Mose ber Gud om hjälp

4 Men Mose sa: De kommer inte att tro mig, och de kommer inte att göra vad jag säger. De kommer förmodligen att säga att Herren aldrig har uppenbarat sig för mig!

² Vad är det du har i din hand? frågade Herren honom. En herdestav, svarade han.

³ Kasta den på marken, sa Herren till honom. När Mose kastade den på marken förvandlades den till en orm, och han sprang undan för den.

⁴ Då sa Herren till honom: Ta fast den i stjärten! När Mose gjorde det, blev den en stav igen.

⁵ Detta ska få dem att förstå att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.

⁶ Stick nu in handen innanför din mantel vid bröstet. Han gjorde som Herren hade sagt och drog sedan ut den igen. Då var den alldeles vit av spetälska!

⁷ Stick in den igen, sa Herren. När han sedan drog ut den på nytt var den normal, precis som förut.

⁸ Om de inte tror det första undret, kommer de att tro det andra, sa Herren till honom,

⁹ och om de inte accepterar dig efter dessa båda tecken, ska du ta vatten från Nilen och hälla ut det på torra land, och då ska det förvandlas till blod.

¹⁰ Men Mose kom med fler invändningar: Herre, jag har inte så lätt för att tala. Det har jag aldrig haft och inte heller nu, sedan du har talat till mig! Jag har svårt att uttrycka mig.

¹¹ Vem har gett dig din mun? frågade Herren honom. Är det inte jag, Herren, som gör att en människa kan tala eller inte tala, se eller inte se, höra eller inte höra?

¹² Gå nu och gör som jag har sagt, och jag ska hjälpa dig så att du kan tala, och jag ska tala om för dig vad du ska säga.

¹³ Men Herre, kan du inte sända någon annan? invände Mose.

¹⁴ Då blev Herren arg och sa: Men du har ju din bror Aron, leviten, och han är en man som kan tala. Han är redan på väg till dig och kommer att bli glad när han träffar dig.

¹⁵ Jag ska tala om för dig vad du ska säga till honom, jag ska hjälpa er båda att tala tillsammans, och jag ska tala om för er vad ni ska göra.

¹⁶ Han ska vara din talesman inför folket, och du ska vara som en gud för honom och ge honom budskap från mig.

¹⁷ Glöm nu inte att ta med dig staven, så att du kan göra de under jag har visat dig.

Mose återvänder till Egypten

¹⁸ Mose gick hem och sa till sin svärfar Jetro: Med din tillåtelse skulle jag vilja gå tillbaka till Egypten och besöka mina släktingar. Ja, jag vet ju inte ens om de lever.Du har min välsignelse att gå, svarade Jetro.

¹⁹ Innan Mose lämnade Midjan, sa Herren till honom: Var inte rädd för att gå tillbaka till Egypten, för alla de som ville döda dig är nu själva döda.

²⁰ Mose satte sin hustru och sina söner på en åsna och började resan till Egypten. I handen hade han Guds stav.

²¹ Herren sa till Mose: Se till att du kommer inför Farao när du kommer tillbaka till Egypten, och gör de under som jag har visat dig. Men jag kommer att förhärda hans hjärta, så att han inte släpper folket.

²² Då ska du säga till honom: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son,

²³ och nu har jag gett dig befallning att låta honom gå, så att han kan hålla gudstjänst åt mig, men du har vägrat. Därför ska jag nu döda din förstfödde son.

²⁴ När Mose och hans familj en kväll under resan hade stannat för natten, kom Herren emot Mose och ville döda honom.

^25-26 Då tog Sippora en flintkniv och skar bort förhuden på sin son och vidrörde Moses fötter med den. Hon utbrast med avsky: Med blod har jag fått tillbaka min man!Då lät Herren honom vara.

²⁷ Samtidigt sa Herren till Aron: Gåut i öknen och möt Mose. Aron gick ända till Horeb, Guds berg, och träffade Mose där, och det blev ett hjärtligt återseende.

²⁸ Mose talade om för Aron vad Gud hade sagt att de skulle göra och berättade om de under de skulle utföra inför Farao.

²⁹ Mose och Aron vände sedan mot Egypten där de samlade de äldste i Israel till ett möte.

³⁰ Aron berättade för dem vad Herren hade sagt till Mose, och Mose lät folket se undren, som Herren hade visat honom.

