Edoms undergång

¹ I en syn visade Herren Obadja hur framtiden skulle bli för Edoms land.Ett budskap har kommit från Herren, sa han. Gud har sänt en budbärare till jordens länder med följande budskap: 'Res er mot Edom! Anfall och utplåna det!'

² Jag ska ge dig Edom den plats du förtjänar bland länderna, ja, du ska bli liten och föraktad.

³ Du har blivit så självsäker och stolt där uppe bland de otillgängliga klipporna. Vem kan nå oss här? tänker du. Men du bedrar dig!

⁴ Fastän du svävar lika högt som örnen och bygger ditt bo bland stjärnorna, ska jag nog få ner dig på jorden, säger Herren.

⁵ Det hade varit bättre för dig om tjuvar hade kommit under natten och plundrat dig, för de skulle inte ha tagit allt, eller om dina vingårdar hade blivit bestulna på sin frukt, för då skulle åtminstone efterskörden blivit kvar!

⁶ Nu kommer varje liten vrå att genomsökas, och alla dina skatter ska bli funna och tas ifrån dig.

⁷ Alla dina bundsförvanter ska vända sig mot dig och hjälpa till att fördriva dig ur landet. De ska lova dig fred samtidigt som de planerar att utplåna dig. Vännerna du litade på ska svika dig, och hela ditt försvar kommer att falla samman.

⁸ På den dagen ska det inte finnas en enda förståndig man kvar i Edom! säger Herren. De förståndiga ska bära sig åt som dårar!

⁹ De modigaste soldaterna i Teman kommer att bli förvirrade och hjälplösa, och alla ska utrotas i slakten.

¹⁰ Varför måste detta ske? Jo, på grund av vad du gjort mot din bror Israel. Du kommer att stå där med skam och bli fullständigt utplånad för all framtid.

¹¹ Du lämnade Israel i sticket när det behövde hjälp, ja, du stod där utan att lyfta ett finger för att försvara det när fiendehärarna anföll, drog bort med dess rikedomar och delade Jerusalem. Du uppträdde som en av dess fiender.

¹² Du skulle inte ha handlat så. Du skulle inte ha varit så skadeglad när de förde bort folket till främmande länder, du skulle inte ha skrattat åt deras olycka.

¹³ Du gick själv in i landet just på olyckans dag och plundrade. Du gjorde dig själv rik på dess bekostnad.

¹⁴ Du stod vid vägskälen och dödade dem som försökte fly. Du tog de överlevande till fånga och förde dem tillbaka till deras fiender.

¹⁵ Herrens vrede ska snart drabba alla hednafolk. Precis som du har gjort mot Israel, så ska man göra mot dig. Dina gärningar kommer att slå tillbaka mot dig!

¹⁶ Ja, som du fick uppleva lidandet på mitt heliga berg, så ska folken runt omkring också få uppleva det innan de försvinner ur historien.

Israels återupprättelse

¹⁷ Men Jerusalem ska bli en tillflykt för många. Israel ska än en gång inta landet.

¹⁸ Israel ska bli en eld som tänder Edoms torra fält. Ingen kommer då att överleva, för så har Herren talat.

¹⁹ Då ska mitt folk i Negev ockupera Edoms bergstrakt. De som bor på Judeens slätter ska äga filisteernas land och än en gång inta Efraims och Samariens områden, och Benjamins stam ska inta Gilead.

²⁰ De som blivit bortförda från Israel ska återvända och ockupera Feniciens kustremsa norrut ända till Sarefat. De som bott i Mindre Asien ska återvända till sitt hemland och inta städerna i utkanten av Negev.

²¹ Befriare ska komma till Jerusalem och regera över hela Edom. Och Herren ska vara kung!

Jona flyr från Gud

1 Jona, Amittais son, fick detta budskap från Herren:

² Gå till den stora staden Nineve och meddela detta från mig, Herren: 'Jag tänker förstöra dig, för din ondska når ända upp till mig!'

³ Men Jona var rädd för att gå till Nineve, så han försökte gömma sig för Herren. Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis. Han betalade för sig och gick ombord i förhoppningen att kunna fly till Tarsis och gömma sig för Herren.

⁴ När fartyget hade kommit ut på öppet vatten sände Herren plötsligt en så våldsam storm att fartyget var nära att gå under.

⁵ Sjömännen ombord blev rädda och var och en ropade desperat till sin gud om hjälp. För att lätta skeppet lämpade de lasten överbord.Men under allt detta låg Jona nere i skeppet och sov djupt.

⁶ Kaptenen gick då ner till honom och röt: Vad menar du med att ligga här? Hur kan du ligga och sova på det här sättet, när vi är nära att gå under? Upp med dig och be till din gud du också. Han kanske hör oss och kan rädda oss!

⁷ Besättningen bestämde sig då för att kasta lott för att se vem som kunde vara skyldig till deras olycka. Vem har retat gudarna och orsakat stormen? skrek de. När de kastade lott föll lotten på Jona.

⁸ Vad har du gjort? frågade de. Varför har vi råkat ut för den här fruktansvärda stormen? Vem är du? Vad har du för arbete? Från vilket land och folk kommer du?

^9-10 Han svarade: Jag är jude. Jag tillber Herren, himlens Gud, som har skapat jord och hav. Men han berättade också att han var på flykt undan Herren.När männen hörde detta darrade de av rädsla, allt medan stormen tilltog i styrka. De ropade ilsket till Jona:

¹¹ Varför gjorde du så? Vad ska vi göra för att lugna stormen?

