten och slog läger på en plats nära staden Sodom.

¹³ Människorna i detta område var ovanligt onda och syndade mycket mot Herren.

¹⁴ Efter det att Lot gått därifrån, sa Herren till Abram: Se dig omkring,

¹⁵ till dig och dina ättlingar ska jag ge landet i området du kan se i varje riktning.

¹⁶ Jag ska ge dig många ättlingar, ja fler än dammkornen som inte kan räknas!

¹⁷ Vandra nu omkring i hela området och utforska det land som jag ska ge dig.

¹⁸ Då flyttade Abram sitt tält till Mamres ekar nära Hebron och byggde där ett altare till Herren.

Abram räddar Lot

14 Nu bröt krig ut i landet. Arafel, Sinears kung, Arjok, Ellasars kung, Kedorlaomer, Elams kung, och Tideal, Goims kung,

² stred mot Bera, Sodoms kung, Birsa, Gomorras kung, Sinab, Admas kung, Semeber, Seboims kung och kungen i Bela (som senare kallades Soar).

³ Dessa kungar från Sodom, Gomorra, Adma, Seboim och Bela mobiliserade sina arméer i Siddimsdalen, dalen vid Döda havet.

⁴ Under tolv år hade de alla varit undersåtar till kung Kedorlaomer, men på det trettonde året gjorde de uppror.

^5-6 Ett år senare kom Kedorlaomer med sina allierade och slakten började. Han segrade över rafaeerna i Asterot Karnaim, över suseerna i Ham, över emeerna i Save-Kirjataim och över horeerna på berget Seir, och drev dem ända till El-Paran vid öknen.

⁷ Sedan vände de om till En-Mispat (som senare kallades Kades) och förgjorde amalekiterna och amoreerna som bodde i Hasason-Tamar.

^8-9 Men den andra armén, som bestod av kungarna i Sodom, Gomorra, Adma, Seboim och Bela (Soar), anföll utan framgång Kedorlaomer och hans allierade när de var i Döda havets dal, fyra kungar mot fem.

¹⁰ Dalen var full av jordbecksgropar. När armén som tillhörde kungarna i Sodom och Gomorra flydde, föll några i groparna och resten flydde till bergen.

¹¹ Segrarna plundrade Sodom och Gomorra och tog med sig all deras rikedom och mat. Sedan drog de hemåt igen.

¹² De tog också med sig Lot, Abrams brorson, som bodde i Sodom, och allt han ägde.

¹³ En av de män som lyckats fly kom och berättade för hebreen Abram vad som hade hänt. Abram hade slagit läger bland ekarna som tillhörde amoreen Mamre (bror till Eskol och Aner, Abrams allierade).

¹⁴ När Abram fick reda på att Lot hade tagits till fånga, sammankallade han männen som var födda i hans hushåll, 318 män sammanlagt, och förföljde fienderna ända till Dan.

¹⁵ Den natten anföll han dem med framgång och förföljde den flyende armén till Hoba, norr om Damaskus.

¹⁶ Han fick tillbaka hela bytet som de hade tagit, brorsonen Lot, och alla Lots ägodelar, kvinnorna och andra tillfångatagna.

¹⁷ När Abram återvände från sitt anfall mot Kedorlaomer och de andra kungarna, kom kungen i Sodom ut för att möta honom i Savedalen (som senare kallades Kungsdalen).

¹⁸ Även kungen i Salem (Jerusalem), Melki-Sedek, som var präst åt Gud, den Högste, kom och han gav Abram bröd och vin.

^19-20 Sedan välsignade Melki-Sedek Abram med denna välsignelse:Må välsignelse från Gud den Högste, himlens och jordens skapare, vila över dig Abram. Lovad vare Gud, som har överlämnat dina fiender till dig. Då gav Abram Melki-Sedek en tiondel av hela bytet.

²¹ Kungen i Sodom vädjade till Abram: Ge mig bara mitt folk, som blev tillfångataget. Behåll själv hela bytet som de stal från min stad.

²² Men Abram svarade: Jag har högtidligt lovat Herren Gud den Högste, himlens och jordens skapare,

²³ att jag inte ska ta så mycket som en enda tråd från er, så att ni inte kan säga: 'Abram är rik därför att jag gav honom bytet!'

²⁴ Det räcker med det som mina unga män har ätit av din mat. Men ge en del av bytet till mina stridskamrater Aner, Eskol och Mamre.

Gud lovar Abram en son

15 Efteråt sa Herren till Abram i en syn: Var inte orolig, Abram, för jag ska försvara dig, och jag ska ge dig stora välsignelser.

^2-3 Men Abram svarade: Herre, Herre, vad har jag för nytta av alla dina välsignelser, när jag inte har någon son? Utan en son kommer någon annan i min familj att ärva all min rikedom.

⁴ Då sa Herren till honom: Nej, ingen annan kommer att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva allt du äger.

⁵ Sedan förde Gud ut Abram under natthimlen och sa till honom: Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Dina ättlingar kommer att bli som dessa, alltför många för att kunna räknas!

⁶ Och Abram trodde Gud, och Gud räknade honom som rättfärdig på grund av hans tro.