³¹ Då förstod de äldste att det var Gud som hade sänt dem. Och när de på detta sätt hade fått bevis för att Gud sett till deras nöd och förtvivlan, blev de glada och tacksamma och böjde sig inför Gud i tillbedjan.

Gud sänder Mose till Farao

5 När Mose och Aron hade talat med de äldste, gick de för att träffa Farao. Vi har ett budskap till dig från Herren, Israels Gud, sa de. Herren säger: 'Släpp mitt folk, så att de kan bege sig ut i öknen för att där fira högtid och tillbe mig.'

² Jaså, på det sättet svarade Farao. Men vem är då Herren, eftersom jag skulle rätta mig efter honom och släppa Israel? Jag känner inte honom och tänker inte låta Israel lämna landet.

³ Men Aron och Mose stod på sig: Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss, förklarade de. Vi måste vandra tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Om vi inte lyder honom kommer vi att dö genom svärd eller pest.

Ännu mer arbete

^4-5 Vad tror ni att ni är för ena som kan komma på det här sättet och dra folket bort från deras arbete? röt Farao. Gå nu tillbaka och sköt era arbeten! röt Farao.

⁶ Samma dag gav Farao order till dem som var fogdar och tillsyningsmän över Israel:

^7-8 Nu ska ni inte längre ge folket halm till teglet, det får de samla ihop själva. Men ni får se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De har tydligen inte tillräckligt att göra utan är lata. Det är därför de bråkar om att gå ut i öknen och offra till sin Gud.

⁹ Låt dem få arbeta riktigt hårt, så de slutar att lyssna på Mose och Aron och alla deras lögner!

^10-11 Fogdarna och tillsyningsmännen gjorde som de blivit tillsagda och sa till folket: Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå göra lika mycket tegel som tidigare!

¹² Man spred sig då över hela landet för att samla strån som kunde användas för att förstärka leran i teglet.

¹³ Fogdarna var mycket hårda mot dem: Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare, befallde de.

¹⁴ Och de slog dem som blivit tillsatta som arbetsledare bland folket. Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig i går eller i dag? skrek de åt dem.

¹⁵ Förmännen gick då till Farao och klagade inför honom: Varför behandlar du oss så här illa?

¹⁶ Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår oss för något som inte är vårt fel. Det är ju fogdarnas fel, som ger sådana orimliga befallningar.

¹⁷ Men Farao svarade: Ni har inte tillräckligt att göra! Varför skulle ni annars säga att ni vill gå ut i öknen och offra till Herren?

¹⁸ Gå tillbaka till ert arbete nu. Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som ni gjort förut.

¹⁹ Då förstod förmännen att de verkligen hamnat i en besvärlig situation.

²⁰ När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför Faraos palats,

²¹ svor de åt dem och sa: Herren ska straffa er för att ni ställt till det på det här sättet för oss. Farao hatar oss! Nu har han och hans män fått en anledning att döda oss.

²² Mose vände sig då till Herren och sa: Herre, hur kan du handla så illa mot ditt eget folk? Varför sände du alls hit mig när du ändå gör så här?

²³ Sedan jag talade med Farao första gången har han blivit allt grymmare mot dem, och du har inte räddat dem!

Folket vägrar lyssna till Mose

6 Nu ska du få se vad jag tänker göra med Farao, sa Herren till Mose. Han ska tvingas att låta mitt folk gå, och han ska inte bara låta dem gå, utan han ska till och med driva dem ut ur sitt land!

^2-3 Jag är Herren! Som Gud den Allsmäktige uppenbarade jag mig för Abraham, Isak och Jakob, men under namnet Herren gjorde jag mig inte känd för dem.

⁴ Jag ingick ett förbund med dem och lovade att ge dem och deras ättlingar Kanaans land, där de levde som främlingar.

⁵ Nu har jag hört Israels folks klagan över att egyptierna håller dem som slavar, och jag har kommit ihåg mitt löfte till dem.

⁶ Säg därför till Israels barn att jag är Herren, och att jag ska visa min makt och göra under för att rädda dem från deras slaveri och göra dem fria.

⁷ Jag ska ta emot dem som mitt folk och vara deras Gud, och de ska förstå att jag är Herren, deras Gud, som har räddat dem från egyptierna.

^8-9 Jag ska föra dem in i det land, som jag lovade att ge åt Abraham, Isak och Jakob. Det landet ska tillhöra mitt folk, för jag är Herren.Mose rapporterade för folket vad Gud hade sagt, men de ville inte lyssna. De var alltför missräknade efter allt han hade sagt tidigare.