¹² Kasta mig i havet, sa Jona uppgivet. Då kommer det att bli lugnt igen. Jag vet att det är mitt fel att stormen kommit över oss.

¹³ Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Vinden hade tilltagit ännu mer.

¹⁴ Då ropade de till Herren: Herre, vi vill inte dö för den här mannens synder. Gör oss inte ansvariga för hans död, för detta är inte vårt fel. Du har sänt stormen över honom, och till det har du säkert dina goda skäl!

¹⁵ Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Havet blev genast lugnt!

¹⁶ Männen blev häpna över vad Herren gjorde, och de lovade högtidligt att tjäna honom och offrade till honom.

Jona ber

2 Men nu hade Herren förberett det så, att en stor fisk kom och svalde Jona. Han blev kvar inne i fisken tre dagar och tre nätter.

² Jona bad till Herren, sin Gud, där han låg inne i fiskens mage:

³ I min stora nöd ropade jag till Herren, och du svarade mig. Från dödens djup bad jag till Herren, och du hörde mig!

⁴ Du kastade mig i havets djup. Jag sjönk i djupet, ner under de vilda vågorna.

⁵ Då tänkte jag: 'Herre, du har förkastat mig. Får jag någonsin mer se dig i ditt heliga tempel?'

⁶ Jag sjönk allt djupare i vågorna, och döden var mycket nära. Jag var helt omgiven av vatten, och sjögräs snodde sig runt mitt huvud.

⁷ Jag sjönk ända till foten av de berg som har sin början i havsdjupen. Jag var utestängd från livet och fånge i dödsriket. Men, Herre, min Gud, du ryckte mig ut ur dödens käftar!

⁸ När jag förlorat allt hopp tänkte jag än en gång på Herren, och min uppriktiga bön gick till dig i ditt heliga tempel.

⁹ Den som offrar till avgudar kan inte förvänta sig någon barmhärtighet från Herren!

¹⁰ Men jag vill offra min tacksamhet till dig. Jag ska hålla mina löften till dig, för min befrielse och räddning kommer enbart från Herren.

¹¹ Då gav Herren fisken befallning att spotta upp Jona på land, och Jona for ut ur fisken och var räddad.

Jona predikar i Nineve

3 Då talade Herren till Jona igen:

² Gå till den stora staden Nineve, och varna dem som bor där. Du kommer ihåg vad jag tidigare sa till dig!

³ Denna gång lydde Jona och gav sig i väg till Nineve. Men Nineve var en väldig stad. Det tog tre dagar att gå genom den.

^4-5 Redan samma dag som Jona kom till staden började han predika, och han ropade ut till alla människor som samlades omkring honom: Om fyrtio dagar ska denna stad förstöras! Och man trodde på honom och utlyste en fasta. Alla, från hög till låg, klädde sig i säcktyg för att visa att de menade allvar och ville bättra sig.

⁶ När Jonas budskap nådde fram till kungen i Nineve steg denne ner från sin tron, bytte sin röda mantel mot säcktyg och satte sig på marken i smutsen.

⁷ Kungen och de styrande gav sedan följande order till alla i hela staden: Låt ingen, inte ens djuren, äta eller dricka.

⁸ Alla måste sörja, ropa till Gud och vända om från sina ogudaktiga vägar.

⁹ Vem vet? Kanske bestämmer sig Gud för att hålla tillbaka sin vrede och låter oss leva!

¹⁰ När Gud såg att folket upphörde med sin ondska ångrade han sina planer på att förgöra dem och fullföljde dem inte.

Jona blir arg på Gud

4 Det förargade Jona mycket att Gud ändrade sina planer,

² och han klagade inför Herren över det: Detta är precis vad jag trodde du skulle göra, Herre, när jag var hemma i mitt eget land och du första gången sa till mig att gå hit. Det var därför som jag försökte komma undan och ge mig i väg till Tarsis, för jag visste ju att du var en nådig och barmhärtig Gud, som sällan blir vred men är god och omtänksam. Jag visste hur lätt det skulle vara för dig att ändra dina planer på att förgöra detta folk.

³ Döda mig nu, Herre! Jag vill bara dö nu när inget av det jag sa till dem kommer att hända.

⁴ Då sa Herren: Är det verkligen rätt att bli arg för den sakens skull?

⁵ Jona blev stött och gick ut till en plats öster om staden. Där gjorde han ett tak av löv för att få lite skugga medan han satt och väntade på vad som skulle hända med staden.

⁶ Herren lät då en ricinbuske växa upp och ge Jona skugga under sina stora löv. Jona blev glad och tacksam över busken.

⁷ Men nästa morgon såg Gud till att maskar åt av busken som snart vissnade och dog.

⁸ När solen var som hetast befallde Gud en östanvind att blåsa på Jona, och den brände hans huvud tills han inte längre härdade ut utan bara önskade sig döden:Döden måste vara bättre än det här, klagade han.

⁹ Då sa Gud till Jona: Är det verkligen rätt av dig att bli så upprörd över att busken dog? Ja, det är det! Jag är så arg att jag kan dö, svarade Jona.

¹⁰ Då sa Herren: Du tycker synd om dig själv när busken som skuggar dig vissnar ner och dör, trots att du inte själv har gjort ett dugg för att den skulle växa där.

¹¹ Varför skulle jag då inte få förbarma mig över Nineves 120.000 invånare, som lever i ett djupt andligt mörker, och all den boskap som också finns där? Visst har jag rätt att tänka på dem och deras väl!