⁷ Han sa till honom: Jag är Herren, som förde dig ut ur kaldeernas Ur för att ge dig detta land för all framtid.

⁸ Men Abram svarade: Herre, Herre, hur kan jag vara säker på att du vill ge mig allt det här?

⁹ Då sa Herren till honom att ta en tre år gammal kviga, en tre år gammal get, en tre år gammal bagge, en turturduva och en ung duva

¹⁰ och slakta dem och dela dem på mitten och skilja halvorna åt, men att inte dela fåglarna.

¹¹ Och när gamarna kom ner över de slaktade djuren, schasade Abram bort dem.

¹² När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och han såg i en syn ett fruktansvärt olycksbådande mörker, som fyllde honom med skräck.

¹³ Då sa Herren till Abram: Dina ättlingar kommer att förtryckas som slavar i ett främmande land under 400 år.

¹⁴ Men jag ska straffa det folk som gör dem till slavar, och till slut kommer de att gå därifrån med stora rikedomar,

¹⁵ (och själv kommer du att dö i frid vid hög, mogen ålder).

¹⁶ Och efter fyra generationer ska dina ättlingar återvända hit till detta land, för de onda amoreerna, som bor här nu, kommer inte att vara mogna för straff förrän då.

¹⁷ När solen gick ner och det blev mörkt såg Abram en rykande eld och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna.

¹⁸ Den dagen upprättade Herren detta förbund med Abram: Jag har gett detta land till dina ättlingar, ända från Wadiel-Arish till floden Eufrat.

^19-21 Jag ska ge dem följande folk:Kaineerna, kenaseerna, kadmoneerna, hetiterna, perisseerna, rafaeerna, amoreerna, kananeerna, girgaseerna och jebuseerna.

Verklig lycka

^1-2 En dag när Jesus såg folkmassorna gick han upp på berget tillsammans med lärjungarna och satte sig ner och undervisade dem. Han sa:

³ Lyckliga är de ödmjuka! Himmelriket tillhör dem.

⁴ Lyckliga är de som sörjer! De ska bli tröstade.

⁵ Lyckliga är de milda och anspråkslösa. Hela världen tillhör dem.

⁶ Lyckliga är de som hungrar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade.

⁷ Lyckliga är de omtänksamma och barmhärtiga. Dem ska man visa barmhärtighet.

⁸ Lyckliga är de som har rena hjärtan! De ska få se Gud.

⁹ Lyckliga är de som strävar efter frid! De ska kallas Guds barn.

¹⁰ Lyckliga är de som förföljs därför att de gör Guds vilja. Himmelriket tillhör dem.

¹¹ Ja, ni är lyckliga när ni blir hånade och förföljda och man ljuger om er, därför att ni är mina efterföljare.

¹² Gläd er då av hela hjärtat! Er lön ska bli stor i himlen. Och kom ihåg att de gamla profeterna också blev förföljda.

Salt och ljus

¹³ Ni är det salt som bevarar världen från undergång. Men salt som förlorat sin kraft är till ingen nytta. Ni gör heller ingen nytta om ni förlorar er kraft. Man kommer inte att bry sig om er eftersom ni inte lyckas fullgöra er uppgift i världen.

¹⁴ Ni är det ljus som lyser upp världen. Ni liknar en stad uppe på ett berg. En stad uppe på ett berg ses av alla.

^15-16 När man tänder en lampa så täcker man ju inte över den, utan tvärtom ställer man den så att den lyser för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser allt gott ni gör och prisar er Far i himlen.

Om lagen

¹⁷ Tro bara inte att jag har kommit för att upphäva Moses lag och det profeterna sagt. Nej, jag har kommit för att uppfylla dem och för att de ska förverkligas.

¹⁸ Jag försäkrar er: Varje ord i lagen ska gälla så länge jorden består och tills dess syfte är uppnått.

¹⁹ Den som bryter ett enda bud, och lär andra att göra likadant, kommer att vara den minste i himmelriket. Men de som håller Guds lagar och lär andra att göra det kommer att bli stora i himmelriket.

²⁰ Men jag varnar er. Om ni inte har mer att komma med än fariseerna och de judiska ledarna, så kommer ni alls inte in i himmelriket.

Om vrede

²¹ I Moses lag lydde regeln: 'Om du dödar någon döms du själv till döden.'

²² Men jag säger: Om ni bara är arga på någon, om det så är i era egna hem, hänger domen över er! Om ni kallar en vän idiot ska ni ställas till svars för det. Och om ni förbannar honom så väntar er helvetets eld.

²³ Om du därför står inför altaret i templet för att bära fram ett offer åt Gud och plötsligt kommer ihåg att en vän har något emot dig,

²⁴ så lägg ditt offer framför altaret och gör upp din sak med honom. Kom sedan och bär fram ditt offer till Gud.

²⁵ Försök att så fort som möjligt komma överens med din fiende innan det är för sent, och han går till domstol, och du blir satt i fängelse,

²⁶ där du måste stanna tills du betalt vartenda öre på din skuld.

Read full chapter