¹⁰ Men Herren talade på nytt till Mose och sa till honom:

¹¹ Gå tillbaka till Farao och säg att han måste släppa Israel.

¹² Men Mose gjorde invändningar. Mitt eget folk lyssnar ju inte längre till mig. Hur ska jag då kunna vänta mig att Farao ska göra det? Jag har ingen övertalningsförmåga!

¹³ Då befallde Herren Mose och Aron att gå tillbaka till Israels folk och till Farao med order om att folket skulle få ge sig i väg.

Moses och Arons släkt

¹⁴ Här är namnen på dem som var huvudmän i stammarna efter Jakobs tre äldsta söner:Rubens, Israels äldste sons, söner var Hanok och Pallu, Hesron och Karmi.

¹⁵ Huvudmännen för Simeons stam var hans söner Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul (en kananeisk kvinnas son).

¹⁶ Huvudmännen för Levis stam var hans söner Gerson, Kehat och Merari. (Levi blev 137 år gammal.)

¹⁷ Gersons söner hette Libni och Simei.

¹⁸ Kehats söner, hette Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. (Kehat blev 133 år gammal.)

¹⁹ Meraris söner hette Maheli och Musi. Dessa utgjorde de levitiska släkterna.

²⁰ Amram gifte sig med Jokebed, sin fars syster, och Mose och Aron var deras söner. Amram levde till dess han blev 137 år.

²¹ Jishars söner hette Kora, Nefeg och Sikri.

²² Ussiels söner hette Misael, Elsafan och Sitri.

²³ Aron gifte sig med Eliseba, dotter till Amminadab och syster till Naheson. Deras barn hette Nadab, Abihu, Eleasar och Itamar.

²⁴ Koras söner hette Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa utgjorde koraiternas familjer.

²⁵ Arons son Eleasar gifte sig med en av Putiels döttrar, och de fick en son som hette Pinehas. Dessa var huvudmän för familjerna inom leviternas stam.

²⁶ Aron och Mose, som båda finns med i denna förteckning, var samme Aron och samme Mose till vilka Herren hade sagt: Led hela Israels folk ut ur Egypten.

²⁷ Det var de som gick till Farao och bad om tillåtelse att leda folket ut ur landet

^28-29 och till vilka Herren hade sagt: Jag är Herren. Gå och tala om för Farao vad jag har sagt.

³⁰ Det var denne Mose som hade kommit med invändningar och sagt till Herren: Jag kan inte göra det. Jag är ingen talare! Varför skulle Farao höra på mig?

Jesus går på vattnet

²² Omedelbart därefter bad Jesus lärjungarna att sätta sig i båten och fara över till andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket gick hem.

^23-24 Sedan gick han upp på ett berg för att be. Så blev det natt, och ute på sjön råkade lärjungarna i svårigheter. Det blåste upp, och de hade all möda att se till så att båten inte kantrade.

²⁵ Omkring klockan fyra på morgonen kom Jesus till dem, gående på vattnet!

²⁶ De skrek av skräck, för de trodde det var ett spöke.

²⁷ Men Jesus talade genast till dem och sa: Var inte rädda! Det är jag!

²⁸ Då ropade Petrus till honom: Herre, om det verkligen är du, så låt mig få komma till dig på vattnet.

²⁹ Javisst, sa Jesus. Kom!Petrus klev då över båtkanten och började gå på vattnet mot Jesus.

³⁰ Men när han såg de höga vågorna blev han rädd och började sjunka.Rädda mig, Herre! skrek han.

³¹ Genast räckte Jesus ut handen och tog tag i honom. Är din tro så liten, sa Jesus, varför tvivlade du?

³² Och när de klivit i båten lade sig vinden.

³³ Och de andra som satt där i båten föll då ner för honom och sa: Du måste vara Guds Son!

Jesus botar alla som rör vid honom

³⁴ De for sedan över sjön och gick i land vid Gennesaret.

³⁵ Nyheten om deras ankomst spred sig som en löpeld, och man rusade runt och uppmanade alla att komma och ta med sig sina sjuka så att de kunde bli botade.

³⁶ Och de sjuka bad honom om att de åtminstone skulle få röra vid hans kläder, och alla som gjorde det blev friska.

Read full chapter